Så var det dags att ta en titt på vad som dyker upp på de amerikanska seriehyllorna i september 2021.
Som vanligt följer jag Pärs femgradiga skala och Månadens tips hittar ni längst ner i inlägget.
1 – Helt ointressant
2 – En intressant skapare
3 – Två intressanta skapare eller enbart en fast med lockande premiss
4 – Två favoritskapare eller enbart en med lockande premiss Prenumerationsvärdig
5 – Två favoritskapare med lockande premiss Given Prenumeration
Mot titlarna!
Edward Josephson, Father of Media, har kommit på den geniala lösningen för att höja det nya protektoratets tittarsiffror: för första gången ska ett lag bestående av enbart kvinnor delta i den omåttligt populära bollsporten Megaton. För att ytterligare öka dramatiken så kommer matchen äga rum på Auxiliary Compliance Outpost (en fjärran fängelseplanet som i folkmun kallas ”Bitch Planet” där ”icke medgörliga” kvinnor som inte passar in i bilden i ”fädernas” nya protektorat hamnar) och det kvinnliga laget kommer att bestå av planetens interner. Alla bollar är redan i rullning och Josephson räknar redan med att hans initiativ ska få honom omvald för en ny period om det inte vore för att han behöver en ny arena för ändamålet på Bitch Planet inom sex veckor och den ende som kan rita och bygga den är Makoto Maki, som accepterar uppdraget eftersom han då kan få en möjlighet att träffa sin dotter Meiko som är inspärrad där. Vad Makoto däremot inte vet om är att dottern just dödats av fängelsets vakter under de brutala uttagningarna till det kommande Megaton-laget och Josephson tänker använda all sin makt för att Makoto inte ska få reda på sanningen om hans dotters öde.
Fortsätt läsa Bitch Planet, Vol. 2: President Bitch
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på detaljrik utomjording, apokalyptiska äventyr, oväntad ömhet, Hazel och starkt feministiskt budskap. Mycket nöje!
Om serien: Kelly Sue DeConnick har vi skrivit en del om senaste tiden, Andreas har recenserat hennes Captain Marvel och jag har recenserat Pretty Deadly. DeConnick upplever jag som lite i ropet just nu och hennes Bitch Planet, en ongoing, har fått en hel del uppmärksamhet. Serien som tecknas av för mig nya bekantskapen Valentine De Landro handlar om kvinnor på en fängelseplanet. Eller om jag skippar en taskig översättning: women in prison sci-fi exploitation riff. Så ni vet. De kvinnor som hamnar på Auxiliary Compliance Outpost i folkmun kallad Bitch Planet har gjort sig skyldiga till det allvarliga brottet att vara non-compliant (typ inte fogliga). De har helt enkelt inte betett sig som det förväntas av dem i en framtid som styrs av äldre män kallade Fathers (fäder). Ja, jag vet att ni läsare kan engelska men jag översätter ändå 🙂 I första numret får man stifta bekantskap med några av de som serien kommer att kretsa kring. Kamau Kogo är någon form av kampsportskvinna, Penny Rolle är alltför överviktig för att det ska va okej som kvinna. De kommer att ges ett erbjudande om att delta i en form av underhållning för underhållning är viktigt för massorna. Jag ska inte spoila mer utan den som är intresserad får kolla upp det själv.
Fortsätt läsa Bitch Planet #1-4
Om ni ser en brutal kulturtant på tåget med X-Force i händerna och mord i blick, så passa er noga, för det är troligen Sandra. Hon driver, under namnet Idiomdrottning, konstprojektet contrast+color balance där hon bland annat lägger upp sina egna serier, och här dyker hon upp i rollen som veckans gästrecensent.
X-Factor #205 är min källa till flera av veckans »Cooolt« (en nittiotalskvarleva som jag brukar haspla ur mig på en utandning när jag läser tuffa serier).
»Du gör ett misstag,« säger de till Banshee. »Inte lika mycket som ni gör,« svarar hon, »och jag ska visa var jag har ert ›flygförbud‹«. Och skriker. Skriker skriker och flyger! »Cooolt« viskar jag.
MRD är ute efter att mörda Darwin (och alla andra, för den delen). Efter att ha trixat till det med lite frän farorums-teknik (OK, OK, ibland tycker jag det är töntigt när X:en använder teknik och ibland tycker jag det är tufft) gör Darwin en Tike Alicar, säger att MRD-soldaterna är rasister. »Ni försöker utplåna mitt folk! Hur i helvete handlar det inte om ras?« Hur långt har vi kommit sedan den klassiska ranten i Green Lantern and Green Arrow #76? (»Bra att du hjälper dom lila, blå och orange:a men kan du ta och hjälpa dom svarta någon gång?«) Åh, vi har långan väg att gå.
Lyckokastet bråkar med Jamie (Multipelmannen) vid havet och frågar »Vilka är ›dom‹ egentligen?«. Jamie svarar »Dom är ›dom‹ allihopa!«
»Vad är det här för värdelös recension?« frågar du kanske. »Sandra, du spoilar ju bara allt coolt utan att säga vad det är.« Ah, men det finns mer! Jag ska inte spoila mer, men var inte oroliga, det här numret har coolt och ospoilat kvar så det räcker. Det är det mittersta av X-Factors tre inknytningsnummer till Second Coming.
Hur är numret uppbyggt? Nästan inga störiga berättarplattor (a.k.a. »voice-over«), breda rutor, vissa sidor har snålat lite med rutantalet (näst sista sidan har bara tre rutor),
Peter David fortsätter kryssa mellan rolig dialog med bra timing och halvdåliga idéer, och i det här numret är han på sin bra sida.
X-factor har de senaste månaderna varit en rätt usel tidning och jag har kategoriskt valt att inte skriva om den. Just på grund av sin uselhet. Men om man bortser från Valentine De Landro fruktansvärt fula illustrationer så är ändå det här numret rätt bra. Jag citerar Marvel Catalog:
You remember John Maddox, right? He’s the one dupe that Jaime Madrox never reabsorbed. Family man. Pastor. All around decent guy. Well, he’s having a really really BAD day. And things are going to get worse when an armed Madrox comes knocking on his door. He’s looking for answers that only a man of the lord can provide and if Madrox doesn’t like what he hears, it may very well be the last sermon that John Maddox ever delivers…
The Mutiple Man har haft det rätt dystert ett tag. Först gjorde han Siryn på smällen och det var väl egentligen inte så dystert. Men det visar sig att det var en kopia av honom som gjorde det och inte Jamie själv. Problemet är även att Jamie var så full den kvällen att han inte kommer ihåg det. Att det inte var han som gjorde det alltså. Nio månader senare när babyn föds och Jamie som den stolta far han är håller babyn i sin famn så absorberar han den in i sin kropp. Som han gör med alla sina kopior som han rör vid. Katastrof. Mamma Siryn blir så klart förkrossad. Och jävligt förbannad.
I detta nummer bestämmer sig Jamie för att besöka prästen John Maddox och i princip bekänna sina synder till sig själv och sen skjuta skallen av sig. Tyngd av skuld ser han det som enda utvägen. Rätt tung mörk skit för att vara Marvel. Med en ordentlig tecknare hade det här kunnat bli riktigt bra.
Manus: Peter David
Illustration: Valentine De Landro
Tusch: Pat Davidson
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Marvel
Betyg: 3-/5
