Henrik Ö: Jag slår ett slag för Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX, som nu nått fram till #14 och tredje arcen. Med Frank Castle en bruten man i fängelsets isoleringscell har Aarons Punisher-version tagit ett rejält kliv från den splatterslaskiga slapsticken som var ett dominerande drag i de två första berättelserna (Kingpin och Bullseye). Just nu är istället Punisher MAX den mest konsekventa ”nyversionen” av Punisher på flera år, där Aaron genomgående verkar försöka gestalta hur det skulle kunna se ut om någon som Punisher faktiskt fanns på riktigt. Seriöst brutal nagelbitarspänning, dessutom med konstfullt bloddrypande omslag av Dave Johnson. Fortsätter också att läsa nya arcen av New Avengers trots att jag egentligen givit upp denna harvande Bendis-titel: senaste historien som delvis utspelar sig 1959 och där 1959-bitarna tecknas av Howard Chaykin är trots allt värd entrébiljetten. Ett oväntat figurgalleri i apsnygga sent-50-talskostymer som bultar livet ur Red Skulls nazikoryféer? What’s not to like? Bonus-vår-by-är-på-TV: i förrförra numret utspelade sig 1959-biten något oväntat i Helsingborg (!), som alla vet ett notoriskt nazi/Red Skull-näste…

Anders: Tro det eller ej, men under den gångna veckan har jag faktiskt läst svensk vardagsrealism. Daniel Ahlgren har precis släppt samlingen Ensamhetens fort med såväl nytt som en del återutgivet material på förlaget Bakhåll. Baksidestexten deklamerar att det här är Ahlgrens farväl till realismen, så vi som väntat ett tag på ett nytt avsnitt av hans trevliga superhjälteserie SH3 får förhoppningsvis snart vårt lystmäte. Samlingen är ganska spretig med allt från den hemska våldtäktshistorien ”Genvägen”, en bunt skämtteckningar som ger de ahlgrenska neuroserna fritt spelrum till supercharmiga ”Saja” berättad ur en katts perspektiv. Är ni obekanta med Ahlgren känns det här som en fin introduktion.

Som en kontrapunkt till ovanstående har jag också tagit igen förlorad tid vad gäller Batman & Robin. Även om det inte är något fel på hantverket är det nog dags att erkänna för mig själv att  det främst är Grant Morrisons batberättande som jag går igång på i dessa dagar. Peter J. Tomasi, Patrick Gleason och Mick Gray har förvisso bra grejer på gång i historien som löper mellan nummer 20 och 22 och The White Knight är en intressant skurk. Har precis tagit mig an nummer 23 där nya teamet Judd Winnick och Gregg Tochini ger sig in på Red Hood-territorium. Men att tidningarna ligger på hög så lång tid innan jag läser dem talar sitt tydliga språk och Batman & Robin blir nog dessvärre en av de titlar jag släpper i samband med DCnU.

Veckans stora utropstecken för mig var första numret av Mystery Men av David Liss (läs Henriks intervju med honom här), Patrick Zircher och Andy Troy. Serien utspelar sig i New York under depressionen och i det rappa första numret introduceras vi för gentlemannatjuven The Operative, den riktigt otäcke skurken The General och den fascinerande hjälten The Revenant. Stämningen är betydligt hårdare än jag väntat mig med korrupta snutar, kladdig skräck och riktigt köttigt våld. Liss har fin känsla för språk med precis rätt mängd tidstypiska uttryck och ett driv som för historien framåt utan att belamra sidorna med textrutor, vilket rätt många tenderar att göra när de använder sig av berättarröst. Zirchers illustrationer är riktigt snygga och alla vi som går igång på stiliga kostymer får mycket ögongodis att gotta oss åt i denna fedoratäta berättelse. Troys färgläggning förtjänar också ett omnämnande. Den håller sig i det dämpade registret utan att falla i sepiafällan som ligger så nära till hands med tanke på 30-talsmiljöerna. Kort sagt är det här pulp gjord på helt rätt sätt och jag väntar spänt på att se hur Liss kommer att infoga kända Marvelfigurer i det här. I min mening kan nummer två inte dyka upp fort nog!

Baltimore: The Plague Ships var jag förstås också glad över, men den recensionen har ni säkert redan tagit er an. Och så var det förstås Hellboy: The Fury # 1 också, men mer om den inom kort…

Rikard: Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu var för jäkla kul. Efter en värdelös skissbok gav Kartago ut hennes Mina vackra ögon (underbar titel) med enrutingar, teckningar och Prinsessan och gemålen. Teckningarna känns mest som ett utslag av hybris att ha med, teckningarna är bra men inte så intressenta. Det är dialogen som är bäst. Prinsessan och gemålen är stundtals kul. Liksom tidigare är det hennes enrutingar som är det bästa. Driften med könsroller och framförallt på vad som är socialt accepterat att säga och göra är skitkul. Sista enruntingen exemplifierar båda: En man och en kvinna sitter i en soffa. Mannen: Du är så späd! Särskilt utan kläder, då ser man verkligen hur liten och nätt du är! Kvinnan svarar: Äh det är inte jag som liten, det är min fitta som är stor!

Trackback-adress