Mutankind’s Final war starts here! In a world where the X-Men never existed, the survival of mutantkind rests on the shoulders of the few remaining mutants who are on their last leg. Who are they and at what length will they go to keep their kind alive?
Någon som är peppad på kommande Age of X? Tycker det låter som en intressant idé som påminner en hel del om klassiska Age of Apocalypse. Då jag själv inte riktigt hunnit med i alla serienyheter det senaste halvåret funderar jag även på vilka vi ser i bilden nedan? Storm, Magneto, Rogue och Colossus känns ju givna, men vilka är de andra?
Vaknade tidigt imorse med ett ryck av tanken hur kan vi egentligen kalla oss världens största och bästa blogg när vi aldrig nämnt Judge Dredd under de år vi kört!? Ok, jag kanske inte direkt vaknade av ett ryck, och vi kallar oss ju inte för världens största och bästa blogg, men ändå: Lite underligt är det allt att Judge Dredd, serievärldens massivaste haka och hårdaste snut, knappt ens nämnts här på Shazam. Han har blinkat förbi några gånger när vi nämnt 2000AD (t ex här och här), men ingen har brytt sig om att gå mer på djupet kring karaktären eller recenserat några album. Hur kommer det sig?
Hur som helst, nu är det dags att ändra på det. Sanningen är dock den att jag själv inte kan särskilt mycket alls om Judge Dredd utöver det jag sett av honom i det klassiska men nu utdöda svenska magasinet Magnum. Det vore därför strålande om ni läsare kunde berätta vad ni kan tänkas vilja läsa om Dredd (om det nu finns något intresse överhuvudtaget?), och även vad ni skulle rekommendera mig att kolla upp i storyväg. Dunka helt enkelt in allt som rör Dredd i kommentarerna till det här inlägget så ska vi se till att vi gör några besök i Mega-City One framöver.
För den som (mot förmodan?) missat det så blev Shazam.se utsedd till 2010 års bokblogg av Stora Kulturbloggpriset (Hurra!), och var även nominerad i kategorin Kulturbloggarnas Kulturblogg, så jag tänkte att det säkert kunde vara läge med ett litet retrospektiv (ett favoritord här på bloggen) samt lite personligt spekulerande kring vad det innebär att vara en del av en mer eller mindre etablerad bokblogg. Kanske kan detta också vara något av ett startskott på den här typen av mer personligt reflekterande, vem vet?
I tidernas begynnelse (a.k.a. mars 2009) så uttryckte vi oss så här, och jag tycker fortfarande att det stämmer överens med vad vi pysslar med här idag:
Det vi gör är helt enkelt att skriva om serier, varken mer eller mindre. Det lär bli en mix av recensioner, åsikter, nyheter, diskussioner och nonsens, men vi får helt enkelt se vad det här landar i med tiden. Se oss här till en början lite som din personliga digitala serieassistent. Förhoppningsvis så kan vi kanske tillfredsställa ett behov och fylla en liten lucka i den annars så mättade bloggosfären. Kanske kan vi till och med vara ditt första steg in i ett livslångt missbruk.
Det visade sig vara så att det fanns en del folk där ute som (avsiktligt eller oavsiktligt) letade efter någon som kunde fylla den där luckan i (den svenska) bloggosfären, som vi då anade fanns där, och det känns såklart väldigt fint med en konkret bekräftelse från alla läsare på att vi gjort ett hyggligt jobb. Sedan vi hittade vår lucka för cirka två år sedan har vi även hållit oss där, trots att (eller tack vare) att vi idag är sju stycken individer som skriver.
Först och främst: Mitt postande är tyvärr alltför glest nu för tiden, dels på grund av nytt jobb men även på grund av att fingrarna vägrar röra sig när jag håller dem ovanför tangenterna. Hoppas dock kunna ta mig ur skrivkrampen genom att tvinga ur mig det här inlägget, och det är klart att man får lite mer energi när man blir utsedd till årets bokblogg. Nu kör vi.
Författaren Mark Waid har dykt upp här på Shazam lite då och då, och bland annat så finner vi Irredeemable, Amazing Spider-man och Strange i recensionsarkivet. Utöver det är väl Waid mest känd för DC:s epos Kingdom Come och långköraren 52 samt hyllade run:s med Marvels Fantastic Four och Captain America, men just här tacklar han något helt annat. Hunter-Killer från Marc Silvestris förlag Top Cow är i korthet en färgsprakande actionmacka om supermänniskor i en nära framtid, och om det inte vore för att jag då och då får ett ryck och blir sugen på att läsa något som andas Image Comics à la 90-tal så hade jag nog aldrig läst just Hunter-Killer.
Samlingen jag tagit mig igenom heter kort och gott Hunter-Killer Volume 1 och samlar Season 1 (#0-12), Hunter-Killer Dossier, Hunter-Killer Script Book och en hel del annat. Det är helt enkelt en fet volym späckad med ögongodis à la Top Cow och (för en gångs skull) riktigt intressant extramaterial. Bland annat bjuds det på lite bakgrundshistoria från Waid, Silvestris första skisser, info om i princip alla viktiga karaktärer samt hela manuset för första numret. Helt klart ett plus med nice extramaterial i den här typen av samling.
Manus: Mark Waid Illustration: Eric Basaldua, Kenneth Rocafort & Marc Silvestri Tusch: Joe Weems, Matt Banning, Rick Basaldua & Studio F Förlag: Top Cow Productions Betyg: 4-/5
Då var den här då, den officella trailern för Green Lantern. Jag känner inte riktigt in den där gröna masken, men allt annat, och då särskilt OA (basen för alla gröna lanternor för den oinvigde) med tillhörande personal, ser ju riktigt fräckt ut.
Kommentar: Jag började skriva på det här inlägget den 29 oktober, det vill säga samma dag som Scott Pilgrim vs. The World hade biopremiär här hemma i Sverige. Dock hann jag bara halvvägs innan jag avbröt mig själv med börja på nytt jobb, och det är inte förrän nu jag känt att jag kunnat fokusera ordentligt på Shazam igen. Hur som helst, här kommer den till slut, min sjukt försenade recension av Scott Pilgrim vs. The World.
Jag hade förmånen att få gå på en förhandsvisning av Scott Pilgrim vs. The World igår (tack UIP), så jag passar på att komma med en recension lagom så här till filmens officiella premiärdag. Först och främst: Jag har inte läst något av Bryan Lee O’Malleys serie som alltså ligger till grund för filmatiseringen som regisserats av Edgar Wright. Det jag vetat om Scott Pilgrim är att de sex serievolymerna är väldigt populära, och att filmen hypats rätt hårt av seriens hängivna fans. Utöver det har jag egentligen bara sett en trailer för några månader sedan, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag satte mig i biosalongen igår kväll (där jag för övrigt hamnade precis bakom SVT:s Fredrik Sahlin och två rader bakom FC Z-Tore.)
Vi kör väl filmens handling i korthet: Scott Pilgrim, riktigt bra porträtterad av Michael Cera, är en 22-årig arbetslös slacker som fördriver tiden med att spela bas i bandet Sex Bob-omb och vara känslomässigt oengagerad i kortvariga relationer. Dock så förändras hans liv när han mitt i dejtandet av den 17-åriga Knives Chau träffar den till Toronto nyinflyttade och mystiska tjejen Ramona Flowers. Hon verkar vara något utöver det vanliga, och utan att egentligen avsluta förhållandet med Knives börjar Scott även att (försöka) dejta den äldre Ramona. Det visar sig dock att Ramona har sju stycken onda exkillar som Scott måste besegra i strid för att kunna dejta Ramona, och sen rullar allt på i full fart.
Jag ska erkänna att jag blev såld direkt när filmen drog igång. När det klassiska Universal-introt drar igång i 16-bits-tappning à la Super Nintendo så kände jag direkt att det här nog var en film som vände sig till mig. Introt är så briljant att jag måste ha med det här. Briljant säger jag!
(Exakt här så började jag på nytt jobb, vilket innebar att den här posten avbröts och blev liggandes tills idag)
Överlag så gillade jag verkligen resten av filmen också, och främst då de lugnare dialogscenerna som är både charmiga, kul, smarta och ger filmen dess rätt unika ton av relationsallvar mixat med skräpkulturella referenser och rent knas. Visst, de skruvade actionsekvenserna är sjukt ösiga och oftast festliga, och är såklart en stor del av filmens handling, men det blir faktiskt lite tjatigt efter kanske tre av de sju slagsmålsscenerna mot Ramonas exkillar. Det är utan tvekan välgjort och mestadels kul, men i längden blir det lite repetitivt. Som sagt, filmen briljerar när Scott umgås med sin roomie (riktigt bra portätterad av Kieran Culkin), bandkamraterna och Knives och Ramona, och jag är imponerad av hur väl Edgar Wright balanserar allt knas med de mer allvarliga och faktiskt rätt fina relationsscenerna.
Så, i korthet så överträffade Scott Pilgrim vs. The World mina (relativt obefintliga) förväntningar, och det är definitivt en film som jag skulle rekommendera de flesta att se. Den funkar nog allra bäst för de som uppskattar alla mer eller mindre tydliga TV-spelsreferenser som löper genom filmen, men den funkar definitivt även för de som inte spelade sig igenom 80- och 90-talet. Gå och se filmen med andra ord.
Teaser inför den kommande Green Lantern-trailern. Reaktioner på den här förhandstitten? Jag är försiktigt hoppfull och håller tummarna för att de kör hårt på det scifi-tema som Geoff Johns lyft fram ordentligt de senaste åren. Frågan jag ställer mig är dock: Vem blir skurken? Vill minnas att det snackats lite kring Hector Hammond tidigare, men har inte följt buzzet.
Ni minns väl att vi är nominerade i litteraturkategorin till Stora Kulturbloggpriset 2010? Om inte, in och rösta på oss här. Nu är vi även nominerade till Kulturbloggarnas Kulturblogg! Vill du precis som vi att Shazam.se ska bli Kulturbloggarnas Kulturblogg (där priset utöver äran är 5000 kr), på med röstkepsen och rösta på oss igen. Rösta på Kulturbloggarnas Kulturblogg HÄR.
Det vore så fruktansvärt kul att få vinna i någon (eller båda?) kategorierna, så vi är såklart evigt tacksamma för alla röster vi kan få. Det vore även extra kul för alla om vi kunde få möjligheten att använda prispengarna till att erbjuda mer tävlingar och ännu bättre innehåll här på shazam.se.
Stort tack till alla som redan röstat och som gör det så kul för oss att driva shazam.se!
Hurra! Shazam.se har tillsammans med fem andra siter blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset 2010. Nice, och mycket smickrande!
Update: Vi är alltså nominerade i kategorin litteratur.
Alla ni som gillar det vi pysslar med här på Shazam, lägg er röst på storakulturbloggpriset.se. Omröstningen pågår i tio dagar, och sista dag för att rösta är 11 november. Undrar du vad Stora Kulturbloggpriset egentligen går ut på? Vad sägs om det här (saxat från storakulturbloggpriset.se):
Kultur är viktig, det ger människor nya infallsvinklar, det ger människor vidgade vyer. Med kultur som böcker, film, teater, bild och foto kan du uppleva andra människors öden. I fantasin kan du besöka andra platser, andra tidsåldrar. Med kultur kan du utveckla ditt språk, hitta nya sidor hos dig själv, lära dig mer om livet, världen, kärleken och hatet, om det onda och det goda.
Ett par snabba nyheter om Christopher Nolans tredje Batman-film:
– Nolan har offentliggjort att filmen kommer att heta The Dark Knight Rises.
– Det har länge ryktats om att The Riddler skulle vara huvudskurken i filmen, men det är nu bekräftat att så inte är fallet. Nolan har även sagt att det inte blir Mr Freeze (skönt, och inte alls särskilt överraskande).
– Om Nolan får som han vill så blir det ingen 3D i The Dark Knight Rises.
– Gällande vem/vilka som Batman får fightas med i 3:an så är det än så länge locket på.
Med andra ord så har Nolan skjutit ned i stort sett alla rykten som vi tidigare skrivit om här. Jag personligen hade gärna sett mer av både Scarecrow och Two-Face då jag tycker att ingen av dem riktigt fått blomma ut i de två första filmerna, men då Scarecrow redan dykt upp både i 1:an och 2:an och då Two-Face helt klart dog i The Dark Knight så är det nog inte helt realistiskt.
