Vi fortsätter med Haunt nu när vi ändå fått upp farten. Efter förra numrets summering av vad som hände i #1-5 så är det nu dags för en ny arc.

Handling: Daniel, det vill säga den levande halvan av bröderna Kilgore, bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och blir parallellt med det officiellt en del av den hemliga organisation som Kurt (den avlidna/odöda halvan) tidigare arbetade för. Vi får även veta (lite) mer om de hemliga biologiska experiment som ledde till Kurts död, och mot slutet så introduceras den karaktär som sannolikt lär bli den här arc:ens slutboss. Kort sagt: Klassisk setup av ny storyline.

Det bra: Haunt #7 är nog det bästa numret av Haunt hittills. Jag skulle vilja säga att det här är första gången som jag som läsare märker att Haunt skrivs av samma författare som även står för Walking Dead och Invincible. Det som jag nu märker har saknats i tidigare nummer är känslan hos seriens olika individer, men i det här numret så skärper Robert Kirkman till sig och engagerar sig lite mer i sina karaktärer. Vi får inte bara mer insyn i bröderna Kilgores relation till varandra och till sina närmaste, utan får även veta mer om Kurts änka och om den fortsatt hemliga organisation som fortsätter med de experiment som ligger bakom hela Haunt-mysteriet. Ett klart steg framåt när det kommer till berättandet alltså, och det hela görs inte sämre av att Greg Capullo och Todd McFarlane verkligen gör en stark insats med tecknandet och tuschandet. Som gammal (och i princip för detta) Spawn-fanboy är det kul att team Capullo/McFarlane fortfarande kan leverera riktigt snygga grejer som inte luktar för mycket 90-tal.

Det mindre bra: Det finns egentligen inget dåligt med det här numret. Det är typiskt nystartsberättande där flera situationer och karaktärer etableras inför kommande nummer. Inga konstigheter, men kanske heller inget som man blir superpeppad av och bara känner att man MÅSTE läsa fortsättningen. Riktigt så bra är det inte, men det är inte heller på något sätt dåligt.

Slutsats: Bästa och snyggaste numret av Haunt än så länge. Ingen fullpoängare, men klart bättre än tidigare. Hoppas det fortsätter så här nu.

Det var tydligen ett halvår sedan jag senast nämnde Image-titeln Haunt, så det känns som att det är dags att komma ikapp den här titeln igen. Haunt är vid det här laget uppe i åtta nummer, men vi börjar så sakteliga med ett utlåtande om nummer 6.

Handling: Det sjätte numret av Haunt är ett i stort sett fristående nummer som återberättar vad som hände i nummer 1-5, men ur en annan synvinkel. Huvudpersoneni det här numret är superspionen tillika Kurt Kilgores före detta älskarinna Mirage, och det är ur hennes synvinkel som vi får följa bröderna Kilgores första stapplande och förvirrade steg som den halvt odöda Haunt. Mirage visar sig ha varit betydligt mer inblandad i Haunts bakgrund än någon kanske hade trott, och det kommer fram en hel del detaljer kring hennes och Kurts ursprungsuppdrag som hittills varit okända. Vi får även lite mer inblick i hur Kurts änka har det efter makens död, och får även spendera lite mer tid med seriens antagonist, Mr Hurg.

Det bra: Det allra bästa med det här numret är konstigt nog att Ryan Ottley inte längre är inblandad i illustrationerna. Ryan Ottley är i vanliga fall (det vill säga när han tecknar Invincible, som även den författas av Robert Kirkman) en av mina absoluta favorittecknare, men i Haunt så har hans insats bitvis känts ganska så stressad. Från och med det här numret har han dock lämnat över ansvaret helt till Greg Capullo, vilket innebär att serien rent visuellt tar ett stort kliv framåt. Capullo hanterar både våldsamma actionscener och lågmälda karaktärer bra här, och Todd McFarlane sparar inte på detaljerna i tuschandet. Den alternativa synvinkel som vi får via Mirage funkar i sig också bra. Det är en smart idé att sammanfatta en berättelse ur någon annans ögon, och för nytillkomna läsare så är blir det lätt att komma in i handlingen här.

Det mindre bra: Handlingen ur Mirages ögon bjuder som sagt på en del nyheter, men i det stora hela så är det samma story som i nummer 1-5 av serien. Visst, det är fint med en summering och lite extra kött på benen då och då, men för mig som hängt med sedan första numret så tillför det storymässigt egentligen inte jättemycket. Det känns lite som att det här numret mest syftar till att dra ned tempot en aning och att landa ett gäng nya läsare med hjälp av en lättillgänglig ingång.

Slutsats: Haunt #6 är ett snyggt och fartfyllt nummer som lär funka fint för de som vill hoppa på den här serien utan att kanske behöva läsa nummer 1-5, men för de som redan gjort det så bjuds det inte på jättemycket nytt.