Dags så igen för ytterligare en i raden av Green Lantern-samlingar, och denna gång är det hardcoverutgåvan av samlingen Agent Orange som gäller. Agent Orange samlar Green Lantern #39-42 och är en direkt fortsättning på tidigare recenserade Rage of The Red Lanters. Fokus har dock skiftat här från de röda lanternorna till färgen orange som sakta men säkert introducerats i tidigare nummer. Där grönt står för viljestyrka, gult för rädsla, blått för hopp, violett för kärlek och rött för raseri så representerar orange girighet, habegär och egoism. Man kan alltså tänka sig att den orangea lyktkåren borde lida av rätt svåra samarbetsproblem och interna konflikter, men det finns en rätt logisk lösning på detta: Det finns bara en medlem. Orange Lantern Corps består enbart av Larfleeze. Larfleeze aka Agent Orange är girigheten personifierad. Han sitter själv i en isolerad del av galaxen, ständigt glufsandes på en aldrig sinande buffé utan att för den del någonsin bli mätt, och är paranoid över att alla vill ta det som är hans medan han själv bara vill ha mer av allt. Larfleeze är helt enkelt en rätt osympatisk självälskare med ett sjukligt habegär, men han känns trots det inte som en renodlad superskurk. Sinestro, Atrocitus och även de till ytan goda Guardians of The Galaxy Universe har alla en egen agenda som driver dem framåt, men Larfleeze känns mer som om han att är helt och hållet under den orangea färgens kontroll. Problemet är bara att folk inte lämnar honom ifred, varpå han triggas till att både försvara sig och att vilja lägga sin håriga vantar på allt nytt som de objudna gästerna råkar ha med sig. I kriget mellan färgerna så blir alltså Larfleeze plötsligt bara indragen mitt i allt pågående trubbel, och ingen av de inblandade lär tycka att det är något som kommer att leda till något positivt.

Geoff Johns Green Lantern har börjat känns lite som ett säkert kort när det kommer till snyggt berättade historier som trots sin längd (vi är ju uppe i över 40 nummer vid det här laget) på något sätt ändå konstant lyckas öka tempot på vägen mot en (förhoppningsvis) mastig och episk final. Det är lätt att bli bortskämd med återkommande bra historier från en författare, och jag antar att det är Green Lanterns ständigt höga kvalitet som gör att mina högt ställda förväntningar på Johns Flash: Rebirth resulterat i att jag nu tycker att den serien är rent dålig. Hur som helst, det här är ju inte Flash, det är Green Lantern, och Green Lantern i Geoff Johns och tecknaren Philip Tans händer är fortfarande något av det bästa man kan komma över i superhjälteväg idag.