Som ett litet vardagsexperiment så kommer vi här på Shazam att under fyra dagar få följa Peter Bergting från första skiss till vattenfärgat slutresultat. Upplägget är simpelt: Peter ritar och kommenterar sin progress. Nu kör vi.
PB: Försökte hitta en pose som inte var supertypisk för Spiderman men som ändå var ”spindlig”.
Näst sista numret av War Machine! Dock så har jag känslan av att ingen riktigt bryr sig om den här titeln längre (om någon annan än jag ens gjorde det från första början?), så jag ska hålla mig kort och koncis. I jämförelse med föregående två nummer så är War Machine nummer 11 bättre, men jag skulle överdriva om jag påstod att det här är särskilt bra. Storyn i korthet: James Rhodes aka War Machine åtalas för alla brott han utfört i rättvisans namn under seriens gång, och Norman Osborn gör sitt värsta för att sätta dit honom riktigt hårt. Dödsstraff och hela köret. Matt Murdock aka Daredevil gör ett kortare gästspel som War Machines advokat, men precis som i tidigare nummer så är det inhoppet av krigsguden Ares som är det här numrets höjdpunkt. Apropå höjdpunkter så finns det annars inte särskilt många, och tyvärr så känns det inte som att War Machine kommer att få gå out with a bang i nästa avslutande nummer. Greg Pak lyckas förvisso tighta till berättandet en aning här, men i och med tidigare nummers snurrerier så är det inte lätt att försöka komma in i storyn igen, och tyvärr så känns allt ännu lite tristare på grund av att Wellington Alves gör ett rätt risigt jobb med tecknandet. Skönt på sätt och vis att nästa nummer som sagt är det sista.
Mer impulsköp för min del! Den här gången blev det första numret av den fem nummer långa miniserien Dark X-Men, skriven av Paul Cornell och illustrerad av Leonard Kirk, båda okända namn för min del. Lite kort bakgrund: Dark X-Men är det mutantgäng som Norman Osborn startade upp i den enligt mig smått mediokra miniserien Utopia (här, här, här och här), och som helt enkelt består av de som hängde kvar efter det smärre fiaskot. Teamet, eller kvartetten som det faktiskt är, är en minst sagt rätt udda samling karaktärer:
Vi har kameleonten tillika forna terorristen Mystique, den depressiva mutantkopiatorn Mimic, superkraftknarkaren Omega (du kanske minns inlägget Vägen till Weapon Omega?) och det obehagliga psykopatgeniet Dark Beast. En rätt udda samling helt enkelt, alla med sin egen personliga anledning till varför de hänger kvar hos Osborn som ett andrahandsalternativ till hans primära ”hjältar” i Dark Avengers.
Handlingsmässigt så är Dark X-Men precis som Dark Avengers: Ares något av en positiv överraskning. Författaren Paul Cornell gör ett riktigt bra jobb med de udda och säkert inte helt kommersiellt gångbara karaktärerna, och ger dem här mer utrymme och personlighet än vad vi tidigare fått se av dem. Mystique är ju en klassisk karaktär som alltid legat någonstans i gränslandet mellan skurk och antihjälte, vilket hon gör även här, men i det här första numret så tycker jag att det är de tre andra medlemmarna som känns intressantast. Mimic är som sagt deprimerad och pågas av mörka framtidsvisioner, Omega blir helt knas av att använda sin mutantkraft och känns rätt labil, och Dark Beast, ja, han är helt enkelt en hyperintelligent sociopat. Man skulle lätt kunna dra paralleller till exempelvis Thunderbolts och Dark Avengers som även de är team bestående av rätt suspekta individer, men jag tycker att Dark X-Men lyckas stå bra på egna ben utan att försöka rida för mycket på vågen med superskurkar som agerar superhjältar. Mycket beror antagligen på att Cornell inte gör någon större grej av att vissa av medlemmarna har ett förflutet som superskurkar, utan fokuserar istället mer på att få in dem som ett team i en story som nog faktiskt kan visa sig bli riktigt intressant i kommande nummer. Rent visuellt så gör Leonard Kirk ett klart godkänt jobb med illustrerandet här, och tack vare det positiva helheltsintrycket så blir det för mig att lägga till även den här titeln till prenumerationslistan.
Mer riktigt starka produkter här.
Innan jag läste I Kill Giants så hade jag känslan av att det är en sådan där serie som man borde läsa, men fråga mig inte vad jag fått det ifrån för det har jag faktiskt ingen aning om. Hur som helst, när jag så i fredags hittade TPB:n i Image-lådan på Comics Heaven (min lokala leverantör av prenumerationer) så kändes det nästan dumt att inte köpa den. Sagt och gjort, det blev ett inköp och en första genomläsning på fredagen, en andra på lördagen och en tillbakabläddring till specifika delar under söndagen. I Kill Giants är en sådan typ av serie, en som förtjänar och till och med blir bättre vid andra och tredje genomläsningen.
Huvudpersonen här heter Barbara Thorson. Hon är en rollspelande outsider med kaninöron som enligt egen utsago bär den magiska hammaren Coveleski i sin hjärtformade handväska. Hon dödar även jättar. Det är alltså rätt svårt för henne att passa in i den annars väldigt normala skolklassen, och det hela blir inte ett dugg bättre av att hon själv inte på något sätt är intresserad av att göra det. Hon är intelligent och rolig, men visar det främst genom att påpeka skolfakultetens brister och genom att fälla dräpande kommentarer om sina klasskamrater. Kort sagt så har Barbara det lite svårt både hemma och i skolan, men gör heller ingenting för att påverka sin situation åt något annat håll. Det är dödandet av jättar som ligger i fokus för Barbara. Frågan är väl egentligen bara om det finns några jättar där ute i verkligheten för Barbara att bekämpa, eller om hon kanske bara är en ung flicka som inte riktigt trivs med tillvaron. Storyn är för bra för att spoilas, så vi lämnar det helt enkelt så.
I Kill Giants känns som en genuin serie, som en serie som berättas av en anledning. Jag får känslan av att författaren Joe Kelly har gått och funderat väldigt länge på den här berättelsen, och att den slutprodukt som han och illustratören J.M. Ken Nimura landat i existerar främst för att den förtjänar att bli berättad, och inte (som så ofta annars) för att sälja lösnummer. Det är när jag kommer över den här typen av serier som jag verkligen är glad att jag då och då faktiskt släpper superhjältarna och låter mig själv driva ut på mer okända vatten. När independent-serier av den här typen är så pass tänkvärda, opretentiösa och snyggt paketerade som I Kill Giants så kan Marvel, DC och deras gelikar faktiskt kännas rätt platta i jämförelse. Vill du bli berörd, upprörd och hänförd, läs I Kill Giants.
Det är skönt när det händer. Man står där i seriebutiken och impulsköper en tidning som man inte har någon större koll på överhuvudtaget. Väl hemkommen så kickar man av sig jeansen och krälar, ömmandes på grund av en redig dos svinsjukevaccin, upp i soffan för att snart upptäcka att impulsköpet var en riktig fullträff. Som sagt, skönt när det händer. Den här gången var det första numret av Dark Avengers: Ares som stod för den positiva överraskningen. Ares har börjat poppa upp mer och mer i Marvels titlar på senare år: I den egna miniserien Ares: God of War, som medlem i både Mighty och Dark Avengers och rätt nyligen med ett underhållande inhopp i War Machines första arc. Dags nu alltså för krigsgudens andra miniserie, som egentligen har alla förutsättningar att kunna vara riktigt dålig: Huvudpersonen Ares är allt som oftast en smått obskyr bikaraktär, författaren Kieron Gillen, som bland annat gjort Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden (och nu även är aktuell med nya titeln S.W.O.R.D.) har väl än så länge inte gjort något större väsen av sig och illustratören Manuel Garcia är iallafall för mig okänd. Dock! Allt detta till trots så är Dark Avengers: Ares #1 en riktig dänga med flera riktigt starka sidor.
Storyn i sig är simpel men effektiv: Norman Osborn, som numera driver både militärorganisationen H.A.M.M.E.R. och superteamet Dark Avengers, ger Ares (som ju är Dark Avengers-medlem tillika grekisk krigsgud™) erbjudandet att handplocka ett gäng soldater och personligen utbilda dem. Syftet i sig är enkelt: Let’s see what comes out the other end. Sagt och gjort, Ares nappar på erbjudandet och väljer genom en brutalt effektiv urvalsprocess ut 4 st soldater för en crash course i gudomlig krigföring. Kodnamn Team Shade blir dock snart varse att Ares lektioner inledningsvis till största del består av beskjutning med diverse tunga automatvapen och sprängmedel. Som tur är så är kvartetten, trots sin dödlighet och brist på superkrafter, nästan lika badass som Ares själv, och det dröjer inte särskilt länge förrän Ares tagit dem till sig och börjat lära dem krigföringens finare detaljer (aka kraftigt alkoholintag och krogslagsmål). Så, rätt simpelt alltså, men å andra sidan väldigt underhållande.
Kieron Gillen har här ett dialogdrivet manus som skapar intresse både för Ares och de olika medlemmarna i hans Team Shade, och trots att den här serien ingår i Marvels standardkontinuitet så känns det här mer som en standalone krigsserie än en vanlig superhjältestory. Manuel Garcia gör tack vare den vinklingen ett passande jobb med illustrationerna som har en rätt ruff stil med mycket svärta, även om det i vissa paneler ibland känns lite väl hafsigt. Hur som helst, ett fåtal grafiska tillkortakommanden till trots så är Dark Avengers: Ares den största positiva överraskningen på länge, och om det fortsätter vara så här bra även framöver så är det väldigt synd att det här bara är en miniserie på tre delar.
Låt oss börja med ett konstaterande: Av alla de superserier jag läser just nu så är Avengers från Marvels Ultimate Comics den allra bästa. Mark Millar och Carlos Pacheco blåser helt enkelt brallorna av konkurrensen med den här extremt välproducerade och tighta titeln. Om du inte redan läser den här serien så rekommenderar jag dig att leta upp #1-3 och läsa ikapp, eller att du helt enkelt håller tummarna för att första samlingen inte ligger alltför långt fram i tiden. Ok?
Handlingsmässigt så är tredje delen av den här titeln precis som de två föregående till största del ett etablerande nummer. Jakten på den försvunne och efterlyste Captain America, som tagit saken i egna händer och beslutat sig för att få tag i terroristsonen Red Skull, drar här igång ordentligt med ett nytt gäng Avengers, denna gång sponsrade och sammansatta av Tony Starks osympatiske storebror Gregory. Utöver Hawkeye (som ju hängt med från början) så består Gregorys Avengers till största del av nykomlingar: En hjärntvättad version av Wasp (kallad Red Wasp), en ny Black Widow, en pimpad War Machine, en intelligent Hulk-klon samt någon sorts obehaglig Spiderman-kopia. Mycket mer än så hinns inte med i det här numret, men Millar är så pass bra på att presentera vridna superhjältar (om du missat det så borde du kolla in den alternativa version av Avengers som han introducerar i sina första nummer av Warren Ellis-grundade The Authority) att det är ett rent nöje att fundera på de möjliga katastrofer som det här nya gänget kan åsamka. Det enda negativa med det här numret är att det kanske blir lite väl mycket nya karaktärer att hålla reda på på väldigt kort tid, men trots det så är det här ändå en solklar 4:a och månadens starkaste titel för min del.
Nu när Skrull Kill Krew är slut och War Machine (som tur är) och Flash: Rebirth bara har ett par nummer kvar så är det dags för mig att teckna några nya prenumerationer. Första nybeställningen blir den nya Top Cow-titeln Tracker. Lite grisen i säcken-varning här, men Top Cow lyckas göra riktigt bra grejer ibland, och finns det egentligen någon som inte gillar varulvar? Skulle inte tro det. En 8-sidig preview finns att bläddra igenom här, och Top Cow själva summerar den fem nummer långa storyn så här:
Alex O’Roark, the FBI’s top tracker, has his perfect life ripped to shreds when a case to capture the world’s most dangerous serial killer leads him straight into the maw of a werewolf. Now, keeping his secret from his gorgeous fiance and the FBI, he must hunt down the wolf that infected him before the disease turns him into a monster.
Titel: Tracker
Utgivare: Top Cow
Manus: Jonathan Lincoln, debuterande serieförfattare.
Illustration: Francis Tsai, kolla in hans portfolio här.
Ferdinand gav förra numret av War Machine Shazams lägsta betyg, och vi kan väl direkt konstatera att det här numret är minst lika dåligt. Rörigheten är här upphöjd till två, och jag har väldigt svårt att se vad Greg Pak vill uppnå med det här. War Machine vs Iron Patriot aka Norman Osborn borde på pappret vara en riktigt spännande och högteknologisk adrenalinkick, men det här känns mest som ett enda långt sömnpiller. Fruktansvärt fult är det också. Wellinton Alves är mannen som sköter ”illustrerandet”, och jag kände direkt från första sidan att han inte på något sätt skulle klara av att lyfta Paks snurriga manus. War Machine #10 är helt enkelt en av de sämsta tidningarna jag har läst på väldigt länge, och även om jag försöker så har jag svårt att hitta något positivt överhuvudtaget med det här numret. Det är bara två nummer kvar av den här serien nu, men tyvärr så har jag förlorat hoppet om att Pak ska kunna vända den här skutan till något bra efter senaste tidens snurrerier.
Femte och sista numret av Skrull Kill Krew! Marvel själva summerar avslutningen av Adam Felbers serie så här:
It’s just a bloody mess as the ridiculously over-the-top Krew of Skrull Killers finally confronts an enemy that may be too much for them to handle. The cover has a cow with a gun mouth…and that’s nowhere NEAR the weirdest thing in the issue.
Tyvärr så är det här numret varken särskilt over-the-top eller knasigt, och det innehåller inte heller en ko med en vapenmun. Mark Robinson gör fortfarande ett bra jobb med de cartoony illustrationerna, men utöver det så gör Skrull Kill Krew inget större intryck. Det är småkul till och från, men även lite rörigt när Felber ska knyta ihop skrullsäcken och få ihop någon sorts avslut. Det är lite så hela serien känts från början till slut faktiskt. Småkul men lite rörig, och trots en hel del action så fick berättandet aldrig upp någon direkt fart eller gnista. Inte heller karaktärerna kändes särskilt intressanta, vilket troligtvis beror på att Felber inte riktigt tog sig tid att introducera eller etablera dem för oss nytillkomna läsare. Kanske funkade bättre för dem som hade mer koll på medlemmarna från deras tidigare äventyr, men för min del så fick jag aldrig något riktigt grepp om dem.
Så, för att sammanfatta, var Skrull Kill Krew #1-5 underhållande att läsa i lösnummerformat? Ja, det var som en rätt ok lättsmält actionkomedi. Skulle jag rekommendera dig att köpa serien i samlad form när den släpps? Nej, det skulle jag inte.
