All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.
Författar arkiv
All Star Superman, vol 1
Emperor Vulcan
Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga X-Men-epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag minst sagt rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i vardagsrumssoffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.
Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Jag var måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall… så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi’ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi’ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.
Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.
Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.
Manus: Christopher Yost
Illustration: Paco Diaz
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Green Lantern: No Fear
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade Green Lantern: No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.
Dark Avengers #1
Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?
Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Annihilation: Conquest, Book 2
Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.
Punisher vol. 2 – Kitchen Irish
I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell’s Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.
The End League, vol. 1: Ballad of Big Nothing
Ytterligare ett rent spontanköp som jag inhandlade tack vare att omslaget och namnet såg intressant ut, och då det är en superhjälteserie som ges ut månatligen av Dark Horse Comics. Brukar försöka hålla ögonen öppna efter titlar som inte ges ut av Marvel och DC, med förhoppningen att de ska kunna konkurrera med de större förlagen. Kan dock säga direkt att volym 1 av The End League inte konkurrerar med varken Marvels eller DC:s bättre titlar. Skulle säga att det är en rätt genomsnittlig superhjälteserie, med en del konkreta nackdelar och fördelar. Tyvärr fler nackdelar än fördelar när jag väl tänker efter.
Fördelarna består främst av att det känns fräscht med ett universum som inte är så rotat i äldre handlingar, handlingen och bakgrunden till allt är smart och intressant, och det är bra tecknat (av Matt Broome). Idén att låta en ensam hjälte vara utgångspunkten för allt annat som sker i världen är väldigt intressant, och konceptet med The End League som den sista hjälteansamlingen mot en i övrigt korrupt värld känns initalt väldigt lovande. Tills vi då hoppar över till nackdelarna…
Ruins #1 & 2
Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.
Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.
Punisher vol. 1 – In The Beginning
Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de ”riktiga” superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är ”vuxnare” varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.
Annihilation: Conquest, Book 1
Annihilation: Conquest, Book 1 samlar Annihilation: Conquest – Prologue, Annihilation: Conquest – Star-Lord #1-4, Annihilation: Conquest – Quasar #1-4 och Annihilation Saga, och ingick i min mastodontbeställning från The Book Depository. Conquest utspelas en kort tid efter händelserna i Annihilation (se här, här, och här), där den tekno-organiska rasen Phalanx mitt i återuppbyggandet av galaxen passar på att göra ett move mot totalt herravälde och assimilering av allt levande. Lite fegt, kan tyckas, men effektivt. Book 1 bjuder på två parallella historier: En bra och en dålig. Numren med Quasar (Captain Marvels lillesyrra) och hennes tjej Moondragon (Drax the Destroyers dotter) är faktiskt rätt trista, både visuellt och berättarmässigt. Quasar fightas till och från med Super-Adaptoid (som av någon anledning lierat sig med Phalanx) och Moondragon förvandlas plötsligt till en drake medan de leter efter något/någon som enligt en mystisk källa ska kunna rädda galaxen. Lovande slut dock.
Star-Lord å andra sidan, skriven av Keith Giffen, verkar veta precis hur en slipsten ska dras, för det är så pass bra att det mer än uppväger för Quasars träighet. Star-Lords nummer inleds med ett (enligt mig) i princip felfritt berättarknep: Plocka ett gäng udda individer (från fängelset) som inte tycker om varandra och ge dem uppdraget att tillsammans rädda galaxen. Jag håller tummar och tår för att Book 2 av Conquest är allt som Star-Lord är, och absolut ingenting som Quasar. På bilden nedan finner vi Star-Lords nya ”kompisar”: Groot, Rocket Raccoon, Deathbird, Captain Universe, Bug och Mantis, och innan storyn är över så kommr du att ha sett en av dem ha ihjäl en av de andra. Det är så bra och snyggt att jag måste gå och läsa det en gång till, nu!
Manus: Keith Giffen, Andy Lanning, Dan Abnett, Christos Gage
Illustration: Timothy Green, Mike Lilly, Mike Perkins
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
