Återigen ett rätt långt glapp i serieskriveriet för min del, så jag kompenserar med en rätt så maffig post och ett minst lika maffigt event: DC:s Blackest Night. Jag är ju en Marvel-kille från barnsben, men har fastnat ordentligt för Green Lantern sedan Geoff Johns startade om titeln för några år sedan. Nog snackat om mig, nu kör vi!

Handling: I tidernas begynnelse var allt svart. Nattsvart. Sedan var det plötsligt ljust, och inom kort så hade de olika nyanserna i färgspektrumet börjat rivalisera och strida med varandra. Så, de självutnämnda Guardians of The Universe valde att skapa The Green Lantern Corps med syfte att hålla koll och ordning på allt. De andra färgerna drog sig tillbaka, och under en lång period så var allt mer eller mindre under kontroll. Tills nu. Efter att Hal Jordan återvänt till rollen som Green Lantern och hans gamla läromästare axlat rollen som ledare för de skräckinjagande gula lanternorna – The Sinestro Corps – så har färgkriget återigen blommat upp. Lanternor med gröna, gula, röda, lila, blå, orangea och indigofärgade ringar har dykt upp och strider med varandra över hela galaxen, vilket visat sig vara starten för den domedagsprofetia som Guardians of The Universe kallar The Blackest Night. Blackest Night är genialt i sin enkelhet: Slutet på allt ljus och en återgång till evigt universiellt mörker.

En av huvudingredienserna i receptet för evigt mörker är lämpligt nog att de döda återuppstår för att sprida desperation och död. Så, med ett nattsvart dödsmoln, en korrupt Guardian och en första svart lanterna i form av den morbida dödsfanatikern Black Hand hängandes över galaxen så är det med andra ord läge för de olika färgerna att begrava stridsyxan för att istället fokusera på att hindra de svarta lanternorna från att förvandla universum till en evig kolkällare.

Fortsätt läsa Blackest Night hardcover