Recensioner

DV8: Gods and Monsters #1-2

tisdag 25 maj, kl 14:41 av 4 kommentarer

DV81Ett erkännande: jag har inte läst första volymen av DV8 (av Scott Campbell, Warren Ellis och andra). Jag hoppade på den här åttadelars minin av Brian Wood och Rebekah Isaacs mest tack vare Jonas rekommendation och för att jag diggat Woods Demo (båda volymerna). Efter de första två numren måste jag också säga att Woods och Isaacs unga superhjältar-variant funkar utmärkt utan kännedom om version 1: jag kan se att jag missar lite karaktärsreferenser men överlag står DV8: Gods and Monsters på egna ben.

Det är också lite småkul att DV8 sällar sig till vad som verkar vara en veritabel störtflod av serier som inbegriper tidsresor till stenåldern just nu; man undrar om DC också planerar en nyversion av Anthro the Cave Boy?

”Småkul” är faktiskt det ord som bäst beskriver DV8: Gods and Monsters – många bra påhitt, idéer och kul karaktärer men utan någon särskilt wow-känsla eller orginialitet. DV8-hjältarna hamnar oförhappandes i ett stenålderssamhälle och adopteras som gudar av de lokala stammarna, vilket ger jordmån för lite kaféfilosofiska utläggningar kring hela superhjältar-som-moderna-gudar-tematiken. Parallellt med det löper ett Lost-style mysterium kring hur hjältarna egentligen hamnat där de hamnat, vilka som sänt dem, och vad syftet med deras stenåldersexil är. Figurerna är så långt huvudsakligen definierade utifrån sina superkrafter (den superintelligenta tjejen är nördig och socialt bortkommen, stridsmaskinshjälten är lätt psykopatisk, snubben med destruktiva telekinesikrafter är impulsiv och obehärskad, o s v), men det finns här och där antydningar om att relationerna mellan hjältarna kommer att utforskas mer. Det vore välkommet, eftersom de bättre scenerna i dessa två nummer är de karaktärsbaserade: samspelet mellan Leon och Gem i #1 och Bliss introduktion till ”sin” adopterade stam i #2 är två exempel.

Isaacs illustrationer är även de bra utan att vara spektakulära. Ett intressant grepp är att huvudpersonernas superkrafter används relativt lite i de två första numren, vilket paradoxalt nog ger Isaacs större spelrum att skildra dem visuellt när de väl uppenbarar sig. Däremot får hon gärna jobba lite mer på ansiktsuttryck och minspel, folks nunor ser lite väl plastiga ut av och till.

Jag måste också nämna Carrie Strachans färgläggning, den är väldigt tonsäker rakt igenom. Man kan tydligt se att gott-ont-problematiken (om man nu kan kalla något som i grunden är ett stycke glorifierad gottköpspsykologi för ”problematik”) i serien speglas i växlingen mellan dag- och nattscener (detta gäller både för #1 och #2), och Strachan utnyttjar fint de möjligheter detta ger att skapa distinkta färgscheman. Det verkar också som om var och en av de ”stammar” som figurerar i serien också har sitt eget färgschema, ett både snitsigt och snyggt grepp.

Habilt, hyggligt men inte särskilt originellt. Jag hänger nog med i ett par nummer till, i alla fall.

Manus: Brian Wood
Illustration: Rebekah Isaacs
Färgläggning: Carrie Strachan
Förlag: DC/WildStorm
Betyg: 3+/5

Kommentarer

  1. Tomb says:

    Spoiler: Fick du känslan av att de rest i tiden? För mig kändes det mer som de blivit dumpad på en planet och förklarar hur den exploderar.

  2. Henrik Ö says:

    Nä, faktiskt inte – jag skrev just ”hamnat i ett stenålderssamhälle” istället för ”hamnat i stenåldern” för att jag tyckte det var rätt tydligt att de var på en stenålders-planet snarare än i stenåldern, om du fattar vad jag menar.

  3. Tomb says:

    Ah, tänkte mera på andra stycket.

  4. Henrik Ö says:

    Sorry. Tematiskt känns det som det kvittar om det är fråga om tidsresor, andra planeter eller parallella universum; stenålder är det ju likafullt. Men jag borde kanske varit mer precis.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...