Halloj! Dags då för mitt retrospektiv över serieåret 2009 (kan man säga så? Jag gör det hur som helst). Vi har ju tidigare publicerat årskrönikorna på söndagar, men för att jag ska kunna hålla mig på rätt sida av 2009 så blir det nu publicering på själva nyårsafton. Helt perfekt för högläsning under nyårsmiddagen med andra ord. Men nog om nyårsafton och vidare till serierna. För den som inte redan märkt det så gillar jag superhjältar, så det är främst det jag har skrivit om och kommer att lyfta fram här. Utöver superhjältar så är naturligtvis den allra bästa seriegrejen med 2009 att vi drog igång Shazam.se och att det verkar finnas folk där ute som gillar att läsa vårt kludd här. Grymt kul. Nu kör vi:
Årets positiva vändning
Mina förväntningar på nystarten av New Mutants och dess inledande story Return of Legion var minst sagt höga. Ett av mina absoluta favoritteam från tonårstiden vs en av de mer fascinerande och kraftfulla karaktärerna från Marvels X-galleri. På papperet en given succé, men i praktiken så var New Mutants #1-4 från början till slut en rätt medioker start på en serie som jag verkligen ville och trodde skulle vara en av årets starkaste titlar. Jag tänkte säga upp min prenumeration efter #4, men det blev aldrig av, och när #5 damp ned så visade det sig att New Mutants hux flux fått luft under vingarna. Om det berodde på att Zeb Wells plötsligt fått mer känsla för karaktärerna eller om det var tack vare Zachary Baldus korta inhopp som tecknare vet jag inte, men sedan #5 så har New Mutants varit en av de allra bästa titlarna på prenumerationslistan, trots att jag fortfarande inte är helt såld på Diogenes Neves illustrationer.
Årets negativa vändning
2009 års sorgebarn är tyvärr Greg Paks War Machine. Första arc:en (nu samlad i TPB:n Iron Heart) som löpte genom #1-5 var en fartfylld pangpangstory där Leonardo Mancos rätt så smutsiga och mörka illustrationer passade Greg Paks manus och War Machines framtoning väldigt bra. Efter #5 så tvärvände dock allt. Vändningen berodde till stor del troligen på att Manco var helt perfekt som tecknare av War Machine och att alla hans efterträdare var fruktansvärt opassande och rent dåliga. En serie som till stor del handlar om modern krigföring, högteknologiska vapen och explosiv action kräver i min mening en särskild look, men det som Wellington Alves, Francesco Mattina, Allan Jefferson med flera presterat i #6, 7 och 9-12 är inte ens i närheten av att kunna leva upp till det. Utöver de rent visuella tillkortakommandena så blev även Greg Paks manus minst sagt spretigt efter #5, och för min del så lyckades jag aldrig riktigt engagera mig i storyn fram till och med det avslutande numret. Riktigt trist.
Årets karaktär
En av mina personliga favoritkaraktärer, som fram tills i år främst varit en relativt anonym bifigur, är Marvels Gladiator. Gladiator har tidigare i princip bara figurerat som ledare för Shi’ar-imperiets Imperial Guard där han främst framstått som en mohikanprydd regelryttare som utan tvekan följt order från imperiet, men jag har av någon anledning alltid tyckt att han känts intressant (så till den milda grad att jag för ett par år sedan gjorde en kort karaktärsstudie över honom i min numera nedlagda/vilande blogg). Extra kul därför att Marvel i rymdeposet War of Kings och de nummer som ledde upp till det lyfte upp Gladiator till att bli en av huvudkaraktärerna, och även att de placerade honom i flera scenarion där hans tidigare så cementerade lojalitet ställdes på sin spets. Det var helt enkelt ett rent och spänningsfyllt nöje att få följa Gladiator aka Kallark genom hans resa från trofast regelföljare till möjlig galaktisk regent, och under 2010 kan vi fortsätta följa honom i Realm of Kings.
Bästa enskilda nummer
Väldigt svår kategori, men jag drar till med Ultimate Comics: Avengers #2. Sjukt tight, brutalt och snyggt från första till sista sidan. Läs recensionen här.
Bästa ongoing
Bästa serieförfattare
Jag slår helt sonika ihop två kategorier här då mina bästa serieförfattare skriver bästa ongoing. Andy Lanning och Dan Abnett utför storverk med sin intergalaktiska actionsåpa Guardians of The Galaxy där de lyckats hitta en nära nog perfekt balans mellan storskalig scifi-intrig och humoristiskt samspel mellan verkligt unika karaktärer. GoTG är även mer eller mindre fristående från Marvels jordiska och inte sällan rätt komplexa kontinuitet vilket är ett stort plus. En konstant väldigt bra titel helt enkelt. Lanning och Abnett är ju (bland annat) även författare av det sjukt maffiga rymdeposet War of Kings som om du frågar mig var bland det allra bästa som Marvel fick ur sig under 2009. Det krävs fingertoppskänsla i berättandet för att lyckas sy ihop en galaxomspännande historia med så pass många raser, kejsar- och kungadömen, faktioner, grupper och karaktärer som War of Kings innehåller, och Lanning/Abnett får det att se nästan löjligt enkelt ut. Som god tvåa så skulle jag säga att författarskap och ongoing går till DC:s Geoff Johns med Green Lantern, även det ett rymdepos som heter duga.
Bästa samling
Jag hade först tänkt ha Guardians of The Galaxy även här, men efter lite närmare eftertanke så måste det nog ändå bli Geoff Johns Green Lantern som får ta hem den här kategorin i år. Samlingen Rage of The Red Lanterns bjöd utan tvekan på en av årets tightaste och från början till slut välproducerade läsupplevelser, tätt följd av Agent Orange. Moderna klassiker som helt klart lever upp till sitt positiva rykte. Andra hedervärda omnämnanden går till Secret Warriors vol 1: Nick Fury, Agent of Nothing, Chew vol 1: Taster’s Choice, I Kill Giants, X-Force: Angels and Demons, War of Kings och Unknown Soldier.
Bästa illustratör
Låt oss börja med att konstatera att jag är av åsikten att dålig illustratör = dålig serie. Jag gillar yta helt enkelt, och tycker att det är en viktig del i seriemediet. Med det sagt så tycker jag att 2009 bjöd på en hel massa snygga grejer, och att det är lurigt att försöka plocka ut en illustratör som den allra bästa. Clayton Crain (X-Force), Paul Pelletier (War of Kings mm), Ivan Reis (Green Lantern), Mike Deodato Jr. (Dark Avengers), Frank Quietly (Batman & Robin) och Marc Silvestri (blandat) är ett axplock av favoriter som sällan levererar något dåligt, men om jag ska välja någon som verkligen levererade så skulle jag nog säga Clayton Crain som verkligen kompletterade och tillförde den rätta atmosfären till Christopher Yosts och Craig Kyles X-Force och X-Necrosha. Nice när en illustratör verkligen ger en extra dimension till berättandet på det sätt som Crains lyckades göra i X-Force. Mer sådant under 2010, tack på förhand.
Sämst under 2009
Trots en stark start så måste jag ändå säga War Machine. Riktigt trist att behöva bli så besviken gång på gång. Andra serier som jag faktiskt varit rätt besviken på är Geoff Johns och Ethan Van Scivers Flash: Rebirth samt Warren Ellis Ignition City som inte alls levt upp till mina (uppenbarligen alltför höga) förväntningar. I övrigt så var 2009 ett positivt serieår för min del, och merparten av mina köp är jag helt klart nöjd med.
2010
Något som jag av outgrundlig anledning helt och hållet har förbisett att skriva om här på Shazam under 2009 är mitt mangaläsande, men det har jag tänkt att ändra på under nästa år. Problemet är antagligen att jag läst manga sedan mitten av 90-talet och att det liksom är lite svårt att veta var man ska börja skriva om serier som är uppe i 25-30 volymer vid det här laget. Hur som helst, 2010 så ska jag ge det ett försök. Gällande kommande serier så har jag ärligt talat rätt dålig koll på vad som är på gång framöver, men av det lilla jag vet så känns väl Marvels Siege rätt lovande (även om jag ärligt talat är lite trött på events med en massa tie-ins etc), och det ska bli kul att läsa DC:s Blackest Night och Marvels War of Kings-uppföljare Realm of Kings i samlad form. I övrigt så kommer jag att fortsätta beta av min serier-jag-måste-läsa-lista som bara verkar bli längre och längre. 2010 känns överlag som ett väldigt lovande serieår, och det känns lite som om att serieläsande är en uppåtgående trend.
Gott nytt år, tack för 2009, och tack framförallt för att du läser!
Dags då för det tredje och sista numret av Kieron Gillens och Manuel Garcias miniserie Dark Avengers: Ares. I förra numret så hamnade Ares och hans utvalda elitsoldater i Team Shade i kritiskt trubbel med Ares osympatiske och hämndlystne son Kyknos (på bilden till vänster), och snårigheterna fortsätter såklart att eskalera i det här avslutande numret. Relationen mellan Ares och hans väldrillade kvartett ställs på sin spets, och i slutänden så bjuder Dark Avengers: Ares på rediga doser av såväl action och oneliners som hjältemod och slutgiltig självuppoffring. Gillen sparar med andra ord inte på krutet i finalen och bjuder på ett riktigt starkt avslut för en från början till slut riktigt läsvärd miniserie. Visst, det känns lite snöpligt att Dark Avengers: Ares är slut redan efter tre nummer, men å andra sidan så innebär det här formatet att Gillen och Garcia har kunnat köra på i full fart och avsluta med flaggan i topp utan att behöva fundera alltför mycket på Marvels övriga kontinuitet och vad som ska hända med Ares och grabbarna i det långa loppet. Underbart är kort, men intensivt.
