Mike Deodato är en av de serieskapare som jag följer på Twitter. Idag bjuder han på en skiss för en av sina personliga favoritscener från nyligen recenserade Dark Avengers #3. Klicka bilden för löjligt hög upplösning.
Författar arkiv
Skiss från Dark Avengers #3
Chris Pine som Green Lantern?
Det sägs att Chris Pine, som spelar Captain Kirk i kommande Star Trek-filmen, även kommer att spela Hal Jordan i filmatiseringen av DC:s Green Lantern. Min spontana reaktion: För ung. Han verkar ju även ha ett rätt överdimensionerat huvud, men det kanske de kan fixa till så där digitalt i efterhand? Typ som de gjorde med den där blåa killens snase i Watchmen.
Filmen sägs ha premiär den 17 december 2010. Full artikel på IESB.
Dark Avengers #3
Tredje numret av Dark Avengers är i princip uppdelat i två olika episoder. I den första episoden får vi i en tillbakablick se hur Norman Osborn rekryterar The Sentry och hans power of one million exploding suns till hans nya Avengers. Med en miljon exploderande solar till sitt förfogande är The Sentry alltså en av de potentiellt mäktigaste superhjältarna, men han är även en psykiskt labil karaktär som tyngs av tanken på att varje gång han själv gör något bra så gör hans onda motpart The Void något ont för att balansera upp det. Resultatet är att The Sentry oftast sitter och är allmänt sinnesförvirrad i sitt torn ovanpå Avengers huvudkvarter. Iallafall tills Norman Osborn dyker. Osborn är ju även han som de flesta vet plågad av ett psykopatiskt alter ego; Green Goblin. Genom att använda sina egna problem och sin personliga kamp mot galenskapen som exempel så lyckas han övertala The Sentry att förneka The Voids existens och gå med i Avengers. Det här utspelas genom en dialog på 9 sidor, och även om det kan låta tradigt med så mycket snack utan action så är det här utan tvekan de starkaste sidorna i Dark Avengers sedan starten. Brian Michael Bendis ger här Norman Osborn en ytterligare, mer mänsklig dimension, och det känns som att just dynamiken mellan karaktärerna kan bli en av de starkaste kvaliteterna i den här serien.
Jonas seriepepp #1: New Mutants
I maj i år (re)lanserar Marvel en ny månatlig tidning med klassiska New Mutants, vilken var en mina absoluta favoritserier i slutet av 80- och början av 90-talet. Du som hängt med ett tag minns säkert Satellitförlagets samlingstidning Marvel Mutanter (som senare övergick till att bli svenska X-men), där vi fick stifta bekantskap med de nu återkommande kidsen Cannonball, Sunspot, Magma, Magik, Dani Moonstar, Karma, Warlock med flera. Asgard Wars av Chris Claremont, Arthur Adams och Terry Austin var ju smått fantastisk. Hur som helst, nu är det som sagt dags att kicka igång serien igen, nu med nytt kreatörsteam bestående av författaren Zeb Wells och illustratören Diogenes Neves, som jag inte har den blekaste aning om vad det är för några. Trots det: Pepp!
Revenge of the Green Lanterns
Revenge of the Green Lanterns samlar Green Lantern #7-13 och är den andra samlingen efter nytändningen med tidigare nämnda Rebirth. Revenge bygger vidare på storyn som påbörjades i föregående samlingen No Fear. Precis som No Fear så är även Revenge nästan övermättad med karaktärer och action, men precis som förut så lyckas Johns hålla sig precis inom gränsen för vad som går att mosa in i sex nummer utan att det ska kännas hysteriskt. Den enda kritiken jag egentligen har angående Johns författarskap är att han verkar brinna så frenetiskt för sina otaliga idéer att han ibland kanske avslutar vissa skeenden lite väl snabbt, men samtidigt så anar man att allt som sker gör det av en anledning, och kommer att få konsekvenser i det långa loppet.
Utan att snubbla in på alltför mycket detaljer och spoila storyn så bjuder nummer 7 till och med 13 av Green Lantern på ett våldsamt möte med den massmordiske rymdtyrannen Mongul (och hans syrra), en team-up med en svårmodig och bitter Batman och riktigt spektakulär scifi-action av världsklass med Guy Gardner, The Lost Lanterns, miljontals Manhunters och med superpsykopaten Hank Henshaw aka Cyborg Superman mitt i smeten. Det är helt enkelt ett jävla ös rakt in kaklet.
Shazam.se – Upp, upp och iväg!
Det känns som att det ligger rätt i tiden. Seriebloggar ploppar plötsligt upp lite varstans, och intresset för serier syns gradvis ha ökat, såväl i Sverige som internationellt. Kanske är det för att Hollywood fått ur sig rätt bra filmatiseringar sista tiden. Kanske är det för att kvaliteten på serier överlag blivit bättre. Vi vet inte riktigt. Det vi vet är att vi blivit fler och fler som skriver om väldigt liknande saker, och gör därför gemensamt slag i saken. Vi sparkar helt sonika lågkonjunkturen rakt i ansiket och kickar från och med idag igång Sveriges första, största och hårdast gammastrålade kollektiva serieblogg: Shazam.se.
Det vi gör är helt enkelt att skriva om serier, varken mer eller mindre. Det lär bli en mix av recensioner, åsikter, nyheter, diskussioner och nonsens, men vi får helt enkelt se vad det här landar i med tiden. Se oss här till en början lite som din personliga digitala serieassistent. Förhoppningsvis så kan vi kanske tillfredsställa ett behov och fylla en liten lucka i den annars så mättade bloggosfären. Kanske kan vi till och med vara ditt första steg in i ett livslångt missbruk.
Go web go!
/Shazam.se – Jonas, Ferdinand, Johan, Martin
PS. Hör gärna av dig med tips, önskemål och glada tillrop i ett mail eller i en kommentar. Tack på förhand.

Watchmen
Jag har väl ingen egentlig speciell relation till Watchmen, iallafall inte mer än jag har till andra serier. Jag läste ett par nummer som jag fick av mina föräldrar när serien först gavs ut i Sverige, vilket alltså bör ha varit 1987. Som nioåring kan vi väl konstatera att jag inte riktigt var redo att ta till mig Alan Moores rätt så samhällskritiska superhjältedekonstruering.
Jag minns att jag gillade numret som fokuserade på Dr Manhattans ursprung och roll i serien, och Rorschachs mask var ju rätt frän, men utöver det så var jag nog måttligt intresserad. På grund av detta dröjde det ytterligare 20 år innan jag för första gången tog mig igenom alla tolv nummer av Watchmen.
Utan att snöa in alltför mycket på detaljer, för det går det ju verkligen att göra när det kommer till den här serien, så kan vi väl nöja oss med att kalla Watchmen för en väldigt snygg, spännande och välkomponerad historia med betydligt mer djup och utrymme för tolkningar än vad de flesta andra serier ens varit i närheten av. Grafisk novell, modern klassiker etc, gillar du att läsa bra saker så ska du kort och gott läsa Watchmen, och allt det här har du ju läst eller hört förut. Det du inte läst eller hört förut är mitt utlåtande av Zack Snyders filmatisering. Det kommer här.
Fräsigt uppslag
Guldstjärna i kanten till den som kan namnge alla karaktärer. Omslaget i fråga tillhör enligt utsago Marvel Comics Presents #1. Rolig detalj för övrigt att omslaget är tecknat på en mall från konkurrenten Image Comics.
Edit: En annan rolig detalj att omslaget, trots att det står Marvel Comics Presents på mallen, tydligen tillhör Astonishing Tales #1. Vilken värld vi lever i!
No Hero #4
”det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action”. Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.
Dark Avengers #2
Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två ”äkta” Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya ”hjältarna”. För det lär det göra, förr eller senare.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5







