Ett av mina Previewstips i oktober var Mark Waids alternativa superhjälteserie Incorruptible på förlaget Boom! Studios.

Incorruptible är en spin-off på Irredeemable – en annan serie skriven av Waid på Boom. Vill du veta mer så läs gärna Henrik S’ recension av den första samlingen från förra året. I Irredeemable behandlar Waid vad som sker när the Plutonian, en sorts Superman-liknande hjälte, får ett sammanbrott och ger sig på den värld han tidigare svurit att beskydda. Irredeemable är en tajt och modern superhjälteserie om problematiken med övermänskliga och osårbara superhjältar. Med Incorruptible har Waid vänt på konceptet. Max Damage är en kriminell gängledare med superkrafter, övermänsklig styrka och osårbarhet. Han är även den enda kända människan som kan överleva en direkt konfrontation med the Plutonian. När The Plutonian går bananas inser Damage att han antagligen är den enda som kan rädda mänskligheten.

Första numret Incorruptible är väldigt trevande till en början. Med sedvanlig karaktärsintroduktion i fokus berättar Waid om en kaotisk värld i eftersvallet av the Plutonians psykbryk. Max Damage har sedan en tid varit försvunnen och hans gamla grupp The Arsenal opererar på egen hand utan ledare. Upplägget att kicka igång storyn känns varken särskilt vågat, oväntat eller intressant. Jag hade hoppats på att Waid skulle fått fram något betydligt saltare än den här starten. Incorruptible börjar som vilken standardserie från Marvel eller DC som helst, och inte som man kunnat förväntat sig från en indieserie i superhjältegenren. Det gör det svårt att avgöra om det här är 2009 års stora flopp, eller om titeln är värd all hype den omgivits av. Fortsättningen kommer att visa om det blir himmel eller helvete. Detta nummer slutar dock lovande och ger förhoppningar om att serien kommer att växa. Just nu känner jag dock att den mer åker snålskjuts på Irredeemables framgångar än står på egna ben.

Illustrationerna är som man kan vänta sig från ett av de mindre förlagen. Brasilianaren Jean Diaz tecknar inte direkt dåligt, men är långt ifrån någon superstjärna. Stela poser, skiftande utseende på karaktärer och platta miljöer varvas med en antal sidor som är riktigt bra. En outvecklad tecknare som ännu inte hittat sin personliga stil. Incorruptible är verkligen inte en serie man läser för det visuella.