Inlägg taggade ‘Rob Hunter’

iPad /Recensioner

Stormwatch #9-11

torsdag 2 augusti, kl 11:45 av 0 kommentarer

stormwatch_9För några månader sedan så fick vi ju lite konstruktiv kritik angående att vi främst recenserar serier vi gillar, så för balansens skull så kommer här en Stormwatch-recension med mer negativt än positivt.

I och med #9 så tog Peter Milligan över författandet av Stormwatch, och jag var nyfiken på vad han skulle ta sig för med titeln efter att Paul Cornell och Paul Jenkins lämnat över stafettpinnen. Milligan är en författare som ofta nämnts i väldigt positiva sammanhang här på Shazam, bland annat i 5 av 5-recensionerna av Enigma och Shade The Changing Man, men mottagandet av hans senare titlar inom DCnU har varit betydligt svalare. Har själv läst de första 8 numren av Milligans Red Lanterns, och även om första numret var helt ok så är det inte en serie som lyckats greppa tag i mig. Får se om det kanske blir en recension av den titeln här också någon gång framöver.

Så, jag hade en förhoppning om att Milligan här skulle leva upp till forna formtoppar, men var även lite rädd att han skulle tappa bollen och inte lyckas förvalta det positiva som byggts upp i de föregående numren av Stormwatch. Tyvärr så visade det sig att mina farhågor stämde. Stormwatch #9-11 är väl kanske inte katastrofala, och det börjar till och med bra med #9, men efter att ha läst alla tre nummer så har jag svårt att känna mer än besvikelse. Det största problemet är att det inte finns direkt story att följa. De tre numren har alla handlingar utan några större kopplingar till varandra. I #9 attackeras teamet av en Red Lantern samtidigt som en medlem från 1500-talet dyker upp igen, i #10 så letar de efter en phreno-module som varit borta sedan 1700-talet och i #11 så attackeras de av neanderthalare. Om man vill så kan man nog se en tunn röd tråd där alla nummer på olika sätt berör att Stormwatch är en urgammal organisation, men det finns liksom inget som knyter ihop allt och driver storyn framåt. Det känns mest som att Milligan har en hel massa (potentiellt riktigt bra) idéer som han vill få ur sig, men på bekostnad av det grundläggande berättandet.

Stormwatch_10Utöver det så är berättandet ordentligt inkonsekvent på sina ställen. Till exempel så avslutas #9 med en cliffhanger där Engineer anropar Midnighter med det brådskande meddelandet Can you get up here please? We seem to have a problem…, men när #10 börjar så är Midnighter och Apollo i Metropolis och spanar på Superman. Vad som var problemet får vi aldrig reda på, och det känns nästan som att Milligan hoppat över ett helt nummer mellan #9 och 10. Det finns även några scener där Midnighter och Apollo (som är ett par) kallar varandra för älskling och pratar om fina ögon, vilket inte är något fel i sig, men att de gör det direkt efter att ha fått stryk av och sedan slaktat en mordisk rymdvarelse känns mest krystat. Alla vet att de är gay, det behöver liksom inte förtydligas varje gång de pratar med varandra.

En posititiv sak i de här numren är att vi parallellt med Milligans egna påhitt återigen får stifta bekantskap med Harry Tanner som lämnade Stormwatch med brallorna nere i #6, vilket var Cornells sista nummer. Det finns även en del karaktärtsmoment som är bra, som till exempel när Midnighter oroar sig för hur lättvindigt han dödar andra människor och när vi i en tillbakablick får se hur The Engineer skapades (se bilden).

stormwatch_11Överlag så känns #9-11 storymässigt alltså rätt osammanhängande och spretiga, och den spretiga känslan blir tyvärr ännu starkare då de tre numren görs av tre olika illustratörer och fyra olika tuschare. Miguel Sepulveda som hängt med från #1 gör ett svinbra jobb med #9, som nog är det snyggaste numret hittills, och #10 tecknas av Ignacio Calero som gjorde ett bra jobb med #7 & 8. I #11 så delar Calero tecknarrollen med Eduardo Pansica, och här ser Caleros paneler riktigt nice ut (övre panelen i bilden) medan Pansicas delar ser väldigt annorlunda ut. Min teori är att det främst är kvaliteten på tuschandet som spökar här. Det är tre olika tuschare som gjort #11, och det är rätt uppenbart att någon av dem inte håller måttet. Jag kan väl leva med olika illustratörer mellan olika nummer, men när det bitvis även känns slarvigt och bidrar till att storyn känns än mer spretig så blir det mest bara dåligt. Trist!

Jag kommer nog att köpa ett par nummer till av Stormwatch med förhoppning om att Milligan får ordning på torpet, men om det inte blir bättre än så här så hoppar jag av Stormwatch-tåget.

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ignacio Calero, Miguel Sepulveda, Eduardo Pansica
Tusch: Eber Ferreira, Julio Ferreira, Rob Hunter, Sean Parsons
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Blackest Night hardcover

måndag 25 april, kl 21:35 av 6 kommentarer

Återigen ett rätt långt glapp i serieskriveriet för min del, så jag kompenserar med en rätt så maffig post och ett minst lika maffigt event: DC:s Blackest Night. Jag är ju en Marvel-kille från barnsben, men har fastnat ordentligt för Green Lantern sedan Geoff Johns startade om titeln för några år sedan. Nog snackat om mig, nu kör vi!

bln_1_dylux-2-copyHandling: I tidernas begynnelse var allt svart. Nattsvart. Sedan var det plötsligt ljust, och inom kort så hade de olika nyanserna i färgspektrumet börjat rivalisera och strida med varandra. Så, de självutnämnda Guardians of The Universe valde att skapa The Green Lantern Corps med syfte att hålla koll och ordning på allt. De andra färgerna drog sig tillbaka, och under en lång period så var allt mer eller mindre under kontroll. Tills nu. Efter att Hal Jordan återvänt till rollen som Green Lantern och hans gamla läromästare axlat rollen som ledare för de skräckinjagande gula lanternorna – The Sinestro Corps – så har färgkriget återigen blommat upp. Lanternor med gröna, gula, röda, lila, blå, orangea och indigofärgade ringar har dykt upp och strider med varandra över hela galaxen, vilket visat sig vara starten för den domedagsprofetia som Guardians of The Universe kallar The Blackest Night. Blackest Night är genialt i sin enkelhet: Slutet på allt ljus och en återgång till evigt universiellt mörker.

En av huvudingredienserna i receptet för evigt mörker är lämpligt nog att de döda återuppstår för att sprida desperation och död. Så, med ett nattsvart dödsmoln, en korrupt Guardian och en första svart lanterna i form av den morbida dödsfanatikern Black Hand hängandes över galaxen så är det med andra ord läge för de olika färgerna att begrava stridsyxan för att istället fokusera på att hindra de svarta lanternorna från att förvandla universum till en evig kolkällare.

Fortsätt läsa Blackest Night hardcover

Manus: Geoff Johns
Illustration: Ivan Reis
Tusch: Oclair Albert, Rob Hunter, Julio Ferreira, Joe Prado
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Green Lantern #63

fredag 11 mars, kl 16:13 av 0 kommentarer

gl63Det var ett tag sedan vi här på Shazam recenserade något med anknytning till Green Lantern och nu när DC Comics börjar göra sig klara för nästa stora Green Lantern crossover, War of the Green Lanterns, så tyckte jag att det kunde vara läge att titta till Green Lantern så här ett år efter Blackest Night.

Green Lantern #63 är så en Prelude till ovan nämnda crossover, War of the Green Lanterns, och som sådan så försöker Geoff Johns ge oss så pass mycket information som möjligt innan själva crossover kickar igång på allvar. På grund av detta så blir det väldigt mycket exposition in det här numret. Visserligen ganska intressant exposition, och säkert väldigt nödvändig för vad som komma skall men det innebär också att det inte händer så mycket.

Fortsätt läsa Green Lantern #63

Manus: Geoff Johns
Illustration: Ed Benes & Ardian Syaf
Tusch: Ed Benes, Vincente Cifuentes & Rob Hunter
Färgläggning: Randy Mayor
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #46

lördag 10 juli, kl 11:13 av 10 kommentarer

jla46Så var det dags för en ny crossover mellan DC Comics två största team, Justice League och Justice Society. Senast teamen hade äventyr tillsammans var i Geoff Johns och Brad Meltzers The Lightning Saga (Justice Leauge of America #8-10 och Justice Society of America #5-6). Den här gången är det James Robinson och Justice Society-författaren och gamle Fables-giganten Bill Willingham som håller i taktpinnen i nya crossovern The Dark Things. Spontant så känns det som att Willinghams delar av denna arc kommer att vara de mest intressanta och läsvärda eftersom Robinson tydligt visat att han numera inte längre kan komma upp i den klass han presterat i till exempel Starman.

Jag har ju i tidigare recensioner klagat på att Robinson numera är långt ifrån sina forna glansdagar vad gäller skrivandet, men i jämförelse med tidigare nummer så tycker jag Justice League of America #46 är ett litet steg i rätt riktning. Robinsons skrivande är något bättre här även om flera av karaktärerna snackar lite väl mycket exposition och ett par andra är grovt felskrivna. Till exempel så går Wildcat helt ur karaktär och mer eller mindre elakt ifrågasätter Jade om de kan lita på henne och om hon verkligen är den hon utger sig för att vara. Vilket i min bok är så långt man kan komma från Wildcat.

Att Robinson har en soft spot för en stor talande gorilla vid namn Congorilla lärde vi oss i miniserien Justice League: Cry for Justice och inget ont om Congorilla, men som en väldigt obskyr karaktär med plats långt ned på E-listan (eller var det F-listan…) så är han långt ifrån en hjälte som platsar i DC:s främsta superhjälte-team.

Fortsätt läsa Justice League of America #46

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter & Norm Rapmund
Färgläggning: Ulises Arreola
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #38

fredag 13 november, kl 15:03 av 1 kommentar

Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson också skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men då Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nått fram till #4) får man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night så det hade kunnat vara förvirrande men då Robinsons grundintrig är så enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svårt att fatta galoppen ändå.

JLA 38Som ni minns var jag inte så imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 också men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är så fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur från Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum så att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet från vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvånad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?

Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). Då försvinner snabbt bilderna från de ikoniska Gardner Fox-numren från 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusåpa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändå är igång, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara så här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än så här, kolla bara på valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltså, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.

Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dåligt, bara …tråkigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstår mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...