Klara ligger ihopkrupen i sängen med ytterkläderna på, händerna för ansiktet och hela hennes kropp skakar av gråt. Plötsligt har hon insett att livet aldrig kommer bli som förut, som innan pappa blev sjuk och sängliggande, innan mamma började jobba från morgon till kväll för att försörja familjen, innan de ständiga bråken på skolan och samtalen hem till mamma. Framförallt längtar hon efter att hennes älskade storebror Edvin ska flytta hem igen, men han har fått jobb hos den där doktor Nuragen och dessutom träffat en flickvän som ser ut som en ödla, tycker Klara. Det som fått det att brista är att hon blivit förrådd av sin egen storebror. Han har, trots Klaras protester, anmält henne till en internatskola som verkligen kan förändra människor, men för Klara hugger det bara i magen när hon hör ordet internat. En skola som man bor på. Med kalla sovsalar och stränga lärare. Som ett fängelse.

Efter en evighet, när tårarna nästan tagit slut, känner hon någonting i jackfickan. Ostbiten! Den som hon fick av de märkliga barnen i tvättbjörnekostym när hon och mamma var inne i stan. ”Våra mammor bestämmer inte över oss”, sa de. ”Vi bor inte hemma längre, vi lever fria på gatorna. Vi har våra egna bon och hittar vår egen mat.” Klara bestämmer sig: Hon ska säga till mamma att hon ångrat sig och att hon vill gå på internatskolan, men på ett villkor: Hon vill åka dit själv utan mamma. Klara börjar packa väskan inför det stora äventyret. Hon ska hitta tvättbjörnarna!

Fabian Göransons bidrag till den svenska seriekonsten går ständigt från klarhet till klarhet. Oavsett om det gäller medeltida fantasysatir i böckerna om Martilo, den vackert vemodiga reseskildringen av en kontinent med dystra framtidsutsikter och alldeles för mycket historia i Drömmen om Europa, den härliga adaptionen av Astrid Lindgrens filmmanus till Pippi på rymmen, den mycket läsvärda barnboksserien Hokus pokus om den nioåriga häxan Ida, böckerna om Sveriges fantastiska historia som älskas av alla mina elever på skolan eller Galago-kalendern 2022 med titeln Rivningskvarter, som är en skev och underhållande saga om de gamla Klarakvarteren i Stockholm. Med ett vackert språk, underfundig humor, utsökta illustrationer med varma färger samt fingertoppskänsla när det gäller både dramatik, spänning, äventyr och vardag så placerar sig Fabian Göranson bland de främsta serieskaparna i vårt avlånga land.

Ovan nämnda verk är bara en bråkdel av hans verkförteckning sedan debuten 2006 med Gaskriget och nu är han högaktuell med Klara – Tvättbjörnarnas stad – första delen i en underbar trilogi för mellanstadieåldern med doft av äventyr, utanförskap, Momo eller kampen om tiden och allt marinerat i en mycket levande svensk 1950-talsmiljö.

Det tar inte många sidor innan man får starka känslor för bokens huvudperson Klara – ett barn på väg in i tonåren som sörjer sin trygga, förlorade tillvaro och längtar efter frihet och nya äventyr. Fast hon är för stor så plockar hon fram sitt träsvärd Silvarin, det viskande svärdet, för att få styrka när hon ger sig ut i grannskapet för försvara det och hennes far, som blivit sängliggande och okontaktbar efter ett slaganfall. ”Världen är full av giftiga ogräs och ödlor”, viskar Klara till fadern som krönts med en låtsaskrona. ”Vad ska vi ta oss till, Ers Majestät?”

Göranson kryddar sitt fantastiska världsbygge med en oförstående, och stundtals rent illvillig, vuxenvärld där de fria barnen står i centrum och dessutom utan moraliska pekpinnar om deras lösdrivande tillvaro i storstaden. Platsen är ett alternativt Stockholm i någon sorts 1950-tal vid tiden innan rivningen av Klarakvarteren började och i boken representeras ondskan av den mystiske doktor Nuragen och hans teknokrater som vill rensa staden från det de ser som en eländig tillvaro med sin anakronistiska och farliga teknologi. Tvättbjörnarna är inte det enda gänget av gatubarn som lever i staden utan Göranson presenterar en fascinerade flora av olika gäng som får min fantasi att koka över, eller vad sägs om Kosmonauterna, Vildkatterna, Cyklarnas kavalleri, Skatorna, Tunnelbarnen och, värst av dem alla, Clownerna.

Förutom alla välgjorda miljöer så känns varenda person som Klara möter i boken som mycket levande personer, och hos somliga anar man en fantastisk historia som man gärna skulle vilja utforska djupare, såsom Igor Korvatjov, som säljer rysk korv av bästa märke under sin rock eller Gubbhemsgubben som gett sin lägenhet till tvättbjörnarna i utbyte mot godis, vilket är det enda han äter.

Klara – Tvättbjörnarnas stad är något av det bästa jag läst av Fabian Göranson och den förtjänar verkligen mitt högsta betyg. Andra delen heter Teknokraternas plan och jag kan knappt vänta på fortsättningen. Rekommenderas varmt till alla mellanstadiebarn men det här är en bok som passar utmärkt för alla som vill läsa ett riktigt storslaget äventyr.

Trackback-adress