Det röda tornet har vaknat och blodet, som inte runnit längs dess väggar på länge, rinner åter rött. Flera krigare från när och fjärran har rest dit för att hörsamma dess utmaning, inklusive Norgal (mer känd som Head Lopper) tillsammans med det levande huvudet av Agatha Blue Witch, krigarkvinnan Zhaania Kota Ka och hennes lärjunge Xho men även det lilla Fongafolket på ön skickat sin främste krigare Harpo beväpnad med hans förfäders sägenomspunna slangbella. När portarna öppnas kommer de alla att kämpa på liv och död mot Ulrich The Twice Damned och hans hejduk Berserkr för att bli tornets nye mästare. En kamp som kommer att kräva många liv.

Första volymen av Andrew MacLeans Head Lopper var en mycket trevlig överraskning som gav mersmak, framförallt serieskaparen MacLeans underbara cartoonstil, blandning av klassiska fantasyelement och så den härliga dynamiken mellan huvudjägaren Norgal och det ständigt tjatande, störiga och hungriga huvudet av den mäktiga häxan Agatha. Fortsättningen Head Lopper & The Crimson Tower börjar lovande med vad som till en början verkar vara upptakten till en rollspelskampanj i Drakar & Demoner-anda men även om äventyret blir avgörande för just Norgal så är det tyvärr ganska blekt i jämförelse med det första.

Vi får alldeles för lite gnäll mellan Agatha och Norgal, en mer strömlinjeformad men ack så förutsägbar och tråkig handling och på tok för lite skämt och skratt. Volymens största förtjänster är istället dynamiken mellan Zhaania och Norgal, att dö en ärofull död som en krigare samt Harpos bröder Twerpal och Bik som halkar med på ett bananskal och vars närvaro visar sig ha en avgörande betydelse för förloppet plus att styrka, storlek och skicklighet inte betyder allt när man kämpar mot ondskefulla krafter.

Volym två får godkänt och i september 2018 kommer fortsättningen där det pratas om att Agatha får ben och jag gillar MacLeans serieskapande alldeles för mycket för att inte missa det.

Trackback-adress