I fokus

Grattis Hellboy, 20 år!

lördag 22 mars, kl 17:41 av 5 kommentarer

HB20 Samma vecka som Shazamgänget frenetiskt firar fem år som bloggkollektiv infaller ett mycket viktigt jubileum i serievärlden. Idag är det exakt 20 år sedan det första numret av miniserien ”Seed of Destruction” gavs ut av Dark Horse Comics som en del av förlagets underetikett Legend, vars jättetjusiga moailogotyp Mignola för övrigt också designade. På den tiden var författaren och tecknaren så osäker på sin egen förmåga att kollegan John Byrne kallades in för att styra upp manuset. Med tanke på hur uppburen, lovprisad och kopierad Mignola är idag känns det svårt att tänka sig. Lika märkligt är det att några av de senaste 20 årens bästa serieberättelser först publicerades som back-uphistorier i andra tidningar, i kataloger och särtryck i minimala upplagor.

hellboyseed1Utan att sticka ut hakan alltför mycket vågar jag påstå att Hellboy, världens främste paranormale grovjobbare (för ärligt talat brukar merparten av hans ”undersökningar” vara mer råkurr än arkiv- och ledtrådsarbete) representerar den största framgångssagan i seriesvängen de senaste 20, 30 åren. Om någon av mina kollegor eller läsekretsen kan komma på en annan ny seriefigur som nått en sådan framgång och samtidigt bibehållit en så beundransvärt hög kvalitet i (nästan) alla släpp vill jag gärna höra talas om det. Mignola var tidigt 90-tal definitivt etablerad i branschen tack vare fint arbete hos Marvel och DC med mängder av snygga omslag på meritlistan och en del andra arbeten som sticker ut. Jag fullkomligt dyrkar hans Marveldebut Rocket Raccoon från 1985.  Gotham By Gaslight och ett par andra album är kul, men det känns bisarrt att tänka på hur denna viktorianska Batmanhistoria har den dubiösa äran att ha sparkat igång DCs Elseworlds där Gothams främste detektiv dykt upp som både cowboy, vampyr och viking mellan varven. Mignola var övertygad om att Hellboy var en så apart idé att det bara skulle bli en miniserie. Han drämde därför till med något som inkorporerade allt som fascinerade honom: superhjälteserier som Captain America, folksagor och sägner, ockultism, kosmisk skräck som den skrevs av H.P. Lovecraft och andra samt konstnärer som Albrecht Dürer och Jack Kirby. Resultatet blev en mycket potent cocktail, den mest passande liknelsen i drinkväg torde vara Don the Beachcombers Zombie, som trots att den visar upp en del opolerade sidor när man läser om den är ett fullgånget verk. Jag blev blixtförälskad i den här serien och de närmsta åren innebar ett evigt väntande på nästa del av Hellboys historia. Emellanåt blev abstinensen svår på 90-talet då det ibland kunde gå uppemot ett år mellan släppen. Mignolas självkritik och långa arbetsprocess är mångomvittnad. Lyckligtvis var vi åtskilliga som väntade otåligt och köpte allt som kom ut, så successivt byggdes en allt större fanskara upp. Utan den skulle Hellboy knappast ha vuxit till den enorma franchise den är idag. Numer kommer som bekant ett par Hellboyrelaterade titlar ut varje månad med spin-offserier som Abe Sapien, B.P.R.D. Hell on Earth, Lobster Johnson och Sledgehammer 44.

Ferdinand och Anders spx 2010.

Ferdinand och Anders spx 2010.

Min historia som skribent för Shazam är precis som resten av mitt liv sammanlänkad med Hellboy. Med tanke på hur folk som anslutit sig på senare år fått skicka in arbetsprover och det ena med det tredje kanske jag inte borde förtälja detta, men så här gick min rekrytering till. Lördag kväll 24 april 2010, mitt under pågående spx, står jag vid bardisken på Galagos releasefest ”Nu blåser vi borgarna II” med en viss Ferdinand Kjellin.
Jag hade redan tidigare haft en del samarbeten med Shazamgänget, som filmvisningen ”I afton hämnd” då jag och Ferdinand höll i ett The Punisherquiz (mest nöjd är jag med den påhittade titeln ”The Punisher – Care Bear Extraordinaire”) och visade The Punisher War Zone i Klarabiografen på Kulturhuset.
På Galagofesten, i en märklig lokal i Gallerian som tidigare inhyst en Segwaybutik, dracks det öl och pratades seriemässa och Shazams liverapportering från densamma. Efter ett tag kläckte jag ur mig något i stil med ”Shazam är ju en väldigt bra blogg, men ni saknar texter om Dark Horse utgivning, som Hellboy och liknande. Jag kan ta på mig det ansvaret.” Till min stora glädje och förvåning tyckte Ferdinand att det här lät som en bra idé. En dryg vecka senare publicerades mitt första inlägg, en recension av B.P.R.D.: King of Fear som ni kan läsa här. Resten är som vi säger samtidshistoria. Mina högt ställda ambitioner att upprätthålla kontinuerlig bevakning av den Mignolarelaterade utgivningen har tyvärr kommit på skam. Inte hade det föresvävat mig att de skulle vara så himla flitiga på Dark Horse och min egen tid emellanåt så väldigt knapp. Sedan kanske det inte heller är så att ni som läser vill ha en blänkare om vartenda lösnummer som kommer ut, men hör av er om det är fallet så ser jag vad som kan göras.

 

HB Wildhunt

På senare år har Hellboy alltmer förknippats med monumentalt episka historier som The Wild Hunt, The Storm och The Fury där världar hotas av utplåning  och själva gudarna blöder och dör. Allt det här tunga bagaget som Hellboy belamrats med i egenskap av att vara domedagens högra hand, var dock inte den riktning Mignola först ville utveckla serien i. Han var mer inspirerad av Robert E. Howards noveller än tegelstensromaner och tänkte sig Hellboy som en vagabondfigur i Solomon Kane eller Conans efterföljd. Och striderna mot Ogdru Jahad i all ära, men det är ändå i de korta berättelserna som Hellboy kommer mest till sin rätt. För att hylla honom och högtidlighålla Shazams femårsjubileum har jag valt ut fem korta favoriter från de 20 år som gått.

Hellboy_The_Corpse_and_the_Iron_ShoesThe Corpse
Som så ofta när det gäller Mignola är det lätt att spåra influenserna, i det här fallet den irländska folksagan ”Teig O’Kane and the Corpse”, men slutresultatet är något helt eget. Familjen Monaghan misstänker att deras barn blivit kidnappat av småfolket och en bortbyting tagit dess ställe. Så är mycket riktigt fallet och Hellboy tvingas utföra ett uppdrag för att få barnet tillbaka. Han ska bringa den döde men livlige Tam O’Clannie i jorden innan solen går upp nästa dag.
Ursprungligen publicerades den här serien 1995/96 i form av kapitel om två sidor i katalogen Advance Comics utgiven av Capital City Comics i Chicago. Mignola tyckte resultatet var erbarmligt. Idag är det inte många som håller med honom utan The Corpse anses höra till Big Reds finaste stunder. Kanske är det de stramt hållna ramarna som utmanat, men i vilket fall som helst är det här ett under av berättarekonomi, rytm och tuschsvärta som man inte glömmer när man läst den. Här dyker  Gruagach, sedermera en av de stora spelarna i dramat, och Hellboys framtida flickvän Alice upp för första gången. Efter att flera kollegor lovprisat serien har även Mignola tänkt om och är okaraktäristiskt nöjd med slutresultatet. Numer är den lättast att hitta i samlingen The Chained Coffin and Others eller Hellboy Library Edition Volume 2.
Det sägs att Frank Darabont äger en av originalsidorna. Nog för att han verkar vara en bra kille trots att han gjorde tv-serie av The Walking Dead, men ändå: den bottenlösa avundsjukan!

Jepp, hela serien kan avnjutas här.

Jepp, hela serien kan avnjutas här.

Pancakes
Ytterligare en berättelse som smög sig till framgång. Någon på Dark Horse undrade 1999 om Mignola ville bidra till en Dark Horse Presents Annual på temat seriehjältar som barn. Han var inte så intresserad av detta Muppet Babiesartade koncept och förslog därför något som han trodde de aldrig skulle godta: två sidor av en liten Hellboy som käkar pannkakor. Redaktören gav dock grönt ljus och den här lilla bagatellen har kommit att bli en av de mest älskade i kanon. Finns med i samlingen The Right Hand of Doom (en titel knyckt från en Solomon Kanenovell) och Hellboy Library Edition Volume 2. Och ja, ni kan säkert gissa vad jag åt till lunch denna högtidsdag.

HELLBOY-WIZARDThe Penanggalan
Hellboy slåss mot en malaysisk vampyr i den här effektiva kortisen som först såg dagens ljus 2004 i Hellboy Premier Edition, en bilaga till magasinet Wizard. En Penanggalan är oftast en kvinna som på grund av sitt användande av svart magi ådragit sig vampyrförbannelsen. Till skillnad från de västerländska varianterna som i jämförelse verkar ha det ganska förspänt, trots allergi mot solljus och ansträngd klädsmak, så är det jobbigt att vara Penanggalan. I vampyrform flyger enbart deras huvuden runt och suger blod nattetid med tarmarna hängandes fritt som ett släp bakefter. Vid återkomsten hem är det bara att trycka ned tarmarna i ett kar vinäger för att de ska krympa och gå att pressa in i kroppen igen.

Förutom att det här är oerhört skruvat och fascinerande så har den här novellen en särskild plats i mitt hjärta då jag fick leta bra länge innan jag lade vantarna på den. Nu har jag i gengäld två exemplar. Även nytryckt i The Troll Witch and Others samt  Hellboy Library Edition Volume 4.


Hellboy-Threatens-Ed-Stokes

The Ghoul or Reflections on Death and the Poetry of Worms
På Hammersmiths kyrkogård i London slåss Hellboy mot en likskändare som citerar diktarna Thomas Wharton den yngre och Robert Blair. Parallellt får vi se scener ur en dockversion av Hamlet som likskändarens fru beskådar hemma i tv-soffan. Det är precis så bra som det låter. Jag vill därför inte skriva för mycket utan uppmana er alla att införskaffa den snarast. Men vi kan konstatera att Mignola även senare använt dockteater som ett potent visuellt element. Publicerades först i The Dark Horse Book of the Dead men finns även i The Troll Witch and Others samt  Hellboy Library Edition Volume 4.

hellboy_mexico2Hellboy in Mexico (Or, a Drunken Blur), One-Shot 2010
Vid sidan av serier så är en av mina passioner mexikanska monsterfilmer där Santo el Enmascarado de Plata och andra hjältar brottas för rättvisan. Första gången jag såg illustrationen där Hellboy poserar med en brottarkompis i någon mexikansk ruin var det svårt att processa informationen. Det bästa av två världar är bara början. Att Mignola enligt egen uppgift aldrig sett en Santofilm är även det smått otroligt för han har lyckats fånga den absurda stämningen i dessa perfekt. När den här serien, tecknad av Mignolas hjälte Richard Corben, dök upp på Cinco de Mayo ett par år senare var lyckan total. Monster, mayansk mytologi, brottning, sprit, hjärtesorg – den här storyn tycks ha allt. Så det är inte konstigt att man sedan återvänt ett par gånger till Hellboys ”lost weekend”, de fem månader han söp bort nere i Mexiko efter de händelser som återberättas här. Nu senast i den av Fabio Moon illustrerade The Coffin Man som släpptes idag i Hellboy: 20th Anniversary Sampler. Även den rekommenderas varmt!

Hellboy_20th_Anniversary_Sampler

Omslaget till Hellboy: 20thAnniversary Sampler

Inte helt oväntat har det skrivits mycket om Hellboy den senaste veckan, både krönikor och nya intervjuer med Mignola och resten av gänget bakom. Apropå intervjuer så är den jag fick till med Scott Allie för ett par år sedan (läs här) för övrigt ett av mina stoltare ögonblick från mina fyra år med Shazam.se. Följ länken här till io9 och läs en av de roligaste artiklarna där den enormt självkritiske Mignola går igenom bilder från de senaste 20 åren som han faktiskt är – flämt – nöjd med. Han berättar även att han har material till cirka fyra album färdiga i huvudet redan nu. Så förmodligen kan vi se fram emot att skriva en retrospektiv om dem när vi firar Hellboy 40 år.

Ytterligare ett par schyssta samtal kan ni hitta på nyhetssidan hos Art of Mike Mignola. på Dark Horse Comics hemsida finns en lista med alla butiker som man skulle vilja flänga runt till idag, men alas det är djävligt långt att åka till Los Angeles och Meltdown Comics. Där håller monstermästaren själv hov och käkar Hellboychoklad. Jag får fira på näst bäst tänkbara sätt, sjunka ner i fåtöljen med en trave Hellboy inom räckhåll.
Vilka är era favorithistorier och hur firar ni mannen med näven av sten idag? Hör av er!

 

 

Kommentarer

  1. Henrik Ö says:

    Som vanligt en extremt uttömmande krönika Anders! Blir riktigt sugen på att lägga in en beställning på några Hellboy library-volymer!

  2. Rikard says:

    Hellboy in Mexico får jag nog säga. Men samtidigt inser jag att Hellboy Library 2-4 samlat damm alltför länge. Det är nog dags att återknyta bekantskapen med den röde.

    Riktigt bra hyllningstext f.ö.

  3. Wakuran says:

    Penanggalan verkar ha varit oväntat vanligt förekommande inom sydoastasiatisk populärkultur under decennier. Det ska finnas en drös med penanggalan-filmer från området, t.ex.

    http://z9.invisionfree.com/THE_CINEHOUND_FORUM/index.php?showtopic=1371

    Jag hittade också någon gammal thailändsk humorserie på Myrorna om typ ett ”skräck-gäng” med en klassisk vampyr, varulv etc. men även med en penanggalan I en biroll. Fascinerande hur många buskisskämt man kan utvinna ur konceptet…

  4. […] Anders får ursäkta mig men jag har totalt missat allt som har med Hellboy att göra. Det finns så mycket bra serier att läsa idag men tiden räcker inte till allt. Jag blir dock onekligen sugen på att pröva när jag ser Tonci Zonjics vackert ljussatta och mystiska omslag till Lobster Johnsons senaste nummer. Att Zonjic dessutom tecknar insidan gör den inte mindre intressant. Ibland önskar jag att det fanns ett parallellt universum för varje förlags olika serier. Då kanske jag skulle hinna läsa ikapp men fram till dess får jag nöja mig med att dregla över sådana här mästerverk. […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...