Året är 2112 när Vita huset i Washington utsetts för en förödande terroristattack och de amerikanska styrkorna reagerar blixtsnabbt…genom att invadera och förvandla Canada till en grushög. De nu föräldralösa syskonen Amber och Tommy lyckas fly men separeras på grund av olyckliga omständigheter. Tolv år senare hittar vi Amber i Nordvästra territoriets oändliga vildmarker där hon råkar stöta på en liten men hängiven kanadensisk motståndsstyrka, som kallar sig själva Two-Four.
Cleveland-födde Brian K. Vaughan (Y: The Last Man, Ex Machina, Runaways, Saga, The Private Eye), vars fru är från Canada, och den kanadensiske storyboard-illustratören och serietecknaren Steve Skroce presenterade förra året den sexdelade miniserien We Stand On Guard (som hämtat sitt namn från en fras i Canadas nationalhymn ”O Canada”) och nu har den kommit ut i lyxig inbunden utgåva. Frågan är om denna serie är en lika stor succé som Vaughans tidigare alster inom seriebranschen eller om den påminner om författarens minst sagt ojämna manusskrivande till TV-serier som t. ex. Under The Dome?
Fortsätt läsa We Stand On Guard
Illustration: Steve Skroce
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Gagarin och Laika hittar till slut varandra ute världsrymden men det är mycket som har förändrats. Gagarin själv har lyckats komma undan med blotta förskräckelsen i en godtycklig utomjordisk rättsprocess och Laika har förvandlats till en bitter humanoid hund. Tillsammans med Laikas nya vänner Rys och UNa erbjuder de en tidigare slav transport till hans tidigare slavägares hemvärld. Föga anar de att han tänker utkräva vedergällning efter 16 årtusenden av slaveri och att de själva hamnar mitt i skottlinjen. Gagarin är dock lycklig över att ha hittat sin hund men Laika är deprimerad. Hon hatar rymden och hon upplyser Gagarin att han snart också kommer att hata den, samt att han behöver duscha.
De första två numren av 
I första volymen av 
Idag firar vi valborgsmäss samt att det gått 50 år sedan Anton Szandor LaVey rakade skallen och grundade Church of Satan. Jag har laddat inför denna högtid bland annat genom att läsa den senaste samlingen i IDW/Yoe Books serie The Chilling Archives of Horror Comics: Devil Tales. Redaktör för denna volym är Steve Banes aka Mr. Karswell, vars skriverier man till vardags kan hitta på bloggen The Horrors of it All samt i tidningarna Haunted Horror och Haunted Love som ges ut varannan månad. Du kan hitta smakprov från bloggen och den föreliggande boken 
Så var det då äntligen dags för den tredje filmen med frihetens förkämpe! Mina förväntningar var höga. Captain America: Winter Soldier, bröderna Joe och Anthony Russos första bidrag till Marvel Cinematic Universe från 2014, är med sina svåröverträffade actionsekvenser, paranoida stämning och kallhamrade musikspår av Henry Jackman i min mening det bästa som filmstudion producerat hittills. Skulle uppföljaren hålla samma höga klass eller kanske till och med övertrumfa föregångaren?
The United Galactic Counsils (UGC) räddningsteam, bestående av bland andra kapten Telsa och Tim-21:s skapare doktor Quon, lyckades hitta och rädda den unika sällskapsroboten Tim-21, vars maskinella DNA är i stort sett identisk med de fruktade Harvesters som orsakade död och förintelse i galaxen för 10 år sedan, bara för att fångas in av ett gäng Scrappers (prisjägare som jagar robotar) som för dem till planeten Gnish, galaxens äldsta monarki och huvudsäte för robotutresningarna. Under överinseende av kung S’Nok torteras doktor Quon för att avslöja Harvesters hemlighet men det enda han erkänner är att han är en bluff. Han har inte alls byggt Tim-21 utan kopierat en uråldrig och okänd robotliknande varelse som han och hans mentor professor Solomon hittat på planeten Ostrakon. Efter denna häpnadsväckande bekännelse gör den underjordiska robotmotståndsrörelsen The Hardwire en explosiv entré och deras ledare, roboten Psius, introducerar Tim-21 för hans dubbelgångare: Tim-22.
Redan som liten insåg Roy att han inte var som alla andra. När alla andra barn som tittade på Western-filmer hejade på sheriffen hejade han på bankrånaren. Skurkarna hade alltid coolare kläder, bättre skämt och snyggare frisyr. Han gillade helt enkelt inte regler och avslöjade snart livets stora bluff: Skaffa dig bra betyg för att kunna börja på en bra utbildning, för utan utbildning inget jobb. Du behövde ett jobb så du kunde köpa dig ett hus, som sedan fylldes med fru och barn. Om du gjorde allt detta blev du en präktig samhällsmedborgare som aldrig slutar betala på studielån eller huslån, för att inte tala om alla skatter. Roy bestämde sig tidigt för att han ville ha hela kakan med så lite ansträngning som möjligt, och upptäckte snart precis vad han ville bli: Polis. Den som verkligen får bryta reglerna är den som skapar dem. Du säger åt andra vad de ska göra och inte tvärtom. Du får lov att slå vem du vill och till och med skjuta dem ibland och det finns gott om chanser till avancemang. Du kan gå rakt in i ett bankvalv och få pengar under bordet för rätt information, för att inte tala om att du betraktas som en hjälte.
Teddy känner sig som en främling i sitt eget hem. Hans föräldrar är bekymrade över att han bara sitter inne på sitt rum hela dagarna istället för att vara som ”normala” barn, och Teddy funderar allvarligt på att rymma hemifrån så han slipper göra dem ännu mer besvikna. Familjen bor i den vintriga småstaden South Henley långt upp i Alaska men kommer ursprungligen från soliga och varma Louisiana. Eftersom de flyttade när Teddy var nyfödd har han inga minnen därifrån och hans föräldrar pratar heller aldrig om den tiden, trots att fadern uppenbarligen saknar Södern eftersom han varje år anordnar vad han skämtsamt kallar en ”Dixie Winter BBQ”.
Kieron Gillen och Jamie McKelvie är två herrar som tillsammans skapat en del oförglömliga serier. Jag är ett stort fan av deras oemotståndliga run med Young Avengers och deras pågående serie The Wicked + The Divine fortsätter att slå mig med häpnad. Deras första samarbete, förutom seriestrippen Save Point till PlayStation Magazine UK 2003, var Phonogram som såg dagens ljus 2006. Den första volymen bestod av sex nummer och finns samlad i trade under namnet Phonogram: Rue Britannia. Andra volymen, Singles Club, avslutades 2010 och den tredje och sista volymen, The Immaterial Girl, såg äntligen dagens ljus 2015. Denna ”urban fantasy” där modern popmusik är magi och deras utövare kallas phonomancers har blivit en kultserie för många och eftersom jag verkligen gillar allt Gillen och McKelvie gör tillsammans så måste jag ge den en chans.
