Efter ytterligare ett våldsamt möte mellan Jokern och Batman sitter Jokern åter bakom lås och bom, men allt är inte som det brukar vara. I ett anfall av ren raseri, triggad av Jokerns rappa och giftiga munläder, proppar Batman, inför kamerorna, Jokern full med okända piller, piller som får honom att sluta skratta, le och använda makeup. Jokern verkar vara botad från sin galenskap, kallar sig numera enbart Jack Napier och planerar nu att stämma både GCPD, Batman och Gotham City för sveda och värk…och i sitt nuvarande tillstånd verkar det mycket troligt att han ska lyckas. I takt med Napiers välformulerade framträdanden riktas fokus istället på Batman som en okontrollerbar sadist som sanktioneras av Gordons GCPD och Jack gör klart att The Dark Night har tjänat ut sitt syfte som Gothams beskyddare…nu är tiden kommen för The White Knight.
När det gäller superhjälteserier så har jag alldeles för lite tid för att hinna djupdyka i all kontinuitet och försöker därför begränsa mig till mina favorittitlar från Marvel. Därför blev jag lite extra glad när DC presenterade serien Batman: White Knight: tecknad och författad av Sean Murphy (The Wake, Chrononauts, Tokyo Ghost) som dessutom är en serie i sju delar viken utspelas i en alternativ version av DC:s kontinuitet.
I Batman: White Knight blandar Murphy friskt från olika varianter av Batmans nemesis genom historien, såsom hans riktiga namn från Tim Burtons film från 1989, det faktum att Jokern tycker att han och Batman är de ultimata bästisarna från Scott Snyder’s Death of the Family och Jokerns karriär som ståuppkomiker från Alan Moores Killing Joke. Vi presenteras också inför två olika versioner av Harley Quinn: hans äkta kärleksintresse i form av psykologen Harleen Quinzel i klassisk dräkt och en yngre förmåga i den dräkt vi vant oss i på senare år och som även förekommer i filmen Suicide Squad.
Murphy målar en väldigt dyster och mörk bild av Batman som en brutal fascist som inte lyssnar på sina närmaste vänner Batgirl och Nightwing, som får sin förklaring i att Bruce Waynes betjänt och fadersgestalt ligger för döden och den ende som verkar kunna rädda honom är ingen mindre än superskurken Mr. Freece. Hela serien är en fiesta för Batmanfans med gott om kända ansikten från Batmans imponerande skurkgalleri och Murphy imponerar stort med underbara illustrationer, färglagda med säker hand av Matt Hollingsworth som ofta samarbetat med just Murphy.
Efter bara två nummer är jag dock inte speciellt taggad på fortsättningen eftersom Murphys författarskap blir lite tungrott och pratigt. Det är inte så svårt att räkna ut att Jokern har en räv bakom örat, trots sitt nya ”friska” tillstånd och jag är inte heller särskilt förtjust i hans version av Batman som förvandlas till en biroll som tar till onödigt våld när han tappar kontrollen, vilket är en fras som motsätter sig själv eftersom jag är van vid en Batman som har full kontroll på situationen.
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5