Inlägg taggade ‘Kolik’

Recensioner

Kvartetten, som sprängdes del 1

torsdag 6 oktober, kl 22:27 av 0 kommentarer

webb_kvartetten1_400Malin Biller är en av mina svenska favorittecknare, hon behärskar både humor och svärta lika bra. Underbara Frödingtolkningar I varje droppe en ädelsten och den självbiografiska Om någon vrålar i skogen. Kvartetten, som sprängdes efter Birger Sjöbergs klassiska roman är en riktig labour of love att döma av förordet och det märks. Men mer om det senare. Kvartetten som sprängdes handlar om en stråkkvartett som dras med i feberyran kring aktier på tjugotalet. Berättelsen kretsar till en början kring unge Bengt Erlandsson vars författardrömmar och musikerdrömmar kommer på skam men han kommer iaf med i en stråkkvartett. Det är sedan det sällskapet man får följa genom hemmaspelningar, sprit, rök och febriga aktieaffärer.

Att det är ett labour of love syns tydligt. Utan att ha läst romanen så kan jag slå fast att det är en synnerligen väl genomförd serieadaption. Billers mustiga stil passar som hand i handsken och jag är särskilt svag för hennes ömsinta skildring av den överviktige och godmodige Karl Ludvig som hamnar i trubbel med sin älskade släkt pga aktieaffärer. Det finns fler underbara karaktärer, alla fint skildrade. Allt är inte glam och stoj utan det finns också bottendjup tragik och det skildrar Biller lika fint. Pilsner, trycksvärta och brustna hjärtan. Jag stannar där och kan bara å det varmaste anbefalla Kvartetten, som sprängdes. Biller är så sjuhelsikes bra. Ser fram emot del två som inte är långt borta. Men först ska jag läsa romanen.

Manus: Malin Biller efter Birger Sjöbergs roman
Illustration: Malin Biller
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lilla Berlin: So Last Year

lördag 19 april, kl 21:07 av 2 kommentarer

LillaberlinJag hade faktiskt aldrig hört talas om Ellen Ekmans stripserie Lilla Berlin innan jag var på Uppsala Comics. Lilla Berlin går tydligen i Metro men den finns inte i Gävle och jag hade antagligen inte läst den ändå. När jag väl är i Stockholm så tar jag den inte. Så det var något av ett impulsköp och signerat är alltid trevligt. Lilla Berlin följer ett gäng hipsters i Stockholm. Benämningen hipster är egentligen inte speciellt ny utan har hängt med ett tag men jag hade dålig koll på uttrycket och hade i ärlighetens namn knappt hört det tills för ett par år sedan. Som jämförelse så nämns så gott som aldrig i Gefle Dagblad medan det förekommer varje helg i DN. Så det känns lite som ett storstadsfenomen som börjat bli igenkänt även ute i landet genom t.ex. Kanal 5s tråkiga komediserie SoFo. Hipster är egentligen bara en ny benämning på de skitnödiga personer som vill vara först med det senaste och gärna ”unika”.

ellen-ekman-lilla-berlinDet är ett gäng sådana personer som man får följa i Lilla Berlin. Stripserier är inte min grej och de mår framförallt oftast inte bra av att intas i mängd dvs albumformat. Dessutom har många av dem ett bäst före datum, t.ex. är Rocky numera så trött och ointressant att jag inte ens läser stripen i DN. Synd att inte DN bytt ut Rocky mot Lilla Berlin. För Ekmans serie är varken trött eller ointressant utan driver på ett skönt sätt med hipsters, besatt instagrammande och facebookande (matbilder) och i-landsproblem. Det är för det mesta småkul och ibland asflabbskul. Lilla Berlin- So Last Year bör liksom andra stripserier intas i mindre portioner. En dos feminism lyfter serien ytterligare. En annan grej som Ekman lyckats med är att få min bättre hälft att läsa ett helt album. Tack för det 🙂 Ekmans figurer är skönt knubbiga och lika. I brist på bättre skulle jag beskriva dem som lite gråare varianter av Malin Billers figurer. Det är överlag svårt att skilja dem åt personlighetsmässigt men det gör inte så mycket eftersom de iaf uppvisar vissa egenheter då och då. Jag kan nästan garantera att du som är iaf mellan 20-40 kommer att känna igen en hel del resonemang och egenheter från andra och om du liksom jag är lite skitnödig även från dig själv. Så läs Lilla Berlin för det är den bästa och roligaste stripserien jag läst på bra länge.

Illustration: Ellen Ekman
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Utopi #9

lördag 22 juni, kl 19:21 av 3 kommentarer

utopi_magasin_9Några reflektioner kring Utopi #9 som landade i brevlådan strax efter SIS och kommer att finnas i butik ett bra tag till i väntan på höstens dubbelnummer.

Sofia Falkenhem är en suverän tecknare, hennes serie Flock (omslaget här intill) är bedårande vacker med en närmast magisk färgläggning. Handlingen däremot är bara skum, jag förstår fortfarande inte vad serien handlar om och karaktärerna är menlösa och dialogen stel. Jag hade gärna sett Falkenhem med en annan serie i Utopi för Flock känns nästan som ett slöseri med hennes stora talang.

En tecknare som jag numera håller som en Sveriges främsta är Karl Johnsson, det har onekligen varit en fantastisk resa från Mara från Ulthar till Vei. Johnsson har en stil som inte påminner om någon annans och hur han tecknat bl.a. jättarna är så toksnyggt. Johnsson har gjort Vei tillsammans med Cirkeln-författaren Sara Bergmark Elfgren och det tjänar Vei på för dialogen är, till skillnad från i alltför många av Utopi-bidragen, bra. Visst är det lite svulstigt ibland men det är ju jättar och gudar man möter 😉

Umbrella Academy har jag redan läst men det är kul att redaktionen satsar på en amerikansk serie som både är riktigt bra och passar som hand i handsken i Utopi. Du som har den oläst har mycket nöje framför dig.

Utopi-debutanten Yossra El Sads serie Raedus är lovande. Dialogen är ibland bra och ibland mindre bra. Raedus, som fått ge namn åt serien, har några repliker som olyckligt bryter av mot den dystra stämningen, de är kanske tänkta att lätta upp serien men känns bara krystade. Men i det stora hela är det bra och det finns en intressant grundhistoria som jag hoppas El Sad får tid på sig att berätta mer om. Jag gillar teckningsstilen och även här sitter färgläggningen som en smäck.

Öht är #9 ett bra nummer utan djupa dalar. De flesta serierna är bra och även de lite svagare serierna är läsvärda. Utopi fortsätter att leverera eskapistiska serier av bra kvalité. Tack för det!

Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Havets Gille

fredag 10 maj, kl 21:51 av 0 kommentarer

havetsgilleKolik förlag har tidigare gett ut Nancy Penas Katten och kimonon och Tea Party, varav den senare gått i Utopi och var en rätt trevlig bekantskap som spann vidare på det förra albumet. Havets Gille har även den gått i Utopi och ges nu ut i albumform, den största delen av albumet har inte publicerats i Utopi. Serien handlar om en värld där olika antropomorfa raser bor på olika öar sedan många år tillbaka då världens dåvarande stabilitet upphörde. På en ö bor de råttlika muriderna, på en annan de vildsvinsliknande huriderna, på en tredje de kattliknande sinojerna osv. Dessutom finns handelssällskapet Havets Gille som välkomnar alla oavsett ras som accepterar deras stadgar. Dessutom finns de ölösa och därmed statslösa reptanterna, föraktade och fruktade av alla. Huvudpersonerna är Kutrygg halvsinoj/halvmurid och hans mamma sinojen Skärvtass. Sedan Skärvtass förgiftat en muridisk tjänsteman hamnar hon i fängelse medan Kutrygg lyckas fly och fiskas upp av en av Havets Gilles båtar. Båda blir sedan indragna i de intriger som i sin tur leder till dramtatiska sekenden som på olika sätt som hotar den stabilitet som skapats mellan de olika raserna och öarna.

Det känns lite ogint att gnälla när det ges ut en fransk äventyrsserie i Sverige utöver Albumförlagets utgivning. Men det finns lite för mycket brister i Havets Gille som blir tydliga nu när den getts ut i samlad form, knappa första halvan har tidigare publicerats i Utopi och då gillade jag vad jag läste. Pena har byggt upp en intressant värld där olika raser befolkar olika öar och misstänksamt bevakar sina intressen. den sammanhållande länken är Havets Gille, ett handelssällskap som förbinder de andra öarna och raserna. Ett av problemen är att Pena vill berätta alltför mycket om världen och presentera så många öar och raser som möjligt. Det blir för spretigt, helt enkelt. Det hade varit bättre om hon hade berättat om de olika öarna allteftersom och inte känt sig tvungen att trycka in så många som möjligt i första delen. Den största bristen ligger dock i att det inte är något flyt i berättelsen utan den drivs hela tiden ryckigt framåt med en hel del glapp och skeenden som antingen hade behövt förklaras eller motiveras. Det värsta exemplet är en flykt som plötsligt sker utan att man som läsare kan förstå varför eller vad som föregått den. Det förklaras delvis senare i serien men då är det redan överspelat. Hur olika karaktärer agerar lämnar också en del att önska, att till synes obetydliga personer plötsligt får framträdande roller i stora skeenden är vanligt i såväl serier som annan populärkultur, för att det inte ska verka ologiskt måste det dock förklaras eller göras sannolikt varför en peson får en viktig roll, det sker inte alls här. En av huvudpersonerna blir plötsligt en form av ledare som alla lyssnar på mitt under brinnande krig, en annan tar plötsligt befäl över en förbrytarliga och börjar smida storslagna planer efter att nyss varit rädd att dödas av samma förbrytare. Det finns en i grunden intressant historia att berätta men Pena sänker effektivt sina möjligheter att göra det på ett bra sätt genom att forcera berättelsen. Kolik ger ut fina serier, deras häftade böcker är bland de finaste på den svenska och amerikanska marknaden, snyggt formgivna med bra papper och tryck. Havets Gille är inget utandantag men korrekturläsningen hade behövt vara snäppet bättre, flera sidor var jag förvillad sedan de skrivit Storköft istället för Storkam (kom ihåg det om du trots allt läser serien). Jag hoppas att serien blir bättre framöver men jag är tveksam till det.

Illustration: Nancy Peña
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Uppsala Comix 2013

måndag 15 april, kl 11:17 av 1 kommentar

uppsalacomixFör ett år sedan fick Uppsala en egen seriefestival arrangerad av eldsjälarna bakom legendariska butiken Seriezonen (tidigare Black Wax), givetvis med uppbackning av en massa lokala intressenter. Andra upplagan gick av stapeln igår och jag hade den stora äran att vara en av de inbjudna gästerna tillsammans med mina kollegor Anton Bjurvald och Freddie Kaplan från podcasten Hög av Serier. Vi avrundade söndagens scenprogram med en inspelning gästad av Lisa Medin, Ola Skogäng och Daniel Thollin. Inom kort kan ni höra resultatet av inspelningen här. Givetvis hade jag även andra subliminala hattar på mig och försatte inte tillfället att göra reklam för Stockholms internationella seriefestival (nu bara två veckor bort) eller som här rapportera för Shazams räkning. Fortsätt läsa Uppsala Comix 2013

Skriv en kommentar
Recensioner

Skönheten- svindlande begär

onsdag 21 november, kl 10:28 av 0 kommentarer

skonheten-kerascoetKolik förlag fortsätter sin välkomna utgivning av franska serier. Denna gång är det Skönheten- svindlande begär med manus av Hubert och teckningar av den franska duon Kerascöet. Av duon finns sedan tidigare Svart tomtebloss på svenska och på engelska finns två samlingar av Miss Don’t Touch Me. Skönheten utspelar sig på medeltiden och handlar om Sillen, av många ansedd som den fulaste unga kvinnan i byn, som efter ytterligare en förnedring av en slump befriar en fe. Som tack får Sillen önska sig vad hon vill och hon önskar att hon var vacker. Féen infriar hennes önskan genom att Sillen iofs inte förändras men att när andra ser henne så ser de skönheten personifierad. När Sillen vaknar ser hon ut som vanligt och är oerhört besviken på féen men när hon kommer hem till byn börjar männen bete sig som galningar och kvinnorna visa avundsjuka. Sillen och hennes mor tvingas fly från byn men modern omkommer tragiskt under jakten. Sillen är nu helt ensam och utlämnad åt bybornas lustar men räddas av den lokale herremannen som även han förälskar sig i Sillen. Ryktet om Sillens skönhet sprids dock och snart vill en kung ha henne hellre än allt annat vilket kan leda till krig. Vilka avsikter hade egentligen féen som gav Sillen hennes upplevda skönhet?

Kerascëts stil skiljer sig en del från den i Svart tomtebloss och ännu mer från Miss Don’t Touch Me vilket visar hur mångsidiga de är. Skönheten är till alla sin ingredienser en klassisk saga. Kanske är det att en hel del känns igen från andra sagor, kanske är det att berättelsen sig inte är lika grym som i Svart tomtebloss men Skönheten – svindlande begär fascinerar mig inte på samma sätt. Måhända orättvist men jag har verkligen gillat det jag läst av Kerascöet tidigare skarpt. Med det inte sagt att Skönheten- svindlande begär är dålig, tvärtom den är bra även om den inte når samma höjder. Hur först Sillens fulhet blir föremål för åtlöje och hur hon gradvis förändras av sin skönhet och framförallt hur omgivningen tappar vett och sans är både underhållande och förfärande. Det blir förstås även lite intrigerande med stora följder och liksom i övriga serier jag läst av duon så finns det gott om svärta och betydligt färre muntra infall. Det finns som i alla andra sagor moraliska aspekter i berättelsen men de är inte skrivs inte på näsan vilket alltid är en fördel. För att återknyta till teckningarna så är de även här riktigt bra i en mer nedtonad stil jämfört med deras tidigare serier, färgläggningen är även den riktigt bra. Skönheten- svindlande begär är en mörk saga där jag hoppas att de framtida delarna kommer att bjuda på än mer dramatik och intriger.

Manus: Hubert
Illustration: Kerascöet
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Utopi #6

torsdag 6 september, kl 21:20 av 1 kommentar

utopi6Det var ett tag sedan vi skrev om Utopi på Shazam men nu är det dags igen. Utopi #6 kom redan i somras och med #7 i antågande i slutet av september är det verkligen på tiden att lyfta fram det hittills bästa numret av Utopi genom några korta noteringar om varför det är så. Numret rivstartar med den bästa svenska eskapitiska serien Viktor Kasparsson. Räddaren i nöden är vad som nu, efter två album, känns som en typisk Kasparsson-historia innehållandes ensligt ställe, något läskigt som ruvar och en vacker kvinna. Typiskt innebär dock i det här fallet riktigt bra och jag ser fram emot mer Kasparsson i Utopi. Sofia Falkenhem är en fantastisk tecknare, hennes Skinn och ben, är en bedövande vacker, tyvärr är bade handling och dialog lite styltig. Men återigen: Bedövande vackert. Peter Bergtings Legenden om Morwhayle: Profetian är givetvis oerhört snyggt tecknad och jag ser gärna mer från hans värld framöver. Numrets stora höjdpunkt är första delen av Karl Johnsons fantasyserie Vei (omslaget intill). Johnsson har onekligen utvecklats som tecknare sedan debuten Mara från Ulthar. Vei är även den en fantastiskt snygg serie med en närmast perfekt färgläggning och en fascinerande huvudrollsinnehavare. Å vem gillar inte jättar. Nancy Peñas Havets gille börjar allt mer bli en favorit, även här är teckningarna riktigt bra liksom det fascinerande världsbygget där olika djurarter sköter olika saker och det inte saknas intriger. Medley av Lisa Medin är fortsatt bra och även om Maria Frölichs Balladen om Kara och Tyke lider av samma problem som Sofia Falkenhems serie men även Förlichs teckningar är trevliga att titta på. Sedan är det roliga i stort slut även om det kanske kan bli något av Polly Krom, Utopis maskot, framöver. Så min uppmaning är att du köper den om du inte redan läst den innan nästa nummer kommer. Å sen teckna en prenumeration 😉 Utopi är internationell toppklass!

Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Alena

fredag 18 maj, kl 21:53 av 0 kommentarer

alenaHandling: Alena trakasseras av lacrossetjejerna med mobbingledaren Filippa i spetsen på den snobbiga internatskolan hon placerats på. Annorlunda och fattig är ingen bra kombo. Alenas bästa vän, Josefin, uppmanar henne att inte ta mer skit utan stå på sig. Kruxet är att Josefin varit död i över ett år, hon tog livet av sig eftersom Alena inte vågade stå för vad som hänt mellan dem. Josefin verkar å sin sida kapabel att göra vad som helst för Alena. Mitt i allt visar skolans populäraste kille Fabian intresse för Alena. Något som väcker ilska hos både Filippa och Josefin.

Det bra: Kim W Andersson är en av Seriesveriges skickligaste tecknare. Han förmår både skildra känslor och det som är ännu viktigare för en skräckserie som Alena dvs bygga upp stämningen. Snygga bildlösningar och en riktigt bra färgläggning lyfter anrättningen ytterligare rent visuellt. Att vara en skicklig tecknar innebär inte med automatik att man kan få ihop ett bra manus men även det ror Andersson iland. Det är flera gånger svårt att avgöra vad som är inbillning och vad som är verkligt. Eller rättare sagt, det är så i stora delar av albumet vilket för det här albumet bara är bra. Jag var inte beredd på twisten på slutet vilket kanske iofs säger en del om min slutledningsförmåga snarare än Anderssons uppfinningsrikedom.  Karaktärerna är överlag inte klyschiga utan genomarbetade även om bara Alena och Filippa får mer djup. Alena får jag trots det inget riktigt grepp om. Vilket å andra sidan uppenbarligen är ett berättargrepp. Å ett lyckat sådant 🙂

Det mindre bra: När jag läser skräck vill jag bli rädd , oroad eller iaf obehaglig till mods. Det blir jag inte av Alena. Det är heller ingen av karaktärerna som väcker mitt intresse och Filippa är lite evil high school-klyschig.

Summasummarum: Anderssons finfina teckningar och osäkerheten om vad som är verklighet och inbillning driver hela tiden Alena framåt. Det är på många sätt ett bra album, jag hade bara önskat att jag blivit lite rädd eller nåt. Passa på och köp Alena om Kim W Andersson signerar på något ställe, han tar sig tid att göra en teckning och dessutom pratar han konstant. Härligt underhållande.

Illustration: Kim W Andersson
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Utopi #4/2011

lördag 14 januari, kl 08:22 av 0 kommentarer

utopi4Den 22 januari är det premiär för SVTs dramaserie Äkta människor. Utopi-redaktionen har därför gjort nr 4/2011 i samarbete med produktionsbolaget bakom tv-serien. Dels finns det en intervju med producenten och dels sex serienoveller där olika tecknare gjort sitt eget bidrag till Äkta människor-världen. Där kallas de människoliknande robotarna hubotar. Utopi nr 3/2011 har vi inte recenserat på bloggen, personligen tycker jag att det var det svagaste numret hittills och det var den huvudsakliga anledningen till att det inte blev något,  jag gillar nämligen inte att gnälla om Utopi. Nåja, med nr 4 är redaktionen tillbaka på banan och jag kör lite fantasilöst en genomgång av numret. Det finns lite spoilers nedan men de bör inte förstöra en framtida läsning av nr 4.

Intervjun med producenten är bra men jag uppskattar framförallt den korta genomgången av robotikens tre lagar och dess tillkomst, lagarna har jag helt missat men så har jag heller inte läst något av Isaac Asimov. Första serien, Sol, av Elin Fahlstedt är snygg, framförallt är jag svag för den snygga färgläggningen som är närmast perfekt. I kombination med lite ruinporr (fabriken verkar halvt övergiven) och en fabriksarbetar-Frankenstein blir det lite lagom obehagligt. Äkta människor av veteranen Anders Westerberg är riktigt snyggt tecknad och lite mer obehaglig med sin hubot-version av 90-talsrullen Handen som gungar vaggan även om slutet här bara kan gissas.

Fortsätt läsa Utopi #4/2011

Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Hungerhuset

onsdag 7 december, kl 19:55 av 0 kommentarer

hungerhuset-omslagDen svenska skräckvågen som basunerades ut för ett par år sedan bl.a. av mindre nogräknade bloggar blev mest ett stilla vågskvalp men nu rullar större vågor in som t.ex. Hungerhuset av paret Loka Kanarp och C/M Edenborg. Loka Kanarp är en av Sveriges främsta serietecknare som har förekommit i en rad antologier och annat samlingsliknande samt gett ut Till mina vänner och ovänner och Pärlor och patroner- 60 historiska kvinnoporträtt. C/M (Carl-Michael) Edenborg är förläggaren bakom Vertigo förlag och bloggen Vertigomannen. Hungerhuset handlar om två systrar, Fredrike och Elsa, som flyttat till fosterföräldrar då deras mamma dött och pappan sitter i fängelse. De känner sig utanför i det självgoda villaområdet och beger sig trots förmaningar till ett av de många ödehusen i den djupa skogen utanför villaområdet. Huset de kommer sig till är mer skrämmande än det först verkar och besitter krafter som både hotar att splittra systrarna och i slutändan ta deras liv. En trailer för Hungerhuset finns här. Albumet har även getts ut i Frankrike och kanske blir det publicerat i ytterligare några länder.

Hungerhuset kallas på omslaget en spökhistoria och det är verkligen en lyckad spökhistoria som Kanarp och Edenborg fått till. Det är en krypande spänning som stegras ända till det omskakande slutet. En nyckel till att berättelsen lyckas vara skrämmande är att ondskan inte är synlig utan bara närvarande, som en mörk skugga som omsluter systrarna. Den gul/ljusorangea färgläggningen, Kanarps flödande linjer och de suggestiva och rakt igenom vackra teckningarna passar som hand i handske till Edenborgs känsliga manus. Skildringen är lyckad även vad gäller systrarnas utanförskap och slitningarna i relationen mellan den yngre Fredrike och den äldre Elsa. Vältecknad, skrämmande och en fin skildring av syskonskap gör Hungerhuset till den bästa svenska serien i år tillsammans med Viktor Kasparsson: Skräckens ängel och Mats kamp.

Manus: C/M Edenborg
Illustration: Loka Kanarp
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...