Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson också skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men då Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nått fram till #4) får man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night så det hade kunnat vara förvirrande men då Robinsons grundintrig är så enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svårt att fatta galoppen ändå.

Som ni minns var jag inte så imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 också men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är så fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur från Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum så att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet från vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvånad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?

Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). Då försvinner snabbt bilderna från de ikoniska Gardner Fox-numren från 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusåpa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändå är igång, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara så här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än så här, kolla bara på valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltså, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.

Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dåligt, bara …tråkigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstår mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.