Det är skönt att man för en gångs skull inte behöver vänta flera månader på en Warren Ellis-författad serie (Ellis run på Astonishing X-Men var grymt drabbad av förseningar) utan nu det mer normala med en månad mellan numren. Supergod smids alltså medan järnet fortfarande är varmt. Jag hoppas det kan fortsätta så!
I det här numret av Supergod får vi stifta närmare bekantskap med amerikanarnas supermänniska, Jerry Craven. En extremt dysfunktionell ”människa” och med klara psykiska problem. Han är t.ex. fullständigt övertygad om att han är död. Exakt vad Cravens superkraft är för något fick jag inte helt grepp om här, mycket tack vare Ellis förkärlek till metafysik. Här blir det tyvärr nästan lite för mycket av den varan tycker jag. Men i övrigt tycker jag att Supergod #2 fortsätter i samma goda stil som första numret. Två av de riktiga godbitarna i det här numret är t.ex. introduktionen av kinesernas supermänniska, Maitreya, och den första striden mellan två av dessa supermänniskor (Craven och Sovjetunionens dito). I slutet av numret så inser man att det nog kommer att smälla ordentligt i nästa nummer då åtminstone en, förmodligen flera, av dessa supermänniskor kommer att gå head-to-head med den indiska supermänniskan Krishna. Ultravåldsdags, no doubt.
Garrie Gastonny fortsätter att leverera ögongodis och håller genom hela numret en väldigt hög kvalitetsnivå på sitt arbete. Fortsätter Gastonny så här så kommer han definitivt att vara ett namn att hålla utkik efter i framtiden.
Illustration: Garrie Gastonny
Tusch: Garrie Gastonny
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
Svenska Joanna Hellgren uppmärksammades här hemma först då hon nominerats till ett pris i Angoulême. Frances gavs först ut i Frankrike innan Galago gjorde det enda rätta och gav ut albumet även i Sverige.
Sedan tycker jag också det är roligt att Rucka fortsätter att göra Kathy Kanes sexuella identitet till ett av seriens huvudnummer, utan att det blir spekulativt eller pekpinneartat. Istället är det helt enkelt en del av hennes identitet, vare sig mer eller mindre. Ett bra exempel är scenen på s 8-9 i #859 där Kathy begär avsked ur armén, det är hjärtskärande och framförallt personligt: Kathy Kane vare sig kan eller vill kompromissa om vem hon är (allt understruket av J H Williams väldigt strikta illustrationer). Det är faktiskt just detta – hur hon känner inför sin egen sexuella läggning – som gör henne trovärdig som en vigilantefigur och disciplinerad superhjälte, den militära träningen är bara utanverk. Det är ett konststycke av Rucka att göra en karaktär som klär ut sig till fladdermus och bekämpar brott trovärdig – efter läsningen är det nästan så att man tänker att det skulle kunna vara möjligt att se en Batwoman svinga sig mellan hustaken i valfri amerikansk storstad.
gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.
Så var då nomineringarna klara till Europas största seriefestival, Angoulême, som går av stapeln 28-31 januari 2010. Det finns tre kategorier och den finaste är 




