Grant McKay och hans dimensionauter har anlänt till en romersk-liknande värld där en dödlig pest orsakad av alternativa versioner av dem själva lämnat död och förintelse. Det verkar som vart än dimensionsportalen för dem så resulterar det i död, krig eller sjukdomar och Grant försöker samla ihop sitt splittrade team och resterna av sin familj för ett sista dimensionshopp hem innan maskinen slutar fungera, när Shawn påminner honom om varför de byggde den i första rummet: För att hjälpa människor, stoppa krig och finna botemedel mot sjukdomar. Inte bara för att göra deras värld bättre…utan alla världar. Han är trött på att de fortsätter att förstöra andra dimensioner och tänker inte längre ignorera skadorna de orsakat. Det är ingen lätt uppgift men den är den rätta. Vågar The Anarchist League of Scientists riskera sina liv för en värld som inte ens är deras? Det får du reda på i tredje volymen av Black Science.

Första volymen av Rick Remender och Matteo Scaleras dimensionshoppande sci fi-äventyr var mycket bra, andra en besvikelse och tredje fortsätter tyvärr i samma spår. Jag vill verkligen gilla den här serien för jag tycker konceptet är lysande men Remender sjabblar bort det mesta med en historia som ständigt upprepas, karaktärer som går från tråkiga till jobbiga, omöjliga val, ständiga konflikter och fara och färde som gör mig helt utmattad. Det blir helt enkelt för mycket och jag vill bara att det ska slut.

Värst av allt är nog karaktärerna där Shawn, Shaman och barnen är de enda jag bryr mig om. Kadir som var ond i första volymen blev plötsligt andra volymens hjälte för att nu i tredje vara ond igen och övriga blir karikatyrer på sig själva med sina ständiga gräl och inbördes konflikter. Varje volym avslutas på samma sätt med ett nytt dimensionshopp och när den här arcen börjar känns det nästan som om jag missat tio nummer. Den ursprunglige Grant McKay har mirakulöst överlevt och en alternativ version av hans hustru Sara är nu också en del av teamet. Dessutom tvingas Grant vara hjälte bara för att i nästa sekund åter förvandlas till ett praktarsel. Visst, jag kan förstå att Sara försöker göra allt för att skydda sina barn som hon sett dö allt för många gånger och att Grant försöker hitta tillbaka till sin familj samt att Rebecca tänker använda portalen för sina egna syften, nämligen att rädda sin bror som dog i en olycka i barndomen, men om Remender hade dragit åt handbromsen lite istället för att köra plattan i botten så hade jag nog orkat bry mig.

De enda som besitter något sorts förnuft är Shaman, som tycker de ska förstöra maskinen på grund av att den sprider ondska, och Shawn som är seriens riktige hjälte men som det ser ut nu är jag inte ens säker på att jag vill läsa fortsättningen, trots att Remender utlovat ett helt nytt kapitel i kommande arcen Godworld. Det enda ljuset i tunneln för mig just nu är att alla dör och barnen får komma hem till sin riktiga mamma och jag hatar att Remender fått mig att bli en cyniker när han kan skriva så bra berättelser som Deadly Class, Low och Tokyo Ghost.

När det gäller Scaleras bilder har jag inte mycket att klaga på förutom att det verkar som om Grants näsa blir större och groteskare för varje nummer och att alla kvinnor ser likadana ut fast med olika frisyrer. Som det ser ut nu kan jag inte längre rekommendera den här serien trots den halsbrytande första volymen och det krävs ett mirakel, eller åtminstone en fot på bromsen, för att fjärde ska lyckas leverera något liknande.

Trackback-adress