En mystisk och mäktig varelse vid namn Time-Eater håller långsamt men säkert på att förtära hela multiversum och den ende som vet om det är The Unseen, varelsen som en gång i tiden var känd som Nick Fury, och som nu förpassats till månen för att observera allt som sker. Men det finns ett ljus i mörkret i form av artefakten Tallus som nu på egen hand rekryterar ett team för att stoppa multiversums undergång. Tallus börjar med Blink, den teleporterande mutanten och flyktingen från Age of Apocalypse, följt av en postapokalyptisk version av Kamala Khan (tidigare känd som Ms. Marvel), en ung Nate Richards (Iron Lad) som valt att inte bli despoten och erövraren Kang i en förutbestämd framtid, Valkyria från ett fjärran Asgård där hon är gudarnas siste förkämpe samt den bedårande Wolvie från en värld enbart befolkad av  andra bedårande versioner av X-Men. Blink var tidigare en medlem av de ursprungliga Exiles, ett team av olika hjältar från olika verkligheter, fast beslutna att stabilisera multiversum, och nu är det dags igen innan allt hopp är ute.

Under förra året mattades mitt intag av Marvel-serier betydligt, dels för att jag beslutat mig för att sluta prenumerera på amerikanska lösnummer men också för att mitt serieläsande successivt tagit en ny riktning där jag prioriterar nya kreatörsägda serier från bland annat Image Comics, Dark Horse Comics och BOOM! Studios, nya svenska serieböcker eller hyllade amerikanska serieböcker från förlag som Fantagraphics, First Second, Drawn & Quarterly, med flera. Jag känner mig mycket tillfreds med denna nya diet av serier men som gammal Marvelit kan jag inte hålla vantarna borta från förlaget som fick mig att börja älska serier i min barndom. Så fort Comixology annonserar olika realisationer försöker jag hitta superbilliga lösnummer av nya serier från olika förlag och runt jul införskaffade jag därför första arcen av de nya titlarna Exiles och Domino från Marvel Comics.

När det gäller Exiles är jag grönare än Hulk men titelns författare Saladin Ahmed har varit en frisk fläkt på seriemarknaden de senaste åren med den utmärkta Abbott och så Black Bolt som dessutom gav honom en Eisner Award i kategorin Best New Series. Andra delen av Black Bolt ligger i läshögen och eftersom jag är svag för alternativa verkligheter och Ms. Marvel så tyckte jag att Exiles var en sällsynt bra kombo.

Exiles är en serie som har ett lekfullt, nästan barnsligt hängivet, anslag och det är uppenbart att det här är en dröm som slagit in för en fanboy som Saladin. I ett hejdlöst tempo kastas vi mellan olika bisarra och härliga versioner av Multiversum där vi bland annat får möta Namor i en partyvärld där festen aldrig tar slut (fyndigt nog kallad ”Age of Aquarius”), Peggy Carter som Captain America eller Thing som kapten Svartskägg, en roll Ben Grimm anammade med glädje redan i Fantastic Four #5, från år 1962.

Hela serien känns som en Silver Age-titel med modern touch, vilket är en mix som tilltalar mig mycket och Exiles är ett klassiskt fartfyllt äventyr i den gamla skolan som inte ändrar världsordningen, förutom att teamets mål är att rädda Multiversum, kort sagt, en härlig popcornmatiné i serieform. Seriens olika karaktärer har en bra dynamik även om den består av klassiska stereotyper med Blink som en kaxig och snabbkäftad tonåring, Kamala som en grinig gammal gumma, Iron Lad som är nörden, Valkyria som är mer som Thor och Wolvie som fungerar som comic relief. Saladin har dock koll på sina klichéer för han ger bland annat Kamala en mörk bakgrundshistoria som känns och låter även vissa karaktärer kliva ur sin mall för att överraska då och då.

Serien avslutas den här veckan med #12 och jag tänker definitivt plocka upp även andra volymen när jag känner för ett härligt äventyr som inte tar sig självt på för stort allvar.

Trackback-adress