I ett nummer av Galago, jag minns inte vilket, stötte jag för första gången på Andrea Brunos Brodo di niente och slogs av Brunos kompromisslösa teckningsstil som träffade som ett slag i magen. Så på förra årets Spx var italienska Canicola på plats och jag passade på att köpa ett ex av albumet som har engelsk text längst ner på varje sida. Albumet finns även översatt till engelska (i bubblorna) på electrocomics. Brodo di niente handlar om två pojkar som lämnar en armé i ett av krig plågat Italien. De söker först skydd på en kyrkogård men lämnar den sedan några präster närmar sig (prästerna i albumet förefaller vara någon sorts vidrig milis) och beger sig till en oidentifierbar och förödd stad för att söka skydd. Men inte heller där är de säkra.
Brodo di niente är verkligen som ett hårt slag i magen. Bruno skildrar ett avhumaniserat Italien som förötts av kriget och det är inte bara landskapet och städerna som förötts utan framförallt människorna som befolkar desamma. Det finns inget medlidande kvar, var och en för sig själv och framtiden är ytterst blek och Italiens vinst i det pågående fotbolls-VM är bara tillfällig lindring. Historien om pojkarna, för det förefaller de vara, som deserterar är stark. Efterhand fokuserar Bruno på Russo som gör vad han kan för att överleva. Bruno berättar historien genom att nedslag i framförallt Russos miserabla tillvaro, han ägnar sig inte åt några karaktärsstudier utan alla skildras ytligt sett till dialogen men Brunos fantastiskt effektiva teckningar säger desto mer. Kompromisslösa är det bästa sättet att beskriva teckningarna och det är framförallt de hårda ansiktena och desperationen som framträder. Alla ögon är kolsvarta vilket förstärker känslan av den tomhet och meningslöshet som präglar tillvaron. Miljöerna som personerna vistas i är svåra att urskilja och det gör bara det hela än otrevligare, att man bara kan ana förödelsen som man kan vänta sig att finna där. De svartvita teckningarna är närmast perfekta för albumets stämning. Ibland tillkommer och försvinner personer väl snabbt vilket gör att läsningen inte flyter på hela tiden. Men i det stora hela är Brodo di niente ett riktigt bra och svårsmält album som inte släpper taget.
Förlag: Canicola
Betyg: 4/5
Första numret av den här tidningen fick åtminstone två i Shazamredaktionen fullkomligt lyriska. Henrik Örnebring utlyste Batmania i samband med sin
Mike Mignola och gänget på Dark Horse fortsätter sin envetna kamp mot de glittriga och sexiga vampyrer som hotar att bli sinnebilden för detta klassiska monster i allmänhetens medvetande. Historien utspelar sig 1966 på den engelska landsbygden där rapporter om antalet gäster som lämnat The Beehive Inn bleka och tärda snarare än utvilade fått B.P.R.D. att ana oråd och skicka dit Hellboy för att undersöka saken. 
Fick ni också seriejulklappar under granen? Sådan tur hade i alla fall jag och i ett av paketen fanns föreliggande fina skiva. De 31 bidragen spänner från 1941 till 2009 och inleds med en tillbörligt pampig Superman March. Låtlistan är grovt indelad i sektioner efter hjälte. Inte helt oväntat är det Superman och Batman som dominerar men även doldisar i sammanhanget som Swamp Thing, Hawkman och Plastic Man får en chans att göra sin musik hörd.
VARNING! FÖLJANDE RECENSION INNEHÅLLER REJÄLA SPOILERS!
