Inlägg taggade ‘Emma Rios’

Nyheter och tips /Snygga omslag

Veckans omslag – vecka 50

söndag 22 december, kl 18:08 av 2 kommentarer

Dan före dan före dopparedan och julstämningen är total. Klappar under granen, julskinkan griljerad, överfyllt kylskåp, knäckkok och julgodis, jullovslediga barn samt inte en snöflinga i sikte. Precis som det ska vara. Vad passar då bättre än att ytterligare få julkrydda sin härliga söndag med ännu en vecka av härliga omslag? Håll till godo!

Veckans kompott bjuder bland annat på fyra titlar med starka kvinnor i huvudrollen, spöken och levande döda, amasoner och mystiska väsen, Jenny Frison, Kelly Sue DeConnick och gamla hjältar från förr i ny tappning.

Fortsätt läsa Veckans omslag – vecka 50

Skriv en kommentar
Nyheter och tips /Snygga omslag

Veckans omslag – vecka 43

onsdag 20 november, kl 23:33 av 0 kommentarer

Efter fem veckors ofrivillig seriebloggscelibat där hulkande fosterställning bytts mot uppgiven håglöshet är det underbart att få skriva igen. Att jag skulle sakna detta så mycket känns både läskigt och fantastiskt och det krävs grym självbehärskning för att inte springa ut på gatan i stormen som en extatisk Gene Kelly.

När jag först fick reda på att shazam skulle ligga nere en tid tänkte jag att det skulle gå fort och började spara mina favoriter för veckans omslag för framtida publicering. Nu fem veckor senare har högen blivit ohanterligt stor och jag får helt enkelt döda mina älsklingar och gå vidare. Jag tänker dock länka till några av mina saknade favoriter i framtida poster så helt har jag inte kapitulerat. Dessutom är jag så generös så jag bjussar på två poster den här veckan 😉

Fortsätt läsa Veckans omslag – vecka 43

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Previewstips: Pretty Deadly

torsdag 15 augusti, kl 21:02 av 1 kommentar

PrettyDeadlyArtFrån Kelly Sue DeConnick och Emma Rios kommer i oktober Pretty Deadly på Image. Trots att jag inte läst någon serie DeConnick skrivit och bara läst en kortare serie av Emma Rios (kommer i ärlighetens namn inte ihåg vilken men redan innan jag såg de toksnygga teckningarna här förknippade jag namnet med just det). Jag slänger helt skamlöst in delar av säljtexten här ”Ginny is Death’s daughter, a reaper of vengeance. She rides through the West on a horse made of smoke, her face tattooed with her heritage, and deals in revenge. She is the mysterious, elusive center of Pretty Deadly. Simultaneously beautiful and savage, Pretty Deadly will unfold over the course of an ongoing story that DeConnick and Ríos developed together, creating a world and characters that are entirely their own. Having worked together on Marvel’s Osborn, DeConnick and Ríos found common ground in their love of Westerns and Japanese cinema for Pretty Deadly. DeConnick was inspired by spaghetti westerns, Japanese “pinky violence” films, and Grimm’s fairy tales, while Ríos found her visual language for the series by absorbing both Westerns and samurai films. Colorist Jordie Bellaire (maintains the earthy, dusty atmosphere of the art, as well as the magical tone of the story, thanks to a subdued palette punctuated with bursts of vivid color”

Några toksnygga sidor efter hoppet. Pepp!

Fortsätt läsa Previewstips: Pretty Deadly

Skriv en kommentar
Recensioner

Captain Marvel Vol.1: In Pursuit of Flight

fredag 26 juli, kl 00:30 av 0 kommentarer

Captain-Marvel_1Kvinnliga superhjältar är verkligen en bristvara. Antingen blir de objektifierade eller så tycker förlagen att deras titlar säljer för dåligt och det är därför de ofta är dem första som ryker vid en nedskärning. På senare år har det blivit lite bättre. De ”stora två”, det vill säga DC och Marvel, har flera fantastiska superhjälteserier med kvinnliga hjältar i huvudrollen, till exempel Batwoman och nya X-Men. Men det finns en serie som verkligen gick och fortfarande går i bräschen för kvinnliga superhjältar: Kelly Sue DeConnicks Captain Marvel.

När serien dök upp 2012 hade Marvel inte en enda tidning med en kvinna i huvudrollen. Carol Danvers dök upp i ny dräkt, ny frisyr och axlade arvet efter Captain Marvel (Mar-Vell) genom att ta hans namn och slänga det mossiga Ms. Marvel i historiens soptunna.

Carol deltar i begravningen av en gammal idol och ledstjärna, supercoola flygarässet Helen Cobb, en av deltagarna i USA’s minst sagt misslyckade rymdprogram för kvinnor under rymdkapplöpningen, Mercury 13. Cobb testamenterar sitt gamla T6-plan till Carol som inte kan motstå frestelsen att slå några av de flygrekord Helen hade slagit med samma plan. Under färden går något fel och Carol befinner sig plötsligt i andra världskrigets 1943 i kamp mot japaner.

Captain-Marvel_p19Den här tidningen är fylld av starka kvinnor som inte tar någon skit: Allt ifrån Carols förläggare och vän Tracy Burke som kämpar mot sin cancer, kvinnorna i Mercury 13 som kämpar för att behandlas på samma villkor som sina manliga rymdkollegor till Banshee Squad som härdar ut mot japaner och vilsekomna Kree-skepp. Starkast av dem alla är dock Carol Danvers själv. Hon var en militär långt innan hon blev superhjälte och hennes strategiska kunskaper och naturliga ledarstil gör att hon verkligen förtjänar epitetet ”Earth’s Mightiest Hero”.

Carol är inte bara badass. Hon är en vänlig själ som besitter den osjälviskhet som bara riktigt goda superhjältar gör. DeConnick lyckas snabbt etablera henne som sympatisk och lätt att identifiera sig med, trots det faktum att hon är ett superkraftpaket.

Den nya dräkten (designad av Jamie McKelvie, Young Avengers du vet ;)) känns helt rätt och är verkligen asgrym. Omslagen till de första fyra numren (Ed McGuinness) är också perfekt stilrena och andas propagandabilder från andra världskriget för att understryka arcens tidsresande. Jämför McGuinness omslag till #2 med planschen ”We Can Do It!” från krigindustrins 1943, senare använd för att föra fram flera feministiska budskap och även för att fira Australiens första kvinnliga premiärminister.

2487025-captainmarvel_2_cover

Captain Marvel #2 av McGuinness

Captain Marvels snygga och färgglada omslag är dock falsk marknadsföring. Alla som förväntar sig McGuinness cartoonliknande technicolor kommer först att bli grymt besvikna. Dexter Soys stil liknar akvarell och färgskalan går år det bleka och slutresultatet är på intet sätt dåligt men förvirrande med tanke på omslagen. Från #5 tar Emma Rios över pennan och hennes graciöst sketchaktiga alster är till och med ännu bättre.

Jämför med krigspropagandan från 1943

Jämför med krigspropagandan från 1943

Jag brukar ha svårt för äventyr byggda på tidsresor men DeConnick har ett klart syfte med hela tidsgrejen. Den är till för att Carol Danvers ska kunna hitta sina roller i livet: som Carol själv, superhjälten och som Captain Marvels arvtagare. Det räcker för att övertyga mig. Jag är också övertygad om att det här är en av de bästa superhjältetitlarna på länge. 🙂

Manus: Kelly Sue DeConnick
Illustration: Dexter Soy, Emma Rios, m.fl.
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Irredeemable Special #1

fredag 7 maj, kl 14:36 av 1 kommentar

IrrSpecialIndiesuperhjälteserien Irredeemable (som vi skrivit om tidigare här och här) är numera så etablerad att den begåvats med en Annual, eller Special som den kallas. Tre kortare historier i Irredeemable-universat, alla av Mark Waid, och illustrerade av en blandning av etablerade illustratörer och nya stjärnskott: Howard Chaykin, Paul Azaceta, Emma Rios.

Den första historien är den bästa; en återblick till bakgrunden till den sekvens som inledde serien, nämligen Plutonians brutala mord på superhjältekollegan Hornet och dennes familj. Den redan sorgliga inledningen blir ännu sorgligare när man får veta mer om Hornets och Plutonians förhållande innan sammanbrottet. Azaceta skildrar nyckelpunkter med ett varierat och action-drivet bildberättande som växlar mellan bildvinklar och perspektiv på ett rappt men ändå följsamt sätt. Andra historien, en origin story om Paradigm-medlemmen Kaidan, faller för min del tyvärr på animeinfluenserna och på Mark Waids ovana att fylla gigantiska pratbubblor med pseudo-meningsfull fantasydialog. Numrets svagaste. Den tredje och sista historien berättar om hur Incorruptible-stjärnorna Max Damage och Jailbait möttes, en rätt enkel actionhistoria som lyfts av rutinerade Chaykins actionskildringar – ingen ritar snubbar som kraschar ut genom fönster som Howard Chaykin!

Halvroligt men på intet vis essentiellt. De ”ledtrådar” Waid lämnar till huvudhistorierna i Irredeemable och Incorruptible är minimala och man riskerar inte att missa nåt om man inte köper den här. Ett tämligen svagt bidrag till det annars starka serieuniversum Waid är i färd med att bygga upp och etablera.

Manus: Mark Waid
Illustration: Paul Azaceta, Howard Chaykin, Emma Rios
Färgläggning: Matthew Wilson, Andrew Dalhouse, Alfred Rockefeller
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Strange #1

fredag 25 december, kl 10:53 av 3 kommentarer

Jaha, vad ska dr Stephen Strange göra nu när han blivit ersatt som Sorcerer Supreme of the Earth Dimension av en karikatyr som snackar parodi-Jamaicansk dialekt? Jo, vara med i en rätt rutten fyradelars miniserie av Mark Waid, tydligen.

Strange1Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.

Kopplingen baseball – magi känns kanske självklar för amerikaner, men denna enerverande mytologisering av vad som ju i grunden är brännboll, världens minst glamorösa sport, känns inte helt övertygande för en läsare utanför USAs gränser. Eller ens utanför Yankee Stadiums entré, för den delen, då de amerikanska recensionerna av Strange #1 har inte varit översvallande de heller. Man undrar om någon svensk serietecknare skulle komma på idén att göra en serie om den magiska signifikansen hos ishockey eller skidskytte. Jag tycker i alla fall att det mest är fånigt – även med superhjälteseriemått mätt – att konflikten i Strange #1 handlar om ett basebollslags själar.

Mitt tips: vill du ha en dos Mark Waid, köp första traden av Irredeemable eller första numret av spin-offen Incorruptible istället, och så låtsas vi som om Strange aldrig har hänt, OK?

Manus: Mark Waid
Illustration: Emma Rios
Färgläggning: Christina Strain
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...