Författar arkiv

Recensioner

Fantomen #22/2009

onsdag 14 oktober, kl 20:28 av 7 kommentarer

Så var det då fantomen2209dags att recensera Sveriges största äventyrstidning på Sveriges största serieblogg. Fett värre alltså. Jag kommer framöver att recensera varje nummer av Fantomen så fort det landat i brevlådan. Det snygga omslaget är tecknat av min favorittecknare i Team Fantomen, Hans Lindahl. Han har tecknat äventyret Duellen vid Deadman Gulch efter Claes Reimerthis manus, båda har ett stort antal Fantomen-äventyr under bältet sedan de inledde sitt arbete med Fantomen under 80-talets början.

Äventyret handlar om hur filmstjärnan Alexandra Troy, innehavare av det goda märket vilket innebär att hon skyddas av Fantomen, tvingas in ett kontrakt av skrupelfria filmbolaget Horizons Unlimited. Hon placeras i en lyxvilla där den förra stjärnan nyss hängt sig. Hon bestämmer sig för att fly till Bengali för hennes pappa har berättat om Fantomen. Fantomen hittar givetvis henne och tar sig an bolaget och dess ägare med det lökiga namnet Nexus Nero. Duellen i titeln utspelar sig i Neros turiststad a la Vilda Västern.

Intrigen är lite trött och känns inte speciellt fräsch men att det hela utspelar i filmbranschen och med Västernkulisser räddar upp det hela lite men det här är inte direkt Reimerthis bästa manus. Det är Lindahls snygga teckningar som lyfter äventyret till en högre nivå än det förtjänar. Varje gång jag läser Lindahl i färg påminns man tyvärr om hur mycket bättre han är i svartvitt vilket lyfter fram hans suveräna tuschning mycket bättre. Ett dussinäventyr med snygg inramning.

I slutet finns första delen av Lee Falk och Sy Barrys Äventyr på Eden från 1980. Större delen är en gullig presentation av Eden och dess invånare, allt ackompanjerat av små och fascinerade Fantomenungar. Liksom nästan allt duon gjorde de sista trettio åren genuint ointressant. I slutet spanar bad guys in Eden och det blir nog trubbel i paradiset i nästa nummer.

Biserierna utgörs av Blixt Gordon, Latigo och Herman Hedning. I Blixt-episoden Testflygningen får man stifta bekantskap med Sorglös för första gången, en ung kille med en stor förmåga. Jag är inte så förtjust i Dan Barrys version av Blixt, jag hade hellre läst Alex Raymonds 30-tals version. Testflygningen är en okej episod men inte så mycket mer, förhoppningsvis blir fortsättningen bättre. Latigo är helt meningslös och varför Fantomen publicerar skiten övergår mitt förstånd. Herman Hedning är rejält trött och det borde gå att hitta något nytt och fräscht.

Manus: Claes Reimerthi
Illustration: Hans Lindahl
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Walking Dead Vol. 9-10

tisdag 13 oktober, kl 11:31 av 7 kommentarer

thewalkingdead10The Walking Dead är en av de absolut bästa serier jag läst det senaste året. Jag har hakat på lite sent och därför kom The Walking Dead Compendium perfekt i våras. 1088 sidor amerikansk mainstream när den är som bäst. TWD handlar om överlevare som försöker att just överleva sedan ett virus gjort döda till människoätande zombies och alla som blir bitna blir givetvis zombies. Enda sättet att döda dem är att skjuta/hugga av/hugga dem i huvudet. Man får följa ett antal karaktärer där den f.d. polisen Rick är något av en huvudperson. De överlevande försöker hitta ställen där de är säkra för zombiesen men även för andra människor. Det gäller inte fästa sig vid en karaktär för man vet aldrig hur länge de får vara med.

Det har hittills utkommit tio samlingsvolymer, Compendium One samlar 1-8 men den verkar vara slutsåld. Det finns även hardcovers som samlar två samlingsvolymer, totalt har fyra hardcovers kommit ut. Dessutom finns det två omnibus som samlar fyra volymer varav den första är slutsåld.

TWD kretsar kring mitt favorittema för närvarande, civilisationens kollaps. Jag har både Jack Kirbys Kamandi och Wastelands från Oni Press på inköpslistan. Att kombinera två uttjatade teman som civilisationens kollaps och zombies låter kanske inte som en bra idé men Robert Kirkman som skriver manus gör det på ett suveränt sätt. Karaktärerna är av kött och blod och allt vidrigt de varit med om och det ständiga dödshotet påverkar dem. Kirkman lyckas undvika klichéerna och förmår skildra de olika karaktärernas utveckling på ett trovärdigt sätt. Liksom tidigare volymer är även 9-10 lite väl texttunga men det funkar. Charlie Adlard och Cliff Rathburn gör ett bra jobb med teckningarna och allt äckel och förfall är ständigt närvarande. Just att man aldrig vet vilka karaktärer som ska falla ifrån gör att det alltid är spännande och man vet heller aldrig hur de olika karaktärerna reagerar på nya händelser. De flesta borde definitivt ha passerat gränsen för vad en normal människa kan klara av. Just frågan om vad som kan betecknas som normalt under extrema omständigheter är ständigt närvarande och svår att värja sig mot, det är också den fråga som diskuteras mest av karaktärerna. Liksom tidigare volymer har jag svårt att värja mig mot serien och släppa den när jag läst klart den utan jag ligger och funderar. Det om något är ett gott betyg. Dessutom är det en bedrift att serien efter över 1400 sidor fortfarande håller högsta klass. Den 29 december kommer volym 11, en alldeles för lång väntan enligt mig.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Charlie Adlard
Förlag: Image Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Vinnare av Harvey Awards 2009

söndag 11 oktober, kl 22:00 av 4 kommentarer

kurtzmanmadIgår delades årets Harvey Awards ut, uppkallade efter MAD-redaktören Harvey Kurtzman, vid Baltimore Comic-Con.

Best writer: Grant Morrison, All-Star Superman (DC Comics)

Best artist: Gabriel Ba, The Umbrella Academy (Dark Horse)

Best cartoonist: Al Jaffee, Tall Tales (Abrams Books)

Best letterer: John Workman, Marvel 1985 (Marvel)

Best inker: Mark Morales, Thor (Marvel)

Best colorist: Dave Stewart, The Umbrella Academy (Dark Horse)

Best cover artist: James Jean, Fables (DC Comics/Vertigo)

Best new series: Echo (Abstract Studios)

Best continuing or limited series: All-Star Superman (DC Comics)

Best biographical, historical or journalistic presentation: Kirby: King of Comics, Mark Evanier (Abrams Books)

Best syndicated strip or panel: Mutts, Patrick McDonnell (King Features Syndicate)

Best anthology: Comic Book Tattoo, edited by Rantz Hoseley (Image Comics)

Best original graphic album: Too Cool To Be Forgotten (Top Shelf)

Best graphic album-previously published: Nat Turner, Kyle Baker (Abrams Books)

Best single issue or story: Y: The Last Man #60 (DC Comics/Vertigo)

Best domestic reprint project: Complete Peanuts (Fantagraphics Books)

Best American edition of foreign material: Gus & His Gang (First Second)

Best online comics work: High Moon, David Gallaher, Steve Ellis and Scott O. Brown

Special award for humor in comics: Al Jaffee, Tall Tales (Abrams Books)

Special award for excellence in presentation: Kirby: King of Comics, Mark Evanier (Abrams Books)

Best new talent: Bryan J.L. Glass, The Mice Templar (Image Comics)

Jag gillar speciellt att Gus & His Gang vann bästa utländska album och att Too cool to be forgotten. I övrigt har jag dålig koll på en stor del av pristagarna men All-Star Superman ska inhandlas och The Mice Templar och Echo ska kollas upp. Men fellow bloggare och läsare, vann rätt låt?

Skriv en kommentar
Recensioner

Resande med vinden 6:1

lördag 10 oktober, kl 09:07 av 2 kommentarer

reisendeimwind61Francois Bourgeons Resande med vinden brukar betecknas som en viktig del i den våg av historiska serier som kom under 80-talet. De tidigare fem delarna gavs ut i Sverige i början av 80-talet och går att hitta på serieantikvariat till okej priser om man inte måste ha toppskick. Att det skulle komma fler delar trodde jag inte men så kom nyheten förra året att så var fallet. Albumet kommer nog inte ut på svenska men gavs ut i Danmark och Tyskland i september. Jag har läst den tyska utgåvan: Reisende im Wind 6:1- Das Mädchen vom Bois-Caïman Buch 1.

Den första sviten handlade om den unga kvinnan Isas äventyr i Europa och Afrika under 1700-talet, i denna sjätte del får man återse en nu nästan hundraårig Isa som återberättar vad som hände efter att hon kommit till Karibien i slutet av femte delen. Inledningsvis fokuserar albumet på hennes barnbarnsbarn Zabo, inte helt olik Isa till sättet och hennes färd mot Isas plantage utmed Mississippi under amerikanska inbördeskriget 1862.

Bourgeon är en av mina absoluta favorittecknare, hans teckningar är oerhört vackra och detaljerade och för mig står han för en realistisk europeisk stil när den är som bäst. Inledningsvis kändes serien lite daterad, vindpustarna från 80-talet störde. Början av historien med Zabos och hennes resesällskap, en fransk fotograf, är trots en del action lite seg med väl mycket ointressant dialog. Mötet med Isa, en favoritkaraktär, lyfter serien och när Isa börjar berätta sin historia lyfter den på riktigt och når samma höjder som tidigare, vindpustarna från 80-talet blir istället en salt bris. På det hela taget ett kärt återseende. Ett utdrag finns att läsa på Splitters hemsida.

Manus: Francois Bourgeon
Illustration: Francois Bourgeon
Förlag: Splitter Verlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film

Fantomen kidnappad av idioter!

fredag 9 oktober, kl 22:26 av 8 kommentarer

Först vill jag be om ursäkt om du slösat bort två minuter av ditt liv på att se trailern. Å andra sidan sparar du ca 45 minuter eftersom du garanterat inte kommer att vilja se skiten när den sänds. Förhoppningvis sker detta inte i Sverige. Trailern har varit tillgänglig i över en vecka men jag såg inte den förrän jag blev tipsad om dess existens (jag kunde besparats lidandet) och genomled eländet. Det finns många anledningar till att jag blev arg, ja det blev jag faktiskt. Oavsett att han är en träbock så gillar jag Fantomen. Han har inga superkrafter och en historia ingen annan seriehjälte kan matcha. Karaktären förtjänar bättre.

The Phantom med Billy Zane från 1996 framstår som oerhört trogen orginalet jämfört detta elände. Fantomen ska överta traditionen genom att vakta vid faderns dödsbädd, den enda organisation Fantomen har något band till är Djungelpatrullen osv. Dessutom verkar skådisen som ska gestalta Fantomen extremt irriterande. Å att rata den fina lila dräkten! Å välja någon ful Batman/moppeslyngel outfit! Det får mig att undra vem som operarade bort skaparnas hjärnor. De förtjänar att få det onda märket på hakan. Det här var nog det sämsta jag sett sedan filmen Spacehunter. Skäms!

Skriv en kommentar
Recensioner

A Drifting Life

tisdag 6 oktober, kl 21:42 av 3 kommentarer

adriftinglifecoverEtt av vårens mest hyllade album var Yoshihiro Tatsumis självbiografiska A Drifting Life. Jag har inte läst något av Tatusumi förutom att jag skummat en samling av honom. När lovorden haglat som i det här fallet är det lätt att man blir besviken. Så är dock inte fallet med A Drifting Life.

En kort sammanfattning av de över 800 sidorna : Albumet börjar med Japans nederlag i andra världskriget 1945 och slutar 1960 med protesterna mot ett säkerhetsavtal mellan Japan och USA. Man får följa Hiroshi från tonårstiden och de första publicerade serierna till hans strävan efter att etablera gekiga, ett annat sätt att göra serier på än det traditionella. Serierna är givetvis centrala men även relationerna till familjen, flickor/kvinnor och de mangatecknande vännerna/kollegorna skildras ingående. I början av varje kapitel ges även kort info till förändringar i det japanska samhället och vilken populärkultur som var hetast just då vilket var intressant då jag har väldigt dålig koll på Japans utveckling åren efter kriget.

Tatsumi tecknar i en ganska kantig stil men relativt realistisk stil, lysande beskrivning eller hur 🙂 Hur som helst är Tatsumi en skicklig tecknare och hans bildspråk gör att läsandet flyter på bra, ingenstans hängde jag upp mig på teckningarnaadriftinglifes utförande. En av de saker jag gillar bäst med albumet är att det gav mig en inblick i det japanska samhället och hur det fungerar som jag inte fått i de manga-album jag läst tidigare. Flera gånger ville jag bara skrika: Men be honom dra åt helvete! Men så har uppenbarligen inte Tatsumi och hans kollegor blivit uppfostrade. Den bästa relationsskildringen är den stundtals problematiska relationen till den sjuklige brodern, också han med serieskaparambitioner. En annan sak som var intressant för mig som manga-analfabet var den utveckling av mangan som skildras och de diskussioner Hiroshi för med olika personer om mangan och vad den ska förmedla och hans tankar kring sitt mål att skapa anti-manga manga.

En annan fascinerande del är mangaredaktörerna och då speciellt de som har störst betydelse för Tatsumi, gänget på Hinomaru, som är ett färgstarkt gäng. Det som gör det här albumet så bra är att det är så skickligt gjort att jag känner mig närvarande. Jag är med Tatsumi och de andra i Japan 1945-1960. Jag känner mig inte bara som en passiv betraktare utan nästan som en deltagare. Tatsumi lyckas på ett mästerligt sätt levandegöra personerna, omgivningen och tidsandan vilket är en bedrift i sig. A Drifting Life har inga svaga punkter utan är en fantastisk självbiografi. Lovorden stämde. Dessutom får man löjligt mycket serie för pengarna. Min enda uppmaning är: Köp!

Manus: Yoshihiro Tatsumi
Illustration: Yoshihiro Tatsumi
Förlag: Drawn & Quarterly
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Who will wield the shield?

söndag 4 oktober, kl 22:11 av 3 kommentarer

capamericaoneshot

Det är inte ofta jag känner seriepepp när det handlar om superhjältar. Men jag kände verkligen seriepepp när jag läste om den här på Robot 6.Vem ska vara Cap framöver? Bucky eller Steve? Jag är oerhört svag för Cap, både trikån och vad han står för: Drömmen om det goda USA som bekämpar riktig ondska på rätt sätt. Den första omnibusen av Brubaker och Epting var ett sällsynt lyckat chansköp. Den andra omnibusen kommer ju som bekant i december och jag har inte läst om Bucky som Cap. Steve Rogers är Cap, samtidigt är Bucky en intressantare karaktär, speciellt hans tid som sovjetisk dödsmaskin gör honom intressant. Jag har som sagt inte läst nr 26 och framåt och vet inte hur Bucky funkat som Cap. Det ska bli intressant att läsa men för mig är Steve Rogers självklart den som ska svinga skölden. Vad tycker du?

Skriv en kommentar
Recensioner

Wannsee, 1942

fredag 2 oktober, kl 23:00 av 1 kommentar

Albumförlagets bästsäljare hittills är Sir Arthur Benton 1: Operation Marmara. Anledningen till detta är sannolikt att Aftonbladet skrev om den. För mig var albumet en besvikelse. Det var därför med låga förväntningar som jag tog mig an andra delen Wannsee, 1942. Huvudpersoner är även denna gång den franske underrättelseofficieren Marchand och den engelske förrädaren och nazistenwannsee1942 Sir Arthur Benton. Albumet skildrar hur de båda agerar sedan de fått vetskap om den slutgiltiga lösningen av judefrågan som beslutades vid sjön Wannsee utanför Berlin 1942, därav titeln. En annan central del är Bentons roll i försöket att eliminera Hitler 1944.

Det ska direkt sägas att den här delen är mycket bättre än den förra. Pergers teckningar är snäppet bättre än tidigare och då var de ändå riktigt snygga redan innan men framförallt har Tarek lyckats betydligt bättre med manuset. Det största problemet är att det är många karaktärer inblandade och många händelser som skildras. Det fungerar dock bra ändå och det hela blir hyggligt spännande och det går även bra att hålla isär karaktärerna. Dialogen är också betydligt bättre och inte lika överlastad med svulstiga uttalanden. Perger lyckas också göra karaktärerna mer individuella och uttrycksfulla än vad jag upplevde var fallet i förra delen. Just att det handlar om försöken att förhindra historierns vidrigaste brott ger historien en stark och engagerande bakgrund. Båda karaktärerna fördjupas och Bentons motiv till sitt förräderi blir klarare. Tareks största bedrift är att lyckas sätta in historien i ett välkänt historiskt sammanhang utan att det blir krystat. För den som är intresserad av andra världskriget borde det vara ett givet köp liksom för den som vill ha en serie som både är spännande och informativ. I slutet finns historiska fakta om skeendena vilket kan vara bra som avslutning för den som inte känner till de som nämns i serien.

Manus: Tarek
Illustration: Stéphane Perger
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Hur Spirou blev Spirou

onsdag 30 september, kl 20:50 av 6 kommentarer

spirouSpirou är en av de främsta klassikerna bland de fransk-belgiska serierna. Egmont ger för närvarande ut Spirou i kronologisk ordning plus de nya äventyren samtidigt som Spirou även publiceras i Fantomen. Förutom den ordinarie Spirou-serien så ges även Den unge Spirou ut på svenska. Utöver dessa finns även en rad specialalbum av olika tecknare. Egmont äger rättigheterna men om det innebär att albumen ges ut vet jag inte men iaf det här borde ges ut.

Det album jag läst är specialalbumet Spirou, le journal d´un ingénu från 2008 av Èmile Bravo och då den tyska utgåvan (Spirou: Portät eines Helden als junger Tor). Albumet handlar om en ung Spirou som arbetar på ett lyxhotell 1939 och hamnar mitt i samtal mellan Tyskland och Polen för att förhindra att kriget bryter ut. Spirou blir dessutom kär, man får veta Spirous bakgrundshistoria, han träffar Nicke (Fantasio på franska) för första gången och dessutom får man en förklaring till varför han även som vuxen behållit sin piccolouniform. I slutet finns lite texter om Bravo och andra specialalbum om Spirou samt en kortserie om hur Spirou hamnade på hotellet, hur han tog namnet Spirou och hur han fick Spip.

De äldre Spirou-albumen är fortfarande bra, de nya äventyren har jag inte läst men jag tvivlar på att de är lika bra som detta. Bravo är en suverän tecknare i klara-linjen skolan, det är värt att läsa albumet enbart för teckningarna. Manuset håller i princip lika hög klass som teckningarna. Det finns humor, drama, äventyr, romantik och tragik. Allt i en underbar blandning. Allt toppat med ett underbart och kärleksfullt porträtt av en ung Spirou. Allra roligast är epilogen där Spip redogör för sina planer för mänskligheten. Kort å gott ett album som tål att jämföras med de allra främsta fransk-belgiska klassikerna enligt min mening. Ett utdrag på tyska finns att läsa här. En fundering till sist: Vill man veta Spirous bakgrund eller inte? Jag gillar iaf initiativet.

Manus: Émile Bravo
Illustration: Émile Bravo
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer