Spirou är en klassiker bland de fransk-belgiska klassikerna. Franquins Spirou gick nyligen i Fantomen och Egmont håller på med en återutgivning av Franquins Spirou och  ännu äldre versioner. Jag läste en del Spirou när jag var yngre och gillade verkligen serien. När den nyligen gick i Fantomen så tyckte jag att den var sådär. Den hade iofs åldrats med värdighet men jag skummade oftast igenom äventyren. Inte ens Buddhas fånge som jag gillade när jag var yngre var så bra som jag mindes vilket iofs är fallet med det mesta man återser. Jag har inte läst några av de senaste Spirou-albumen i den vanliga serien, det jag läst om dem har inte varit så positivt överlag. Däremot är de specialserier som ges ut i bl.a. Frankrike och Tyskland intressantare. Emile Bravos berättelse om hur Spirou blev Spirou är ett mästerverk och jag hoppas att Fabien Vehlmann och Yanns Operation Fledermaus som ligger i läshögen och tidsmässigt är en fortsättning kommer att vara nästan lika bra.

Just Vehlmann har skrivit manus till det 50:e Spiroualbumet, Zarkonerna anfaller, som nu getts ut av Egmont och Yoann (inte samma person som Yann) har tecknat, de har tidigare gjort ett album i specialserien, Les géants pétrefies. Duon utgör det nya kreativa teamet och att Vehlmann skriver manus borgar för kvalitet, han gjorde tillsammans med tecknarduon Kerascöet Jenseits (som förhoppningsvis ges ut på svenska av Epix framöver) häromåret. Zarkonerna anfaller handlar om hur Spirou och Nicke får ett nödrop från greven av Champignac och beger sig dit för att se vad som står på. Med sig har de Spip och en jättelik uppblåsbar Spirou-figur. De finner att Champignac är avspärrat för omvärlden och tar sig med hjälp av den uppblåsbara Spirou-figuren in i Champignac där de möts av gigantiska växter och skumma djur som utgör en urspårad evolution. Skurken Zafir har ett finger med i spelet och det blir upp till Nicke och Spirou att försöka ställa allt till rätta.

Jag möts av en i alla delar moderniserad version av Spirou vilket känns bra, en efterapning av Franquins stil hade mest känts krystad. Yoann är en skicklig tecknare vars stil i albumet påminner om en crossover av klassiska Spirou och Regis Loisel. Färgsättningen är betydligt dovare och påminner om färgläggningen i den tidigare Spirou-författaren Morvans Zorn & Dirna. Med skurken Zafir och grevens experiment känns det samtidigt lite som back to basic i Zarkonerna anfaller och manuset är liksom teckningarna bra. Spirous ekorre Spip är dessutom i fin form som cimic relief. Det förvandlade Champignac utgör en fantastisk miljö som samtidigt är farlig vilket gör att det både känns exotiskt och hemtamt. Vehlmann och Yoann har tagit det bästa av gamla Spirou och moderniserat. Underhållande är det och en lovande början av nya duon.

Trackback-adress