Den här helgen är det äntligen dags för Stockholms Internationella Seriefestival (SIS) och efter två år av digitala festivaler är vi åter tillbaka i Kulturhuset Stadsteaterns lokaler vid Sergels Torg. En av årets internationella gäster är den spanske serieskaparen Alfonso Zapico, som är Sverigeaktuell med följetongen Balladen från norr som ges ut på svenska av Palabra förlag, översatta av Elisabeth Helms och Manni Kössler. Detta historiska epos, som handlar om gruvarbetarnas revolt i Asturien strax innan Spanska inbördeskriget, består av fyra delar, där Palabra förlag gav ut första delen 2021, andra delen nu i maj 2022 och tredje delen är planerad till hösten 2022.

Zapico kommer att dyka upp på festivalen på lördag i ett samtal med Fredrik Strömberg och eftersom SIS även är en del av Stockholms bokhelg så gästar han även Instituto Cervantes på Bryggaregatan i Stockholm under söndagen i ett samtal med Spanienkännaren Thomas Gustafsson som även skrev första delens fina introduktion.

I andra delen av Balladen från norr har revolten precis startat och regeringens styrkor tas på sängen av upprorsmännen, som trots interna meningsskiljaktigheter ändå har själva revolutionen som gemensamt slutmål. Arbetarrevoltens oheliga allians av socialister, kommunister och anarkister samlades under den gemensamma parollen UHP: Uníos Hermanos Proletarios!, vilket på svenska blir Proletära bröder och systrar, förena er! Till en början går det bra för upprorsmännen men regeringens styrkor blir till slut övermäktiga, framförallt när general Franco dyker upp med den ökänt brutala Afrikaarmén.

I första delen presenterades detta dramas huvudpersoner: Tristán, son till markisen av Valdivia samt gruvarbetarbasen Apolonio med dottern Isolina. Kärlekshistorien mellan Tristán och Isolina avbröts abrupt när revolten startade men under större delen av boken befinner sig bägge två i olika delar av den belägrade staden Oviedo tillsammans med sina fäder. Både Tristán och Isolina utkämpar en inre strid när det gäller deras till synes omöjliga kärlek över klassgränserna, men medan Isolina hittar en oväntad samtalspartner i form av frun i huset där några av upprorsmännen uppehåller sig i så tvingas Tristán härda ut med sin pompöse far som lever i sin egen konservativa bubbla. Mot slutet av boken, när revolten tycks vara över, fattar han dock ett viktigt beslut som kommer vara avgörande för den efterlängtade fortsättningen på detta läsvärda verk.

Zapicos berättelse om omöjlig kärlek och omöjlig kamp innehåller både dråpligheter, krigets brutalitet, värme, sorg och djupa existentiella funderingar. Flera scener sätter sig på näthinnan, såsom den stackars lokale byprästen som inte är skapt för att bli martyr utan mest bryr sig om församlingen, mässan och doña Genovevas köttgryta varje söndag; regeringssoldaten som blir beordrad att bränna ner staden Oviedos teater och citerar några fraser ur Pusjkins Boris Godunov på stora scenen; den mycket katolska gamla damen i huset som Isolina och hennes far ockuperar och som tjatar om den försvunna statyetten av Jungfru Maria (”Har inte gruvarbetarna någon jungfru?” ”Jo”, svarar Isolina. ”Men hon hjälper oss aldrig”) eller Apolonio som till slut inser att revolutionen inte är något för honom (”Man dör i gruvan…men man dödar inte”).

Särskilt kommer jag att minnas den dråpliga konversationen mellan en kommunist och en socialist som röker var sin cigarett medan de håller nattvakt. ”Det där med revolutionen är en stor fet lögn, för de sa att det var allas dröm, men det är skitsnack. Var och en hade sin egen dröm.”

Trackback-adress