Curse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.

Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.