Krönikor och åsikter

New Avengers: ett retrospektiv (del 4)

söndag 5 september, kl 14:43 av 1 kommentar

Kort repetition: med anledning av den nyligen temade relaunchen av Bendis genredefinierande team book New Avengers har jag gjort ett retrospektiv över sagda tidning 2005-2010. Det här är fjärde och avslutande delen, men det finns en del 1, del 2 och del 3 också. Vi kastar oss direkt över de fyra avslutande delarna av Bendis kanske största mainstreamsuccé:

NAPowerPower (samlar #48-50 + Secret Invasion: Dark Reign one-shot)

Kalla mig gnällig, kalla mig klyschig, men man kan inte uttrycka det på något annat sätt: det är här utförsbacken börjar. I story arcen Power (den första som utspelar sig under Dark Reign) tappar New Avengers fart, angelägenhet och allmän manuskvalitet. Främst är problemet att Bendis börjar bli för kär i sin egen dialog. Länge var det en styrka och ett överraskande grepp att New Avengers innehöll såpass mycket prat, vilket jag nämnt tidigare – men här är inte dialogen rapp eller intressant längre. Dessutom måste mycket prat ägnas åt exposition eftersom New Avengers nu är indragna i en massa händelser som för sin förklaring och upplösning i andra titlar (främst Dark Avengers). T ex kunde lätt snacket i New Avengers nya högkvarter i #48 ha kunnat skäras ned med tre-fyra sidor. Clint Barton/Hawkeye/Ronin/Vad han nu kallas den här veckan är arg på Norman Osborn minst en sida i varje nummer, vilket snabbt blir tröttsamt. Dessutom undrar man vad Norman Osborn särskilt gjort Clint Barton? Spindelmannen borde ha betydligt större skäl att ogilla Osborn, men det håller han märkligt nog inne med i Power. Det stora problemet här är just att persongalleriet blivit för stort och för likartat – det är ingen direkt funktionell skillnad på t ex Clint Barton och Iron Fist, på Mockingbird och Ms Marvel, eftersom de alla pratar ungefär likadant. Det är som om Bendis gett upp det som länge varit hans kännemärke, förmågan att låta en figurs karaktär komma till uttryck i dialogen.

Intrigen då? Jo, en skrull som blivit över efter Secret Invasion (Jarvis-skrullen närmare bestämt) kidnappar Jessica Jones och Luke Cages dotter, så att Luke Cage blir tvungen att gå över till Norman Osborn för att få hjälp. Riktigt var logiken i det finns eller varför Norman Osborn är Lukes enda alternativ förklaras inte riktigt, trots allt pratande. Dessutom – och det här är den enda riktiga ljuspunkten i den här serien – introduceras Norman Osborns Dark Avengers, och New Avengers slåss lite med The Hood och hans anhang. Typiskt nog är det skurkarna, särskilt Norman Osborn, som väcker mest intresse i Power – han har fortfarande har sin egen unika röst.

Illustratörsparet Billy Tan och Matt Banning håller stilen visuellt – New Avengers är fortfarande en tidning där Marvel vill ha de tyngsta illustratörerna. Jag är personligen inte särskilt förtjust i Tan/Bannings skrynkliga ansikten och plottriga detaljrikedom, men i actionscenerna lever det upp och att se New Avengers i Tan/Bannings skepnad spöa upp en hord superskurkar i #50 är rätt underhållande.

Betyg: Det hade varit en rak tvåa om det inte varit för illustrationerna, som fortfarande håller och drar upp helhetsintrycket till en två plus. En rejäl kvalitetsdykning och en av de svagare arcsen under New Avengers 60+ nummer. Den enda jag på rak arm kan komma på är svagare är…

NASorcSupSearch for the Sorcerer Supreme (samlar #51-54)

Just det, efter Power blev det ännu sämre och jag minns att jag här hade allvarliga funderingar på att ta bort den här tidningen från min prenumerationslista. Det verkar vara ett allmänt problem att ingen på Marvel vet hur de ska handskas med figuren Doctor Strange (se t ex Mark Waids totalt misslyckade försök i miniserien Strange häromsistens). Här är det Bendis tur att stapla ockulta klichéer på varandra: läromästaren som hittar en motvillig och oerfaren elev, skurkar som sluter avtal med Saker Människor Inte Borde Känna Till, en magisk artefakt som gör vad den vill (även känd som en s k Plot Device), samt – naturligtvis – besvärjelser på nonsensspråk som låter mer fyllegurgel än Tolkien. Doctor Voodoos dialog består nästan uteslutande av klichéer (”I have so many questions!”, #54), och New Avengers – särskilt Clint Barton – fortsätter att vara arga på Norman Osborn utan att göra något åt det.

Det är, kort sagt, väldigt tröttsamt och sällan ens spännande – den stora final-actionscenen går ut på att New Avengers och deras ockulta allierade står i ring runt Dormammu och… tittar på honom. Tekniskt sett antar jag att de utför en exorcism men det blir det inte direkt mer händelsepackat ens om man tar hänsyn till det. Inte ens hyggligt habila illustratörerna Billy Tan och Chris Bachalo kan göra något åt det (plus att det känns lite trist att alla Bachalos bilder på The Hood-som-demon ser ut som Venom med en mantel).

Betyg: En svag tvåa. New Avengers klart sämsta arc. Förbigås bäst med tystnad. Den magisk/filosofiska pregnans som Bendis tydligen siktar mot här och där faller platt.

NAPowerLossPower Loss (samlar #55-60)

Efter lågvattenmärket spottar New Avengers återigen upp sig något, och en stor del av anledningen till det stavas rutinerade tecknarparet Stuart Immonen och Wade von Grawbadger. Effektivt användande av skuggor och ljus, mäktiga bilder på hjältar i motljus, roliga karaktärsdesigner – Immonen/Grawbadger har verkligen gått loss på The Hoods skurkhord och skänkt flera tredjeklasskurkar lite välbehövlig visuell personlighet. Jonas Harrow med sina flaskbottens-hypnosglasögon, Laserbeam med subtil dubbelhaka, Wrecker med dörrvaktsutseende utan mask, och så vidare. Plus att Immonens tolkning av Norman Osborn under stress har en febrig och samtidigt komisk skön närvaro (slut-splashen i #60 är bara den värd entréavgiften).

Författarmässigt vinner den här arcen på att Bendis så smått börjar skörda de planteringar och intrigtrådar han sått under tidigare arcs – Norman Osborns väg mot vansinnet och det oundvikliga fallet framförallt, men även förhållandet Luke Cage/Jessica Jones. Bästa enskilda scenen är dock när doktorerna Pym och Strange ägnar sig åt lite Fantastic Voyage-hjärtkirurgi inuti Luke Cages kropp. Förutom detta är det dock dåligt med de där klockrena scenerna och replikerna som det fanns så gott om under seriens tidigare år. Såhär framåt slutet är tomgångskörningen märkbar – jag menar, för vilken gång i ordningen är det Wrecker får stryk av New Avengers, till exempel? Han har liksom inte personlighet nog att funka bra som återkommande skurk. Och som jag nämnde i samband med Secret Invasion-arcen börjar figurgalleriet kollapsa under sin egen tyngd – det är för många typer här som man hinner känna alldeles för lite, vilket i sin tur gör att många sidor med dialog mellan relativt futtiga bifigurer känns mer som utfyllnad än som karaktärsfördjupning.

Betyg: New Avengers hämtar här upp sig till en svag trea, med lite extra plus för illustrationerna. Det blir allt tydligare att problemen med den här serien ligger på manussidan, inte på teckningssidan.

NASIegeSiege (samlar 61-64, New Avengers Annual #3 samt The New Avengers: Finale)

OK, här kommer finalen. Battle Royal i Asgård med omnejd, Sentry goes bananas, Norman Osborn goes Goblin, allt borde vara upplagt för ett schysst actionfyrverkeri. Och i huvudsak får man nog säga att Bendis och hans illustratörer (Immonen hängde med ett nummer in, kompletterad av Daniel Acuña, för att sen följas av Mike McKone) levererar, även om crossoversyndromet märks tydligt: så här på slutet kan man verkligen inte säga att New Avengers står på egna ben, särskilt miniserien Siege kändes som ”extranummer” av New Avengers mer än nåt annat (precis som i många andra av senaste tidens crossovers skildras samma händelseförlopp ur många synvinklar samtidigt, med effekten att man lätt blir uttråkad om man läser flera av tidningarna som ingår i crossovern). Dock finns det mycket att glädjas åt – jag kommenterade tidigare kvalitetshöjningen i samband med min individuella recension av öppningsnumret #61. Bendis dialog når stundtals nästan upp till klassiska nivåer (återigen känner man att det är Luke Cage/Jessica Jones som ligger hans hjärta närmast), och illustratören Mike McKone är ett fynd – hans rena och klara linjer samt solida grepp om superhjältegenrens elementa funkar väl både i actionscenerna som när han ger en lite personlig, känslomässig touch till de grandiosa händelserna i Siege (så är också McKone en av behållningarna med nya Avengers Academy, som jag rekommenderat tidigare här).

Men det är ju så tråkigt att man nästan gråter att New Avengers såhär på sluttampen inte är en egen tidning med en egen karaktär utan bara en kugge i Marvels ständigt pågående crossovermaskineri. Jag nämnde i början av detta retrospektiv problemet med team books och hur Bendis elegant vände det till en styrka, men i dessa sista volymer – Siege inget undantag – är det tillbaka på problemnivån igen. Det blir för mycket bi-intriger, bi-figurer, bi-allting… och även om Bendis generellt har skrivit intressanta skurkar har det blivit mer och mer uppenbart att skurkarna (mest The Hood, men på slutet även Norman Osborn) har trängt undan hjältarna ur tidningen. Det är symptomatiskt att det sista ”officiella” numret (#64) av den här inkarnationen av New Avengers är att det dröjer åtta sidor innan man ens ser en New Avengers-medlem, innan dess är det ”Osborn and Hood show” för hela slanten. Snacka om att tappa fokus.

Och New Avengers: Finale ska vi bara inte tala om. Packad med faux-hipp, sub-Tarantinodialog av det slag Bendis skriver i sömnen, fanboyflörtig action (”Nu ska The Hood äntligen få för allt dumt han har gjort!” så att fansen kan gotta sig, typ) och jönsiga ”hyllningsteckningar” av diverse illustratörer på slutet. En redig flopp.

Betyg: Hade det bara rört sig om #61-64 hade man kanske kunnat sätta en stark trea – nästan en svag fyra – på denna avslutande arc, just tack vare Bendis momentana återkomst till någon sorts minimikvalitetsnivå och Mike McKones stilrena superhjälteillosar, men just för att New Avengers: Finale är med i samlingen också kan det inte bli mer än en svag trea här heller. Vill man få en bättre avslutning på denna överlag trots allt mycket bra mainstreamserie rekommenderar jag att man helt enkelt låtsas att miniserien Siege är de avslutande numren av New Avengers istället (en fantasi inte så långt från sanningen) – den var nämligen på de flesta plan bättre.

Puh, så var man alltså framme vid slutet på detta retrospektiv. Den nya versionen av New Avengers får nån annan uttala sig om, jag tog bort den från prenumerationslistan efter två nummer eftersom den inte engagerade mig alls (faktum är att den enda nya Avengers-titel jag regelbundet läser numera är Avengers Academy). Så, frågor, synpunkter, medhåll, kritik? Laddar som bäst upp för nästa retrospektiv – en ingående titt på nyligen avslutade West Wing-möter-superhjälte-serien Ex Machina. Häng med i höst här på Shazam.se!

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Billy Tan, Chris Bachalo, Tim Townsend, Antonio Fabela, Stuart Immonen, Daniel Acuña, Bryan Hitch, Mike McKone
Tusch: Matt Banning, Wade von Grawbadger, Butch Guice, Andrew Currie, Karl Story
Färgläggning: Justin Ponsor, Paul Mounts, Dave McCaig
Förlag: Marvel

Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Peter Nordstrand, Henrik Ornebring. Henrik Ornebring said: Den längsta seriebloggpost du nånsin sett: avslutningen av mitt retrospektiv över New Avengers http://bit.ly/9ZbtZm […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...