Editorial Bruguera var ett av Spaniens största förlag som gav ut en mängd magasin och humorserier genom åren, bland annat serien om agenterna Mortadelo y Filemón som gavs ut i två album på svenska med namnet Flink och Fummel. En som växte upp med Brugueras många seriefigurer var den spanske serieskaparen Paco Roca och han har också sagt att det var dessa serier som fick honom att bli förälskad i mediet. Nu är Paco Roca en av Spaniens mest framgångsrika och hyllade serieskapare vars serieböcker översatts till en mängd olika språk, bland annat svenska där Palabra förlag publicerat Emilio och glömskan och under hösten 2022 kommer även Slumpens spår.

Ett projekt som legat Paco Roca särskilt varmt om hjärtat var en hyllning till dessa serier och framförallt männen bakom figurer som El Capitán Trueno, Zipi y Zane, Anacleto, och många fler, och speciellt den sanna historien om fem av förlagets mest kända serietecknare som var trötta på att inte äga rättigheterna till sina egna skapelser och därför beslutade sig för att lämna förlaget och grunda en helt egen tidning där de hade full kontroll över sina egna verk. Deras tidning Tio Vivo såg dagens ljus 1957 men redan vintern 1958 erkände sig tecknarna besegrade – på grund av Brugueras käppar i hjulet mot sina tidigare anställda, vilket resulterade i stora distributionsproblem – och återvände till sina gamla jobb på Editorial Bruguera med svansen mellan benen.

El invierno del dibujante gavs ut 2010 (utgiven i engelsk översättning av Fantagraphics 2020 med titeln The Winter of the Cartoonist) och vid första anblick kan denna seriebok tyckas vara en ren spansk angelägenhet som svenska läsare har svårt att relatera till eller engagera sig i överhuvudtaget. Dessutom innehåller boken bara ett fåtal exempel på hur själva serierna såg ut, vilket hade varit välkommet.

Det Paco Roca gör med denna händelse är dock snudd på fantastiskt för det här en lågmäld och värdig skildring av Davids omöjliga kamp mot Goliat där hårt arbetande, stolta och modiga vardagshjältar vågade följa sina drömmar mot alla odds. Porträtten av Josep Escobar, Cifré, Peñarroya, Conti och Giner känns mycket levande som att Roca hade varit en fluga på väggen och vi får även en djupare beskrivning av berättelsens alla karaktärer i det fina efterordet. Detta tillsammans med hans underbara klara linjen-stil och den utsökta färgläggningen som skiftar i brunt under sommarmånaderna 1957 och blått vintern 1958 gör den till en ren njutning att läsa.

Som grädde på moset fångar Roca även tidsandan och miljöerna i Barcelona i slutet på 1950-talet under Franco-regimens dagar på ett magiskt sätt. Kläder, bilar, hus, televisionens introduktion, rymdkapplöpningen i form av Sputnik och hunden Lajka, Spaniens inträde i FN-gemenskapen och mycket fotbollssnack. Boken utspelas knappt 20 år efter inbördeskrigets slut och general Francos seger vilket präglar vardagen när det gäller censur och drömmar om frihet, särskilt med tanke på att många på redaktionen befann sig på den förlorande sidan i kriget.

Roca briljerar mest med porträttet av den otroligt skicklige, men late och skuldsatte, tecknaren Vázquez som skamlöst ljuger och snyltar, men framförallt är det skildringen av förlagsdirektören Rafael González som jag kommer att bära med mig. Han var ursprungligen journalist, avtjänade ett fängelsestraff efter kriget och förbjöds att praktisera sitt yrke av Franco-regimen. González anställdes av Bruguera 1946 och var företaget troget till sin död 1995 där han med järnhand och sin röda penna bestämde vad som skulle gå till tryck och hatades därför av de flesta av förlagets tecknare. González är sinnebilden av en man som förlorat alla sina drömmar och som offrat allt för förlaget för att försörja sin familj men hans plikttrogenhet och långa arbetsdagar har lett till att han samtidigt förlorat den också. Hans hustru har slutat älska honom och han träffar sina barn så sällan att de ser honom som en främling. Detta mörker träder fram i några fina scener och speciellt minnesvärt är hans ord till chefredaktören Víctor Mora när denne funderar på att sluta författa seriemanus eftersom hans övriga arbetsuppgifter tar så mycket tid: ”Fundera på hur du vill att ditt liv ska se ut. Fundera på det länge och väl innan du förlorar det”.

Trackback-adress