Kan bara instämma i vad Shazamkollegan Andreas skrev tidigare i veckan om det år som vi nyligen lämnat bakom oss. Det var ovanligt rikt med ett så förbluffande utbud av fantastiskt serieberättande över hela linjen. Från starka bidrag i superhjälte- och pulpgenrerna till mäktiga debuter, surrealism och självbiografi. Oavsett vad som är din föredragna serielikör så kunde du garanterat hitta något starkt att berusas av under 2017. På ett mer personligt, om än serierelaterat, plan bjöd året på såväl bottenkänningar åt Marianergravenhållet som händelser vilka förde mig till nya höjder. Om vi strävar efter att ur mörkret stiga emot ljuset så har det faktum att jag sedan februari 2017 inte längre arbetar på Serieteket kastat en lång skugga över allt annat. Processen som ledde fram till att jag blev utrangerad i samband med en omorganisation var långdragen. I egentlig mening gav jag nog inte upp hoppet förrän någonstans i december 2016 (beskedet kom långt tidigare). Kunde helt enkelt inte tro att cheferna menade allvar med beslutet att kapa min anställning med hänvisning till en titel det torde vara uppenbart för de flesta bara knapphändigt beskrev vad jag faktiskt kontinuerligt uträttat som en del av institutionen sedan 2001. Men till skillnad från besluten runt ett par andra varslade kollegor gick det som rörde min tjänst inte att ändra på. Trots mina fackliga företrädares idoga arbete. Så sinnesstämningen runt årsskiftet 2016/17 var sådan att det inte gick att samla tankarna till en krönika.

Magnifikt omslag av Duncan Fegredo till B.P.R.D.: The Devil You Know #3. Häri publicerades min festivalrapport från Necronomicon Providence.

Vad gäller frilansandet och saker jag har större kontroll över gick det lyckligtvis betydligt bättre. Blev erbjuden att göra serieurvalet till Kulturrådets publikation New Swedish Books vilket gjorde att jag förra året läste ovanligt mycket på modersmålet. Extra kul var att skaparna bakom en av böckerna jag valde att uppmärksamma hamnade på omslaget till vårupplagan. Tillika första gången serier fått den äran. Som synes två av Andreas favoriter, Sara Bergmark-Elfgren och Karl Johnsson som tillsammans ligger bakom Vei. Under hösten satt jag även med i Kulturrådets referensgrupp för stöd till kulturtidskrifter.

Ett par veckor efter ett lyckat genomförande av Stockholms internationella seriefestival, det var väldigt kul att få hit långväga gäster som Erica Moen och Ben Stenbeck samt språka med mer lokala förmågor som Peter Bergting och Johan Wanloo, nåddes jag av beskedet att min essä antagits till the Armitage Symposium, en konferens som hölls i samband med Necronomicon Providence. I augusti (17 – 20) bar det alltså av till H. P. Lovecrafts hemstad för att hålla ett föredrag som hette ”Mike Mignola and the Lovecraft Circle: Inspiration and World Sharing” på vad som är världens största evenemang ägnat åt skräcknestorn. Det kändes väldigt kul att bli inkluderad i detta sammanhang då kvalitén på bidragen och presentationerna med några få undantag var skyhög. När detta följdes upp med att självaste Scott Allie bad mig skriva ihop en festivalrapport för publicering i någon av Hellboy-titlarna var det nära att viss hybris slog till där ett tag. Vidare ledde Providencebesöket till att mångsysslaren Henrik Möller gästade en Lovecraftlördag i Serieteket jag arrangerade 10 oktober. Ett par veckor senare styrde jag och min fru Viktoria kosan till Köpenhamn för att besöka festivalen Art Bubble (18 – 19 november) där Mike Mignola var en av huvudgästerna. Arrangemanget som sådant var dessvärre inte jätteinspirerande. Fokus låg på försäljning och gästerna kändes som en rätt outnyttjad resurs. Mignola var lyckligtvis på mycket gott humör så både tillfället då mikrofonen gick runt bland publiken och (den alltför korta) intervjun en av arrangörerna stod för var mycket berikande. Dessutom hängde Mignola kvar efteråt och ville gärna språka med fansen. Ett tillfälle som givetvis togs i akt och ledde till att fascinerande historier om exempelvis ögonblicket då idén för ”The Magician and the Snake” föddes kunde höras direkt från mästaren själv.

Den 27 november firade podden jag driver tillsammans med Anton Bjurvald och Freddie Kaplan sju år och 300 avsnitt. Hur dessa herrar stått ut med mitt tjat och märkliga besattheter under de närmast oräkneliga (tyvärr, matematik har aldrig varit min starka sida) timmar vi sedan 2010 spenderat med att spela in Hög av serier är ett av livets mysterier. Det vill jag dock inte gräva i alltför mycket utan bara uttrycka min tacksamhet och förhoppningen att vi håller på många år till!

Jag har för vana att låta mina luckor i Högens julkalender tjänstgöra som en typ av årskrönika eller topplista. Men det vore ju lite fegt att bara länka till den. Dessutom har jag hunnit tänka ett par varv till och givetvis har en del lästs under julledigheterna som bör inkluderas. Så här kommer mitt försök att fånga några av de bästa serier som publicerades 2017:

ÅRETS BÄSTA SVENSKA ALBUM:
Mondo av Erik Svetoft

Dialogen lyser med sin frånvaro men bilderna talar väl för sig själva när tecknaren och animatören Erik Svetoft till synes ohämmat följer varje absurt infall i sin senaste bok. Som läsare låter man sig mer än gärna svepas in bland myllret av figurer och till de märkliga platser Svetoft tar med oss. Likt en surrealistisk George Perez verkar han fast besluten att fylla varje millimeter av pappret med livfulla karaktärer, förryckta händelser och intrikat detaljarbete. Rena helsidesillustrationer leder vidare till drömlika små scenarier. Som när vi får följa en hund framknådad ur en tub genom diverse äventyr och transformationer vilka är svåra att beskriva men verkar helt självklara när man dras med i flödet från Svetofts penna. Grälla färger avlöser svartvita episoder och håller förväntningarna på helspänn när det aparta typgalleriet förälskar sig, dansar, stirrar på en man som undflyr hettan gömd i frysdisken eller skapar musik under kaotiska former. Mondo är ett oerhört rikt verk, men det vackra gyttret som återfinns mellan pärmarna är ingenting mot den fantastiska värld av associationer som finns kvar när man lagt den ifrån sig. Serieabsurdism när den är som bäst.

ÅRETS BÄSTA NYA SERIE:
My Favourite Thing is Monsters av Emil Ferris

Jag är lyckligtvis långtifrån den ende som ylat mot månen av denna monumentala debut. Emil Ferris har som sig bör dykt upp på nära nog varje årsbästalista och häromdagen fick hon utmärkelsen Comics Industry Person of the Year. Förhandsinformationen gjorde gällande att vi skulle få en historia om en monsterbesatt tjej och hennes upplevelser i ett turbulent Chicago under 60-talets mitt. Om man i likhet med undertecknad kraftigt romantiserar epoken då tidningskioskerna verkar ha översvämmats av monstermagasin och varje amerikansk tv-station hade en egen skräckfilmspresentatör, hade detta varit gott nog. Men berättelsen om Karen Reyes är så mycket mer. Redan omslaget med sina vansinnigt detaljerade skrafferingar gjorda på linjerat kollegieblock indikerar att något ovanligt väntar oss innanför pärmarna. Ferris bilder presenterar oss med ett kalejdoskop av människoöden, konsthistoria, detektivarbete och en tioårig huvudperson avbildad som Lon Chaney Jr. halvvägs genom sin transformation till The Wolf Man (George Waggner, 1941). Volym två dyker upp under 2018. Läs en längre recension här.

ÅRETS BÄSTA ENGELSKSPRÅKIGA ALBUM:
The Abominable Mr. Seabrook av Joe Ollman

Kanadensiske serieskaparen Joe Ollmann vigde fem år åt sin levnadsteckning över William Buehler Seabrook (22 februari 1864 – 20 september 1945), en amerikansk författare, journalist, ockultist och alkoholist som gärna ägnade sig åt avancerade S/M-övningar. Tiden spenderades på ingående läsningar av Seabrooks egna texter, andras skriverier om honom och grävande i arkiv. Samt givetvis otaliga timmars tecknande. Slutresultatet blev en massiv bok på 300 sidor. Ett inkännande men inte okritiskt porträtt av en man vars liv präglades av rastlöshet och kamp mot diverse mer eller mindre udda aptiter.

ÅRETS BÄSTA UTGÅVA:
Monograph av Chris Ware

Det extremt intrikata omslaget ger en intrikat kodad fingervisning om vad som väntar när man öppnar den massiva boken. En detaljerad levnads- och verkförteckning över vad Chris Ware tagit sig för så här långt under sin tid på jorden. Denna jättelika volym kräver en pulpet, en massa kuddar eller dylika armstöd om man inte ska bli helt sliten under läsningen. I och med att Monograph är närmast hypnotisk och så svår att lägga ifrån sig fick jag efter min första session mer träningsvärk än efter ett gympass med ökade vikter. Utöver det oerhört rikhaltiga bildmaterialet så lägger Ware verkligen ut texten om sitt liv och sina tankar om seriekonsten. Uppfriskande är att han går helt emot den ständigt ökande idén att uttrycket i serier och film är närmast utbytbart. Om man i likhet med undertecknad spenderar större delen av sin vakna tid med att söka samt tänka på upplevelsen av att läsa serier kommer man få ut ännu mer av den här boken. Även de som samlat på Ware och redan har alla Acme Novelty Library lär garanterat gå i extatiskt omloppsbana av att se skisser och ta del av arbetet bakom dessa dyrgripar. Själva boken är ett oerhört vackert konstobjekt i sig. Trots tyngden är det stora formatet en klar fördel. Det ger plats för vansinniga detaljer som pyttesmå pamfletter inklistrade på boksidorna och att de minimala textpassager som tryfferar nära nog varje serie Ware ger ut nu kan läsas utan lupp.

ÅRETS BÄSTA PÅGÅENDE SERIE:
Lobster Johnson av John Arcudi och Tonči Zonjič

Nog för att den publiceras i form av sporadiskt utkommande miniserier, men Arcudi och Zonjics krönika över den rättvisebesatte New Yorkbon Lobster Johnson är tillräckligt sammanhängande för att kvala in i min mening. Och i just The Pirate’s Ghost når såväl manus som bildberättandet nya nivåer av briljans. Läs en längre text om varför här. Av detta kan vi även sluta oss till att jag håller Arcudi för årets författare och att Zonjic är tecknardito. I mycket god konkurrens med Emil Ferris, Ed Brubaker, Gary Gianni och Alexis Ziritt som alla uträttade storverk i sina respektive gebit.

ÅRETS MINISERIE:
THE KAMANDI CHALLENGE av diverse författare och tecknare

Omslag av Bruce Timm.

Det är ytterst sällan som nytolkningar av Jack Kirbys skapelser fungerat för den här läsaren. Men efter en ganska skakig start så blev faktiskt den cliffhangerfyllda antologin med den siste pojken på jorden ett roligt sätt att fira Kungens hundraårsjubileum under 2017. Här var det verkligen plattan i mattan hela tiden, precis som i Kirbys egna serier med den blonde hjälten, och samtliga deltagare gav uppdraget sitt allt kändes det som. Mitt sätt att fira denne gigant, utöver promenader med Viktoria i Lower East Sidekvarteren där han föddes, var att skriva en artikel på elva sidor om Kirbys liv och karriär. Ni kan läsa den i numret av Bild & bubbla som ni ser nedan:

Under 2018 ska jag se till att få ny ordning på mina tidningsprenumerationer då denna i stort albumbaserade lista gör en gammal lösnummersräv som mig aningen beklämd. Ser också fram emot att med alla summeringar av 2017 i ryggen ta igen saker jag missat, som Tom Kings hyllade serier med Batman (assisterad av diverse tecknare) och Mister Miracle (där Mitch Gerads står för bilderna) . Jag står beredd att revidera min uppfattning om nytolkningar av Kirbyfigurer ännu en gång. För att råda lite bot på detta bör väl också nämnas att av alla nya serier som kom ut så blev jag nog ändå gladast över att MAX-etiketten väcktes till liv igen. Och detta med ett hitintills så fantastiskt tillskott som The Punisher: The Platoon av Garth Ennis och Goran Parlov.

Apropå jubiléer så är jag avslutningsvis stolt över att denna årskrönika genom slumpens skördar kom att bli inlägg nummer 3000 på Shazam.se. Hatten av för oss och då med extra trumvirvel för outtröttlige skribenten och redaktören Andreas ”Warlord of” Mars!

Trackback-adress