Superhete författaren Jason Aaron (The Other Side, Scalped, Wolverine) tar sig an nya Max-versionen av Punisher tillsammans med karaktärsdefinierande illustratören Steve Dillon (hemläxa om du ej känner till Ennis/Dillons kick-återstart av Punisher 2001 med arcen Welcome Back, Frank)? Ja tack! Alternativomslag designade av 100 Bullets-veteranen Dave Johnson? Bonus!

Nummer 1 börjar lite trevande, om man nu någonsin kan kalla en explicit tortyrscen som får Saw-filmerna att verka tama för ”trevande” – Aarons ny-nya version av Punisher är hård och kärv som en blydagg insvept i sandpapper, det etableras tydligt om än inte så innovativt. Sen sitter några gangsters runt ett  bord och sprutar exposition, välskriven exposition visserligen, men fortfarande exposition och jäklar vad de sitter ned – inte så mycket action och dynamiska bildkompositioner här inte. Jason, vad håller du på med? undrar man. Sen börjas det – en splatterscen som klart visar arvet från Ennis/Dillon, kanske t o m lite råare (!). Och med osviklig Punisher-känsla fortsätter sedan Aaron att dra ut på det, göra ett groteskt skämt på lemlästningen han just iscensatt, och sen ett till – som när en bra stand up comedian varierar samma skämt in absurdum. För in absurdum är just vad det är. Aaron (som sagt att det är en dream-come-true att arbeta med Dillon eftersom Aaron är ett stort fan av Ennis/Dillons Preacher och Punisher) är nämligen en smula för vördnadsfull mot källmaterialet. Han är en sån fanboy att PunisherMAX mest framstår som hans lite mer uppskruvade greatest hits-version av Ennis/Dillons redan klassiska Punisher-historier – ett intryck som naturligtvis förstärks av att det ju faktiskt är Dillon som illustrerar den här versionen också, med samma strama linjer och samma frejdiga övervåld. Vi som läst Scalped, The Other Side och t o m Aarons version av Wolverine vet att mannen har en egen röst, att han kan prestera något unikt. Fast i det här numret verkar han mer intresserad av att hylla och parafrasera sina föregångare. Det är absolut inte tråkigt – även det ogenerade kopierandet förmår inte dölja att Aaron är en talangfull dialogförfattare.

Helt derivativt är det dock inte. Aaron glimtar till i skildringen av Wilson Fisk/Kingpin, och precis som i Scalped lyckas han med små medel göra även sina skurkar om inte sympatiska så i alla fall mänskliga. Det känns genast som om Wilson Fisk kommer bli en mer intressant karaktär än Frank Castle själv; jag vet att jag tänker köpa kommande nummer främst för att få reda på hur nye ”Kingpin” kommer utvecklas och inte så mycket för att se Frank utöva ultravåld mot buset (eller OK då, lite vill man ju ser Frank utöva ultravåld, det här är ju Punisher trots allt). Så jag sätter trots allt en svag fyra i betyg, ett betyg som nog i ärlighetens namn utgår mer från seriens potential än vad som faktiskt syns på sidorna. Vi får väl se i kommande nummer om potentialen kan förvandlas till verklighet – jag vill gärna se hur Aaron kommer gestalta MAX-versionen av Bullseye, till exempel.

Trackback-adress