Hittade via Arvid Österlunds blogg en länk till förhandsvisningen av det första numret av Captain America Reborn. Helt oavsett vad man tycker om Caps uppvaknande så ser det i alla fall väldigt bra ut. Bryan Hitchs teckningar ser helt fantastiska ut. Via Los Angeles Times.
Jag kände aldrig Bruce Wayne. Han var en rik man i fladdermusdräkt, och nu är han tydligen död. Hur och varför vet jag inte, men det känns väl tveksamt att det skulle vara permanent. Det är ju sällan det. Hur som helst, jag hade ingen relation till honom när han var livet. Jag har läst superhjälteserier i typ 25 år, men det enda jag läst med Batman är Batman/Judge Dredd: Judgement on Gotham, Spawn/Batman och The Dark Knight Returns. Med andra ord inget som direkt gett mig någon inblick i vem Bruce Wayne egentligen var, särskilt inte inom DC:s vanliga kontinuitet med Batman som medlem i Justice League of America och allt det där. Så, jag kan inte påstå att jag blev alltför upprörd när jag hörde att Bruce Wayne gått ihjäl. Inte heller lyfte jag särskilt mycket på ögonbrynen när jag läste att Nightwing valt att axla rollen som den nya Batman. Det som dock fick mig att höja på ögonbrynen var att den nya Batman-titeln, Batman and Robin, skulle göras av det hårt hypade stjärnteamet Grant Morrison och Frank Quietly. Så, är hypen välförtjänt?
I förra veckan skrev jag lite om bakgrunden till Marvels nya tidning X-men Forever. Nu kommer själva recensionen. X-men Forever är som jag nämnt en fortsättning på en gammal historia som Chris Claremont skrev 1991. Det är också en parallell historia som utspelar sig i ett alternativt universum och har inget med den nuvarande X-men-kontinuiteten att göra. Det är sånt som vanligtvis brukar få mig att bli rätt skeptiskt inställd. Jag har också tidigare klagat på att jag inte tycker att Claremonts manus håller måttet i dagens moderna (och kanske även mörkare och vuxnare) serieklimat. Trots detta hade jag ändå en vag aning om att det här kunde bli bra.
I april 2007 lönnmördades Captain America. Steve Rogers blev efter Civil War skjuten av en krypskytt i axeln och sedan avrättad med tre skott i magen av en hjärntvättad S.H.I.E.L.D.-agent. Efter att han nu varit avliden i lite drygt två år har det precis avslöjats att han gör en livs levande comeback i det 600:de numret av Captain America. Marvel pushar för det här som om att det vore årets händelse och en gigantisk överraskning, men för min del så känns det mest bara uppenbart och fantasilöst. Varför överhuvudtaget bry sig om att ha ihjäl karaktärerna om de ändå bara helt mirakulöst kommer att återuppstå igen? Ibland blir jag bara så trött på Marvel, DC och alla andra som gör samma sak om och om igen. Låt liken ligga.
Mer info om Captain America #600 hos Comic Book Resources.
Jag har problem med tredje numret av Geoff Johns och Ethan van Scivers Flash: Rebirth. Roten till problemet tror jag huvudsakligen ligger i det faktum att jag inte har tillräckligt bra koll på alla DC-karaktärer som blixtrar förbi. En hel del verkar ha att göra med medlemmar i Justice Society of America, men i och med att jag ärligt talat inte har någon aning om vad det är för några så fattar jag inte särskilt mycket. Detsamma gäller även för alla Flashar. Utöver huvudpersonen Barry Allen, som nu verkar vara The Black Flash, det vill säga döden för speedsters, så är det här med tre andra som heter Flash, plus en handfull andra karaktärer som också springer jättefort. Förvirrande. Det blir inte mer konkret av att Barry spenderar fyra sidor med att springa fortare än tiden, vilket blir lite väl metafysiskt för min smak. Kan dock tänka mig att slutet är riktigt fräckt, men i och med att jag varken känner igen de två hjältarna som fastnat i tidens slut eller den superskurk som tydligen smidit alla ränker fram tills nu så faller det tyvärr rätt platt. Nu kunde man ju ha hoppats på att Ethan von Scivers illustrationer lyft det hela, men han lyckas tyvärr inte imponera här. Så, för DC-killarna och tjejerna där ute så kan säkert Flash: Rebirth #3 vara riktigt bra, men för min del så funkar det inte riktigt.
Manus: Geoff Johns
Illustration och tusch: Ethan Van Sciver
Förlag: DC Comics
Betyg: 2+/5
Förra veckan kom första numret av Batman and Robin och denna vecka är det dags för ytterligare en Batman-relaterad serie att ha premiär, nämligen Red Robin. Om ni har följt med i DC:s serier det senaste året så tror ni kanske att ni vet vem det är som döljer sig bakom masken, men tror ni det så har ni antagligen fel. Här är det Tim Drake, inte Jason Todd (som hade den på sig senast i Countdown to Final Crisis), som nu har dragit på sig Red Robin-dräkten och dragit till Europa för att få utlopp för en del uppdämd aggression och sorg, men också för att söka reda på Bruce Wayne. Tim är nämligen övertygad om att Bruce Wayne inte är död utan fortfarande lever. Har Tim Drake dukat under i sorgen och saknaden efter sin mentor och adoptivfar och helt tappat fattningen?
Kollar på man på omslaget till det här numret så är det nog lätt att tro att det nu är dags för Norman Osborn att få ett återfall som Green Goblin, men det ser ut att dröja ett tag till innan det är dags för det. Det är ju dock allmän kännedom att Osborn, som nu är en av Amerikas allra mäktigast män, tidigare varit en psykopatisk mördare iklädd grönlila trikåer och trollmask, vilket han i det här numret uttalar sig om i en öppenhjärtlig(?) intervju på nationell TV. Brian Michael Bendis gör enligt mig ett riktugt bra jobb med en så pass komplex karaktär som Norman Osborn. Det hade antagligen varit väldigt lätt att låta honom vara en maktmissbrukande fascist med en ondskefull agenda i bakfickan, men i Dark Avengers så får man då och då känslan av att han faktiskt försöker göra något bra. Det kommer att skita sig kapitalt förr eller senare, det vet man ju, men Bendis bjuder på en underhållande resa dit.
Utöver TV-intervjun så får vi följa resten av Dark Avengers – Ares, Moonstone, Bullseye, Venom, Marvel Boy, Daken, Sentry – när de chillar på högkvarteret efter dusten med Morgana Le Fay i Latveria. Ares får här för första gången i den här serien ta en aning mer plats när han lackar ur på de nya medlemmarnas bristande ambition och hjältetendenser och avslutar sitt resonemang med att bitchslappa Bullseye mitt framför ögonen på de andra, och visar i meningsutbytet nedan att merparten av Avengers inte har särskilt mycket att komma i jämförelse med en urlackad god of war. Även den psykiskt labile Sentry med sin ”power of one million exploding suns” är i en klass för sig, och övriga Avengers börjar bli riktigt nervösa över vad han kan komma att ta sig för. Det här numret är relativt befriat från action, men är trots (eller kanske tack vare?) bristen på slagsmål det bästa numret av Dark Avengers sedan #1. Bra intrig, humoristiskt, snyggt och lovande inför kommande nummer.
Klicka för stor.
Författare: Brian Michael Bendis
Illustratör: Mike Deodato Jr.
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Gundam-modellen i skala 1:1 som Ferdinand postade tidigare i veckan har tydligen även belysning. Sjukt mäktigt. Mer bilder på dannychoo.com.
I onsdags släpptes en helt ny mutanttitel med titels X-men Forever på Marvel skriven av en av amerikanska seriebranschen stora veteraner, Chris Claremont. Claremont var mannen som på nytt blåste liv i X-men på 70-talet efter några år av reruns och allmän dvala. Med ett nytt team av mutanter — bl.a Wolverine, Storm och Colossus — så skapade han en av Marvels största succéer genom tiderna. Inte nog med det, Claremont skrev manus för Uncanny X-men från och med nummer 94 som kom ut 1975 till nummer 279 från 1991. Hela 17 år! Det är vad jag vet rekord i superhjältegenren. Utöver Uncanny så skrev Claremont en hel del andra mutanttitlar, bland annat New Mutants och den klassiska miniserien med Wolverine. 1991 startade Marvel sin andra X-men-titel förutom flaggskeppet Uncanny X-men. Den nya titeln, som brukar gå under namnet X-men vol. 2, var ett samarbete mellan illustratören Jim Lee och just Claremont. Tillsammans skulle de skapa grundplotten, Lee skulle illustrera och Claremont skriva manuset. Lee hade tidigare illustrerat Claremonts manus i Uncanny. Han var en av Marvels största talanger och en stor favorit hos fansen. Ett dreamteam helt enkelt. Drömmen var dock över efter tre nummer. Claremont valde att säga upp sitt kontrakt med Marvel efter ett bråk med den dåvarande redaktören Bob Harras.
Ok, vad har allt detta att göra med en ny titel släppt hela 18 år senare? Jo, under de tre nummer som Claremont skrev för X-men vol. 2 skapade han en historia som han aldrig fick avsluta. Och i och med X-men Forever får Claremont till slut chansen att göra det. Forever kommer att vara en titel som är fristående från Marvels övriga mutanttitlar och kommer utspela sig i ett alternativt universum. Vanligtvis har jag rätt svårt för den här typen av tillbakablickar, retcons och parallellgrejer, men jag tycker att Claremont har en poäng i detta:
”The one significant difference and advantage that Forever has over Uncanny is that we don’t have to worry about corporate needs. The one great disadvantage with Fantastic Four or with X-Men or with Spider-Man or with any book in the mainstream Marvel line is that the characters must be preserved for Marvel’s sake. But since these characters are being preserved in Uncanny, they can be altogether frighteningly mortal in Forever, as we’ll be demonstrating fairly early on. The fact is, if a character is unlucky enough to die, it’s a real thing and it isn’t corrected a week later. They won’t come back. There are consequences and from that basis everything proceeds”.
Så det kan säkert blir rätt bra. Claremont har inte imponerat mig med sina senaste alster för Marvel, men jag har ändå en positiv inställning till detta.
Jag har som ni säkert förstått inte läst X-men Forever ännu. Vanligtvis brukar jag kasta mig över nya titlar och läsa dem så fort jag fått dem. Inte i det här fallet. Jag tänkte att jag skulle läsa de tre nämnda numren av X-men först. Lite rotande i serielådan och de tre fösta numren ligger på nattduksbordet just nu. Det första numret av X-men vol. 2 är för övrigt den mest sålda serietidningen någonsin. Det sålde i hela 8 miljoner exemplar och kom med 5 olika omslag. Att jämföras med den mest sålda tidningen i april i år, Detective Comics #853. Endast modesta 104107 exemplar.
Jag hoppades verkligen att Ferdinand hade vaknat på fel sida eller bara inte fattade storheten i det här andra numret av New Mutants. Tyvärr är det inte så. Det är nog till och med värre. Jävlar vad trist och dåligt det är. Wells lyckas göra alla karaktärer totalt ointressanta, och för den som inte sedan tidigare har koll på Legion så måste det här vara totalt obegripligt. Fult är det också. Kanske är det mina högt ställda förväntningar och nostalgiska koppling till New Mutants som ställer till det, men jag kan verkligen inte ta till mig det här. Jag ger New Mutants en chans till med nästa nummer, men om det inte tar sig då så säger jag tack och god natt. Det här är bland det tråkigaste jag läst sedan vi startade det här projektet. Comic Book Resources ger dock det här numret 4 av 5, och IGN ger det 8,1 av 10.
Manus: Zeb Wells
Illustration: Diogenes Neves
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
