Jaha, så har då alltså Jason Aarons och Steve Dillons MAX-version av Punisher nått sitt slut i och med #22. Enligt Aarons efterord i tidningen var det heller aldrig fråga om någon för tidig nedläggning utan i själva verket en planerad begränsad historia. Och det har varit en underhållande historia som har svängt fram och tillbaka i fråga om stämning och tematik. Det började som en blinkning, för att inte säga ogenerad hyllning, till Garth Ennis och Steve Dillons legendariska Punisher-serier från 2000-02, där Aaron verkade göra sitt yttersta för att kanalisera Ennis speciella typ av äckel-splatter-humor. Kiss-och-bajshumorn fick fullt spelrum i andra arcen Bullseye och det var nånstans där, bland allt spekulativt underhållningsvåld, jag var millimeter ifrån att släppa serien från min pull list. Men något höll mig kvar och jag belönades med en abrupt svängning till nattsvart elände där Aaron på allvar började uppfylla löftet från de första numren: så här skulle det vara om Punisher fanns i verkligheten. Och nu har det hela nått sin kulmen med detta epilognummer som följer på sista arcen Homeless. Är det en värdig avslutning. Definitivt. Och MASSIVA SPOILERS följer efter hoppet. Allvarligt talat: läs inte min recension om ni inte redan läst Punisher MAX #22.

Fortsätt läsa Avslut: Punisher MAX #22

Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – i början var jag lite tveksam, sen pushade Aaron det extrema underhållningsvåldet till nya gränser, och därefter har Aaron tvärt valt en annan väg där Frank Castles inre liv (such as it is) utforskas med en psykologisk närgångenhet av en art som sällan skådats i mainstreamserier. Förra arcen Frank kvalade lätt in i topp-10-Punisherhistorier någonsin, och när vi i och med #19 kan jag säga att pågående arcen Homeless fortsätter i samma stil. Som jag nämnt tidigare har många försök gjorts att placera Punisher i en mer ”verklighetstrogen” kontext (på papperet är han ju kanske den mest trovärdiga, om ett sånt ord ens kan användas, av Marvels alla figurer) men Aarons och Dillons Punisher MAX är just nu det i särklass bästa slika försöket. Aaron har här helt lagt prutthumorn på hyllan och skruvat ned gladvåldet till förmån för en Dante-vandring in i Frank Castles sargade psyke. Vad är det som driver honom? Egentligen? Nu när Frank är hemlös, utan högkvarter och bara kan straffa brottslingar med de vapen och den ammunition han lyckas ta ifrån dem ställs den frågan på sin spets. Och vad gör han när New Yorks samlade gangsterbefolkning tycker att han blivit mjuk efter fajten mot Bullseye och den följande fängelsevistelsen? Eländesfest är bara förnamnet (Franks role model visar sig sorgligt nog vara en envis vietnamesisk gerillasoldat som Frank slet halsen av med sina bara händer).

OBS! Lätta spoilers efter hoppet!

Fortsätt läsa Punisher MAX #19