Inlägg taggade ‘Jonathan Glapion’

Recensioner

Batman #1

onsdag 28 september, kl 14:41 av 2 kommentarer

batman1Efter Rikards bottennapp med Catwoman #1, som hittills ser ut att ta det föga hedervärda priset som sämsta serie så här långt i DC:s relaunch, så kan det vara på sin plats med en serie som lyckats mycket bättre i konsten att få till ett riktigt bra första nummer. För det är precis vad Scott Snyder och Greg Capullo har gjort med Batman #1. Jag blev faktiskt lite överraskad av hur bra grepp de båda har om Batman och den värld han befinner sig i redan från start.

Det hela börjar med att Batman stoppar ett massflykt på Arkham och får oväntat hjälp av… The Joker. Skönt oväntat twist och även saker och ting inte är vad de ser ut att vara. Nåja, jag ska inte spoila något för er och hur som helst så har det inte så mycket med numret i övrigt att göra. För det är när Batman undersöker en mordplats som det här numret verkligen visar sig från sin starka sida. Det är härligt att se Batman åter göra skäl för titeln ”World’s Greatest Detective” i Snyders händer. Att Snyder också låter Bruce Wayne ta lika mycket plats i det numret som hans alter ego känns också uppfriskande. Personligen tycker jag att många Batman-författare lagt alldeles för stort fokus på Batman och mer eller mindre glömt bort hans civila identitet. Därför är det kul att se att Snyder ägnar lika stor uppmärksamhet till båda sidorna av karaktären.

Greg Capullo är långt ifrån någon nybörjare i seriebranschen och har bland annat jobbat som illustratör på titlar som Spawn och Haunt. Detta är dock hans första DC-serie och han gör ett lysande arbete. Capullo verkar ha tagit viss inspiration ifrån Frank Millers arbeten med Batman. Se bara på Batmans fight mot skurkarna på Arkham i början av numret där en hel del av det visuella känns väldigt Millerskt. Men Capullo har en mer realistisk och detaljrikare stil än Miller och han också en fin känsla för tempo och dynamik, både i det lugna karaktärsavsnitten som i actionpartierna.

Batman #1 är ett utmärkt första nummer och klart på samma nivå som Action Comics #1 och Green Lantern #1. Egentligen det enda som gör att jag inte ger numret full poäng i betyg är att chiffhangern i slutet som känns lika fräsch och spännande som numret i övrigt. Men jag kommer definitivt att plocka upp nummer 2 när det kommer nästa månad för att se hur väl Snyder och Capullo förvaltar den här utmärkta nystarten.

Manus: Scott Snyder
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion
Färgläggning: Fco Plascencia
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #12

söndag 28 augusti, kl 21:17 av 0 kommentarer

haunt12covLååångt uppehåll sedan Haunt fick vara med här på Shazam, så nu är det hög tid att vi kommer ikapp lösnumren. I december 2010 så lämnade vi Haunt mitt i ett pågående avslut av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes första arc, och i det här finalnumret så får vi se hur det går för bröderna Kilgore, skurkbossen Mr Hurg och alla andra som fastnat mitt i den pågående konflikten. Jag har ju varit Haunt trogen och recenserat varje nummer av Haunt sedan starten, och jag tänkte hålla traditionen vid liv genom att skriva ikapp de nummer som hunnit komma ut sedan jag började skriva mer sporadiskt.

Handling: Haunt och den hemliga organisation som han numera arbetar för har varit storgangstern Hurg hack i häl ett bra tag nu, och det är äntligen dags för en fullskalig konfrontation. En tungt beväpnad specialstyrka inklusive Agent Haunt stormar in och överraskar Hurg och hans superdrönare med brallorna nere mitt i en pågående deal, och efter liter- och kilovis med blod och kroppsdelar så har vi landat i ett avslut på den konflikt som pågått i 12 nummer. Utöver en slutfight så bjuds det även på avslut för Mirage och Kurt Kilgores änka, bröderna Kilgores kollegor och inte minst för relationen mellan bröderna själva.

Det bra: Som vanligt så är Capullos illustrationer riktigt vassa, och även om han briljerar i actionsekvenserna så gör han även ett bra jobb med dialogscenerna. För min del så är Haunt rent visuellt lite av en nostalgitripp tillbaka till mitten av 90-talet då mitt serieläsande primärt bestod av McFarlanes och Capullos Spawn, och lite drygt 15 år senare så gillar jag fortfarande stilen som de etablerade då.

Haunt12Som avslutning sett så är det här numret helt ok, om än lite tamt. De allra flesta karaktärer som varit med hittills får sitt utrymme, och det är i princip ingen som lämnas hängandes (förutom det jag tar upp som “mindre bra”). Naturligtvis så stänger Kirkman inte alla dörrar, utan lämnar en ordentlig lucka för legosoldaten Cobra, som med största säkerhet återkommer framöver, och så avslutas numret såklart med en maffig cliffhanger. Man kan säga att de minst intressanta sidospåren stängs medan de mer spännande hålls öppna för framtida nummer.

Det mindre bra: Trots att detta är ett avslut så har vi fortfarande inte fått veta någonting alls om varför bröderna Kilgore har blivit Haunt eller hur det gick till. Förhoppningsvis så har Kirkman något riktigt fräckt på gång, men än så länge så har vi i princip inte fått några ledtrådar över huvudtaget. Lite segt. Hade gärna även sett lite mer av Cobra här, men vi får hoppas att han kommer igen framöver istället. Det känns även som att McFarlane, som fortfarande är med och tuschar Capullos illustrationer, slarvar lite i en del paneler som han inte tycker är så roliga, men överlag så gör han ändå ett bra jobb. Frågan är dock hur fördelningen av tuschningen rent procentuellt ser ut mellan Jonathan Glapion och Todd McFarlane (enligt seriens kreatörlista så står Mcfarlane för ”additional inks”).

Till det negativa får man väl också räkna att Kirkman inte alls gör ett lika bra jobb med författande här som han gör i The Walking Dead och Invincible. Det känns som att han har något på gång med storyn och de flesta karaktärerna, men att han liksom inte fått ihop det riktigt än. Potentialen finns nog där, men än så länge så är Haunt inte lika bra som andra Kirkman-serier.

Slutsats: Som avslut så är det här numret som sagt helt ok, och det mesta knyts ihop här, men man har ju sett en hel del bra mycket mer maffiga finalnummer. Haunt fortsätter hur som helst att vara en tillräckligt intressant titel för att jag ska fortsätta prenumerera på den även framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion & Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #10 & 11

torsdag 9 december, kl 08:21 av 0 kommentarer

Haunt_11 Handling: Det börjar dra ihop sig till någon typ av avslöjande kring de experiment som ledde till att Haunt kom till, och parallellt med den pågående våldskavalkaden mellan Haunt, supersoldatdrönare och alla mittemellan så hintas det även om nya mysterier som lär dyka upp inom en snar framtid. Ingen rast och ingen vila för bröderna Kilgore med andra ord.

Det bra: Författaren (tillika TV-producenten) Robert Kirkman har börjat hitta hem ordentligt med karaktärerna i Haunt nu. I början av serien fanns det inget egentligt djup i någon av karaktärerna, men nu börjar det knoppa upp saker där man känner igen Kirkman som mannen bakom extremt karaktärsdrivna titlar som Invincible och Walking Dead. Haunt är inte där än, men är helt klart på rätt väg. I de här två numren tycker jag personligen att det är scenerna med den numera vanställde yrkesmördaren Cobra som skiner starkast, trots att han bara är en sidokaraktär för tillfället. Cobra är en blodlysten man med mindervärdeskomplex som mördar för pengar, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka rätt bra om honom som den missförstådda karaktär han verkar vara, och den där ensamma panelen där den annars så nedlåtande flickvännen ligger bredvid en sovande Cobra och viskar I’m still in love with you you freak, den är smått briljant. Utöver det så löper även storyn på bra i raskt tempo nu, och även här är det mer driv än det var i första arc:en.

Illustrationerna är precis som i föregående nummer också på väldigt hög nivå. Greg Capullo använder sig av mer och mer spännande vinklar och stora uppslag som verkligen passar den här typen av berättelse, och Todd McFarlane och Jonathan Glapion verkar ännu inte ha tröttnat på att bläcka dit miljontals små detaljer överallt. Imponerade hög kvalitet nu, som jag hoppas håller i sig.

Det mindre bra: Vi får fortfarande inte veta mer om Haunts ursprung, och för den som inte har tidigare nummer färskt i minnet kan det nog bli lite väl många karaktärer att hålla koll på på samma gång, men i det stora hela finns det inte mycket att gnälla över för min del.

Slutsats: Haunt är just nu som mitten på en riktigt bra actionfilm. Det är fullt ös, men man vet egentligen inte alls vad som ska hända härnäst. En av mina absoluta favoritserier i nuläget.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #9

måndag 18 oktober, kl 15:50 av 0 kommentarer

Haunt9_pp05Dags för nionde numret av Haunt, en av de få serier som faktiskt kommer att få hänga kvar på min lösnummerslista.

Handling: Bröderna Kilgore a.k.a. kodnamn Haunt ger sig ut på sitt första uppdrag som specialagent(er), och det dröjer inte länge innan de får användning för allt de lärt sig om sin nya livs(?)situation hittills. Resultatet blir, kanske inte helt otippat, fyllt av avslitna kroppsdelar och blod i massor när bröderna Kilgore släpper loss ordentligt för allra första gången. Parallellt med slaktandet får vi även stifta lite mer bekantskap, både privat och professionellt, med legoknekten Cobra som ju fick ansiktet vanställt av Haunt i seriens första arc.

Det bra: Den som gillar grovt underhållningsvåld gillar nog det här numret av Haunt. Det är brutalt, så brutalt, och riktigt snyggt och detaljerat presenterat av Greg Capullo med Jonathan Glapion och Todd McFarlane på bläck. När det kommer till handlingen så återintroduceras Cobras som betydligt mer emotionellt störd än han först framstått som, och det är kanske inte helt överraskande att han även blivit ännu mer rubbad av att få ansiktet kluvet av Haunt. För första gången sedan Haunt startade så känns det nu som att han/de har fått en äkta fiende, vilket såklart är ett lyft för stämningen i serien. I övrigt är det här ett ösigt actionnummer som helt klart får mig att vilja se vad som händer framöver.

Det mindre bra: För min del så finns det egentligen inte så mycket negativt med det här numret, men en sak som jag gärna skulle vilja se konkretiseras mer är Haunts krafter och ursprung. Just nu är det väldigt mycket ektoplasma som viftar runt och skivar sönder fiender och liknande, men vad allt egentligen går ut på är fortfarande ett enda stort frågetecken.

Slutsats: Starkaste numret av Haunt hittills. Faktiskt riktigt bra.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #8

söndag 22 augusti, kl 21:28 av 1 kommentar

Haunt8Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.

Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.

Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.

Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen är som gör ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.

Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #42

tisdag 23 februari, kl 17:50 av 6 kommentarer

jla42Justice League of America har haft svårt att få till något riktigt bra under en ganska lång tid nu. Len Wein lämnade ju serien eftersom han tydligen var missnöjd med att han inte kunde använda DC:s tre stora (Batman, Superman och Wonder Woman) under sin run på tidningen och fått nöja sig med ett gäng second-stringers, vilket jag till viss del kan förstå. Men det borde ändå ha gått att få till några bra historier, oavsett vilka medlemmar i JLA man har att tillgå. James Robinson är en lysande författare men hittills har hans run, tillsammans med Mark Bagley som illustratör, varit en av de minst imponerande runs sen Justice League of Americas i Justice Leagues historia och Justice League of America #42 är inget undantag.

Det största problemet med Justice League of America #42 är hur Robinson hanterar karaktärerna. Eller rättare sagt hur han inte hanterar dem. I stort sett ingen av de inblandade karaktärerna i det här numret görs på ett sätt som ligger i linje med hur de normalt sett porträtteras. Ta till exempel Donna Troy: hennes repliker och inre monologer känns mer som Power Girl än just Donna Troy. Cyborg och Atom skulle ha kunnat bytt repliker med varandra och ingen skulle ha märkt någon skillnad. Nej, det är tydligt att James Robinson inte är på toppen av sin förmåga. Not by a long shot, vilket är synd. Justice League of America ska ju vara DC Comics flaggskepp och borde verkligen vara bra mycket bättre än den är just nu.

Fortsätt läsa Justice League of America #42

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Jonathan Glapion, Robert Hunter & Norm Rapmund
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Green Lantern: Agent Orange

söndag 29 november, kl 22:20 av 7 kommentarer

agent_orangeDags så igen för ytterligare en i raden av Green Lantern-samlingar, och denna gång är det hardcoverutgåvan av samlingen Agent Orange som gäller. Agent Orange samlar Green Lantern #39-42 och är en direkt fortsättning på tidigare recenserade Rage of The Red Lanters. Fokus har dock skiftat här från de röda lanternorna till färgen orange som sakta men säkert introducerats i tidigare nummer. Där grönt står för viljestyrka, gult för rädsla, blått för hopp, violett för kärlek och rött för raseri så representerar orange girighet, habegär och egoism. Man kan alltså tänka sig att den orangea lyktkåren borde lida av rätt svåra samarbetsproblem och interna konflikter, men det finns en rätt logisk lösning på detta: Det finns bara en medlem. Orange Lantern Corps består enbart av Larfleeze. Larfleeze aka Agent Orange är girigheten personifierad. Han sitter själv i en isolerad del av galaxen, ständigt glufsandes på en aldrig sinande buffé utan att för den del någonsin bli mätt, och är paranoid över att alla vill ta det som är hans medan han själv bara vill ha mer av allt. Larfleeze är helt enkelt en rätt osympatisk självälskare med ett sjukligt habegär, men han känns trots det inte som en renodlad superskurk. Sinestro, Atrocitus och även de till ytan goda Guardians of The Galaxy Universe har alla en egen agenda som driver dem framåt, men Larfleeze känns mer som om han att är helt och hållet under den orangea färgens kontroll. Problemet är bara att folk inte lämnar honom ifred, varpå han triggas till att både försvara sig och att vilja lägga sin håriga vantar på allt nytt som de objudna gästerna råkar ha med sig. I kriget mellan färgerna så blir alltså Larfleeze plötsligt bara indragen mitt i allt pågående trubbel, och ingen av de inblandade lär tycka att det är något som kommer att leda till något positivt.

Geoff Johns Green Lantern har börjat känns lite som ett säkert kort när det kommer till snyggt berättade historier som trots sin längd (vi är ju uppe i över 40 nummer vid det här laget) på något sätt ändå konstant lyckas öka tempot på vägen mot en (förhoppningsvis) mastig och episk final. Det är lätt att bli bortskämd med återkommande bra historier från en författare, och jag antar att det är Green Lanterns ständigt höga kvalitet som gör att mina högt ställda förväntningar på Johns Flash: Rebirth resulterat i att jag nu tycker att den serien är rent dålig. Hur som helst, det här är ju inte Flash, det är Green Lantern, och Green Lantern i Geoff Johns och tecknaren Philip Tans händer är fortfarande något av det bästa man kan komma över i superhjälteväg idag.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Philip Tan, Jonathan Glapion, Ivan Reis, Oclair Albert
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...