Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de ”riktiga” superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är ”vuxnare” varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.
Punisher vol. 1 – In The Beginning
Wolverine #70: Old Man Logan Part 5
Boom Crash Bang! Jag har tjatat om hur fantastiskt Old Man Logan är rätt länge nu. Både här och på annat håll. Men det här numret toppar fan alla de fyra nummer som släppts tidigare. Äntligen får vi reda på vad det som gjort Logan till att bli en sån fridens man att han aldrig poppat klorna på 50 år. Och det är en rejäl brawl det handlar om.
Jag tror aldrig jag sett Wolverine gå lös så brutalt, och med så mycket grafiskt övervåld. Ett stort gäng superskurkar gör gemensam sak och attackerar Xaviers skola. Och Wolverine skär dem i småbitar helt själv. Men vänta nu? Något stämmer inte riktigt. Vart är resten av X-men när skolan attackeras? Och varför är Bullseyes sista ord innan han dör så kryptiska? Saker och ting är inte riktigt vad de ser ut att vara. Men det vore taskigt att avslöja vad det handlar om här. Det är lite av en twister.
Det är bara att lyfta på hatten åt Mark Millar för andra gången den här månaden. Högsta betyg! Det här är så ofantligt bra att jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Fulländat kanske. Det är otroligt en brutal historia som målas upp. Men också otroligt sorglig. Nu är det bara att hoppas på att Millar håller tungan rätt i munnen och inte sjabblar bort det här med de tre avslutande numren. Jag har sett allt för många miniserier och arcs som avslutats otroligt svagt senaste tiden för att riktigt våga ta det för givet.
Manus: Mark Millar
Illustration: Steve McNiven
Tusch: Dexter Vines
Färg: Morry Hollowell
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
Annihilation: Conquest, Book 1
Annihilation: Conquest, Book 1 samlar Annihilation: Conquest – Prologue, Annihilation: Conquest – Star-Lord #1-4, Annihilation: Conquest – Quasar #1-4 och Annihilation Saga, och ingick i min mastodontbeställning från The Book Depository. Conquest utspelas en kort tid efter händelserna i Annihilation (se här, här, och här), där den tekno-organiska rasen Phalanx mitt i återuppbyggandet av galaxen passar på att göra ett move mot totalt herravälde och assimilering av allt levande. Lite fegt, kan tyckas, men effektivt. Book 1 bjuder på två parallella historier: En bra och en dålig. Numren med Quasar (Captain Marvels lillesyrra) och hennes tjej Moondragon (Drax the Destroyers dotter) är faktiskt rätt trista, både visuellt och berättarmässigt. Quasar fightas till och från med Super-Adaptoid (som av någon anledning lierat sig med Phalanx) och Moondragon förvandlas plötsligt till en drake medan de leter efter något/någon som enligt en mystisk källa ska kunna rädda galaxen. Lovande slut dock.
Star-Lord å andra sidan, skriven av Keith Giffen, verkar veta precis hur en slipsten ska dras, för det är så pass bra att det mer än uppväger för Quasars träighet. Star-Lords nummer inleds med ett (enligt mig) i princip felfritt berättarknep: Plocka ett gäng udda individer (från fängelset) som inte tycker om varandra och ge dem uppdraget att tillsammans rädda galaxen. Jag håller tummar och tår för att Book 2 av Conquest är allt som Star-Lord är, och absolut ingenting som Quasar. På bilden nedan finner vi Star-Lords nya ”kompisar”: Groot, Rocket Raccoon, Deathbird, Captain Universe, Bug och Mantis, och innan storyn är över så kommr du att ha sett en av dem ha ihjäl en av de andra. Det är så bra och snyggt att jag måste gå och läsa det en gång till, nu!

Manus: Keith Giffen, Andy Lanning, Dan Abnett, Christos Gage
Illustration: Timothy Green, Mike Lilly, Mike Perkins
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Silent War
Från tidigare nämnda Book Depository anlände Silent War, som samlar berättelsen om vad som hände med Inhumans efter händelserna i House of M och efterföljande Decimation. För att uppskatta Silent War fullt ut så bör man som läsare antagligen ha relativt bra koll på både Inhumans och de två berättelserna som leder upp till första numret, så vi kör väl helt enkelt en racerbrief av det viktigaste här. Fullt med spoilers och så. Nu kör vi:
War Machine #1
Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!

Illustration: Leonardo Manco
Tusch: Leonardo Manco
Färgläggning: Jay David Ramos
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4-/5
Daredevil: The Devil, Inside and Out, vol. 2
Volym 2 av Daredevil: The Devil, Inside and Out är inte helt överraskane den direkta fortsättningen på volym 1. Matt Murdock är friad från anklagelserna att vara Daredevil, och reser till Europa för att försöka reda ut vem som egentligen ligger bakom fängelseshankningen av hans bästis Foggy Nelson. Förutom att fightas mot en ond tjurfäktare (rätt gay) så blir han rätt mörbultad av stenhårda råskinnet Tombstone som anlitats för att hindra Daredevil att komma fram till vem eller vilka som konspirerar för att 1) få ut Kingpin från fängelset, och 2) förvånansvärt nog rensa bort alla misstankar att Matt Murdock skulle kunna vara Daredevil. Det kanske låter lite snårigt det här, men Ed Brubaker berättar en tight och spännande historia som trots en del tvära kast håller hela vägen fram till det riktigt bra slutet. Gritty och trovärdigt hela vägen. Rekommenderas.

Illustration: David Aja & Michael Lark
Tusch: David Aja, Stefano Gaudiano & Michael Lark
Färgläggning: Frank D'Armata & Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3+/5
Secret Invasion: War of Kings One-Shot #1
Inhumans är ordentligt uppretade efter att deras kung, Blackagar Boltagon a.k.a. Black Bolt, kidnappats och ersatts med en imitatör av de invaderande skrullerna i Secret Invasion. Väl tillbaka vid rodret tar Black Bolt, tillsammans med sin lätt psykotiska och maktgiriga bror Maximus, en betydligt mer offensiv roll som Inhumans ledare, och inleder något av ett kosmiskt korståg genom galaxen, där de inledningsvis förintar den flyende Skrull-styrkan i ett nafs. Black Bolt och co vrålar sig sedan vidare in i Kree-imperiet och kör av bara farten rakt igenom ett par av Emperor Vulcans Shi’ar-skepp på vägen. I all korthet, Secret Invasion: War of Kings öppnar för en hel massa lovande kosmiska konflikter, och War of Kings som helhet ser ut att kunna bli något utöver det vanliga. Känns lite som Star wars och Battlestar Galactica mixat med superhjältar.
Illustration: Paul Pelletier
Tusch: Rick Magyar & Joe Pimentel
Färgläggning: Mike Kelleher & Wilfredo Quintana
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3+/5
Green Lantern: Rebirth
Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.
Fortsätt läsa Green Lantern: Rebirth
Illustration: Ethan Van Sciver
Tusch: Ethan Van Sciver
Färgläggning: W. Moose Baumann
Förlag: DC Comics
Betyg: 3++/5





