Författar arkiv

iPad /Recensioner

Action Comics #866-870 – Brainiac

onsdag 1 augusti, kl 17:00 av 1 kommentar

supermanbrainiacLänge sedan som Superman fick någon uppmärksamhet här på Shazam, men nu är det dags. Jag är egentligen inget fan av Superman själv, men tycker det är kul att göra stickprov då och då för att se vad mannen av stål pysslar med. Köpte för några veckor (eller månader?) sedan ett knippe DC-titlar när ComiXology reade ut dem, och bland annat så inhandlades då Action Comics #866-870. De här fem numren samlar arc:en Brainiac som är författad av Geoff Johns och illustrerad av Gary Frank. Ett dreamteam i DC-sammanhang kan man säga.

För att undvika potentiell förvirring så utspelar sig den här serien innan DC med initivatet The New 52 – även kallat DCnU – valde att starta om Action Comics och 51 andra titlar från #1 igen. Det allra första numret av Action Comics lanserades 1938, och sedan dess har serien rullat på med strax över 900 nummer innan den nu som sagt startats om från #1 igen. Hur som helst, här är det den klassiska vuxna Superman vi får följa, vars alter ego Clark Kent är en erfaren jornalist på The Daily Planet.

brainiac_shipEn farhåga jag hade innan jag började läsa serien var att det skulle vara en total snårskog av komplex kontinuitet med kopplingar till tidigare händelser och parallella handlingar. Så var det dock inte alls. Geoff Johns presenterar här en story som känns helt fristående från allt annat, och alla karaktärer presenteras precis lagom tydligt för att jag ska haja precis vem som är vem och vad de har för relation till varandra. Bakgrunden är klassisk status quo à la Superman: Clark Kent jobbar som sagt på The Daily Planet, föräldrarna bor i Smallville och flickvännen tillika kollegan Lois Lane vet att Clark är Superman.

Storyn inleds med att vi får se hur Brainiacs robotsoldater brutalt attackerar staden Kandor på Krypton innan de sedan kaplsar in staden i ett kraftfält och med en blixt för bort den från Kryptons yta. Det visar sig snart att Brainiac på detta sätt färdas runt i universum och samlar på civilisationer, med tvisten att han som regel utplånar hela civilisationens solsystem efter att han tagit det han vill ha, bara för att ingen annan också ska kunna ha det som han nu äger. Skaplig megalomani där kan tyckas, och Johns lyckas verkligen göra Brainiac till en av de kallaste och osympatiska skurkar jag sett på riktigt länge. Här finns det ingen storslagen agenda eller ond plan, utan Brainiac drivs bara av sin egen egotrippade jakt efter nya civilisationer att assimilera.

gary-frank-superman-action-comics-869Inte helt otippat så riktas Brainacs ögon till slut mot jorden, som vid det här laget är hem både för Superman och kusinen Supergirl. Jag ska inte spoila vad som händer när Brainiac även får nys om att jorden är hem åt de två sista kryptonierna i universum, men det blir en hel massa action mixat med nervöst nagelbitande innan vi landar i den tragiska finalen.

Gary Franks illustrationer är som klippta och skurna för den här serien. Allt är snyggt och prydligt från början till slut, med väldigt mycket detaljer, och det är helt sjukt att han lyckas få Clark Kent och Superman att se ut EXAKT som Christopher Reeve. Det är nästan skrämmande likt i en del paneler.

Utöver att leverera en spännande historia så lyckas Geoff Johns och Gary Frank med Action Comics #866-870 på något sätt även sammanfatta både Supermans och Kryptons ursprung samtidigt som de ger lagom med utrymme åt både huvud- och bikaraktärer, vilket känns rätt imponerande. Om du någon dag skulle känna dig sugen på att sätta tänderna i lite Superman så skulle jag rekommendera de här numren. Det är välgjort, spännande och helt perfekt för den som inte vill eller orkar hänga med i DC:s kontinuitet.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Gary Frank
Tusch: Jon Sibal
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

Jonas spoilar The Dark Knight Rises

måndag 30 juli, kl 15:46 av 5 kommentarer

bane_posterOBS! Om rubriken inte var tillräckligt tydlig, det här inlägget innehåller en massa spoilers för The Dark Knight Rises, och riktar sig därmed främst till de som redan sett filmen. Handling och så har ju Johan redan gått igenom i sin recension av filmen, så det hoppar vi över här. Det här blir nog egentligen inte så mycket recension, utan snarare en genomgång av de funderingar jag haft sedan jag såg filmen.

Som seriekaraktär har jag sedan jag var liten varit rätt neutralt inställd till Batman. Jag har aldrig haft något emot Batman, men har heller aldrig känt tillräckligt intresse för att köpa serier med honom. Rent generellt så har jag alltid tyckt att han fungerar bäst när han får agera själv snarare än tillsammans med andra superhjältar. Batman för mig är en bekymrad man som ska smyga runt i skuggorna i Gotham City. Att hänga i ett klubbhus på månen tillsammans med de färgglada kamraterna i Justice League känns för mig inte alls som något som Batman ska pyssla med (det ska här tilläggas att jag inte alls vet vad Justice League pysslar med nu för tiden, de kanske inte ens har kvar sin månbas).

Fortsätt läsa Jonas spoilar The Dark Knight Rises

Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Guider

Lizard genom åren

lördag 7 juli, kl 12:48 av 8 kommentarer

Det har ju diskuterats en hel del om Lizards utseende i nya Spider-Man-filmen, så jag tänkte att det vore intressant att se hur Lizard sett ut under sin snart 50-åriga livstid. Tittar man på de olika versionerna under åren så ser det ut att vara Todd McFarlanes version av Lizard som lever kvar än idag. Av nostalgiska skäl så gillar jag 80-talets Lizard med det distinkta avlånga ödlehuvudet, men rent visuellt så tycker jag som jag nämnde i recensionen av The Amazing Spider-Man att den bestialiska versionen är bäst.

Vilken föredrar du?

lizard_evolution

Skriv en kommentar
Recensioner

Stormwatch #7 & 8 – Supercritical

fredag 6 juli, kl 12:50 av 0 kommentarer

stormwatch_8Dags igen för lite Stormwatch, vilket just nu är den enda DC-titeln som jag följer månadsvis. De här två numren är författade av Paul Jenkins som i praktiken bara är en avbytare som hoppar in medan Peter Milligan gör sig redo för att ta över rodret från Paul Cornell. Den här typen av inhopp brukar ju kunna resultera i rätt ointressanta utfyllnadsnummer, men även om de här två numren inte är direkt kopplade till Cornells röda trådar från #1-6 så tycker jag ändå att Jenkins lyckas snappa upp karaktärerna och bygga vidare på de relationer som Cornell skapat.

Storymässigt så ställs Stormwatch inför ett udda, väldigt komplext och potentiellt galaxförstörande hot i form av The Gravity Miners. The Gravity Miners är en sorts livsformer som från en parallell dimension skördar gravitation, vilket inte helt otippat får katastrofala följer för den drabbade dimensionen. Det jag gillar med den idén är att det är ett ansiktslöst hot. The Gravity Miners vet antagligen inte ens att deras framfart innebär massmord i de parallella dimensioner som skördas, vilket innebär att det inte finns någon ond slutboss för hjältarna att bekämpa. Det är mer som att försöka slåss mot en jordbävning eller ett vulkanutbrott, vilket såklart innebär att Stormwatch måste klura ordentligt för att kunna hitta en lösning på problemet.

stormwatch_7Problemen startar i Pripyat, vilket alltså är staden intill Tjernobyl. Stormwatch anar att det var katastrofen i Tjernobyl som lockat The Gravity Miners till vår dimension, och för att luska mer i den frågan så bestämmer sig Jack Hawksmoor a.k.a. God of Cities för att prata lite med Pripyat, vilket är en av de bästa scenerna i de är två numren. Hawksmoors superkraft är lite svår att beskriva utan att bli alltför långdragen, men i korthet så kan han kommunicera med städers ande via en sorts astralprojektion, där Pripyats ande manifesteras som en sängliggande, utmärglad och dödligt sjuk cancerpatient. Vid Pripyats sida finner vi de omtänksamma Hiroshima and Nagasaki i form av två vackra geishor, dock med brännskadade och ärrade ansikten. Scenerna med Hawksmoor, Hiroshima, Nagasaki och den lidande Pripyat är i mitt tycke helt fantastiska, och jag hoppas verkligen att manusförfattarna fortsätter att utnyttja potentialen i Hawksmoors rätt udda superkraft.

Medan Hawksmoor hänger med städerna så funderar övriga stormkollare på hur de kan rädda galaxen, och efter en hel massa matematiskt astrofysiksnack mellan Martian Manhunter och Jenny Quantum så kläcker de en plan som bara Stephen Hawking skulle kunna förstå. Ja, det kanske blir lite för mycket obegripligt fysiksnack och komplexa transdimensionella grejer mot slutet, men Jenkins kommer ändå ihåg att hålla igång karaktärerna, och när han nu lämnar över till Milligan i nästa nummer så tycker jag att dynamiken hos Stormwatch som team både förtydligats och stärkts.

I de här numren så är tecknaren Miguel Sepulveda utbytt mot Ignacio Calero, vars stil i sina bästa stunder påminner om Alan Davis. Dock så tenderar han att steroidisera karaktärerna lite väl mycket ibland, och främst då de manliga. Visst, du behöver säkert en massa muskler för att orka superhjälta runt hela dagarna, men bara för det bör det inte vara nödvändigt att ha fullt med sprängfärdiga blodkärl precis under huden. Det ser mest groteskt ut. Förutom det så gör Calero en stabil insats, och jag tycker framförallt att han gör en riktigt bra version av Marsian Manhunter.

I korthet: Jenkins och Calero gör ett klart godkänt inhopp, och det ska bli spännande att se vad Peter Milligan tar sig för med Stormwatch framöver. Stormwatch känns överlag som en intressant titel där man aldrig riktigt vet vad som är på gång, så kolla gärna in den om du vill ha något som skiljer sig lite från ”vanliga” trikåserier.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Ignacio Calero
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film /Recensioner

The Amazing Spider-Man

torsdag 5 juli, kl 16:23 av 6 kommentarer

the-amazing-spider-manIgår såg jag The Amazing Spider-Man på bio. Kan börja med att säga att jag var både positivt inställd och skeptisk till den här reboot:en. Positivt inställd då jag tycker att Spider-Man 3 är en totalt katastrofal film där filmbolaget målade in storyn i ett hörn, och skeptisk då jag var rädd att den nya versionen skulle vara inspirerad av översvämmade tonårshormoner och trånande blickar från filmer som till exempel Twilight.

Vill även påpeka att jag inte är någon filmrecensent (dock utbildad filmvetare, men det är en helt annan story), så det blir inget om regi, scenografi, mimesis, diegesis eller liknande. Jag tänker bara skriva rakt upp och ned vad jag tyckte om filmen. Att jag är ett fan av Spider-Man behöver jag väl knappast påpeka, men utan det tidiga 80-talets Spindelmannen-tidningar så hade den här bloggen sannolikt inte existerat. Hur som helst, nog om mig och vidare till filmen.

Först och främst, lite om själva biobesöket. Biobiljetten för 3D-visningen kostar 145 kr, vilket jag måste säga är SKITDYRT. Trots att jag går på bio minst en gång i månaden så tycker jag fortfarande att bio ska kosta 70 kr (vilket kanske säger mer om min ålder än något annat), så mer än det dubbla känns nästan som en förolämpning. Den kostsamma 3D:n hade jag definitivt klarat mig lika bra utan. De få gånger jag reflekterade över den så var det när det kom grejer flygandes rakt in i ögat på mig, och den lilla gimmicken tycker jag inte är värd att betala så pass mycket extra pengar för. Min rekommendation är att se filmen i 2D och istället bränna det du sparar på en massa extra smågodis.

Jag var som sagt rätt skeptisk till filmen, men blev glatt nog positivt överraskad. Andrew Garfield kändes för mig som ett tveksamt val för rollen som nya Peter Parker, men har var faktiskt riktigt bra. Visst, han är lite för snygg och ser ibland lite för ball ut för att vara lik den klassiska Peter Parker i serietidningarna, men samtidigt så tycker jag att det är bra att de ger honom en egen karaktär i filmen. Överlag så är alla roller bra castade, och skådisarna gör bra insatser, så jag har egentligen inget att klaga på där. Saknar dock J. K. Simmons som J. Jonah Jameson.

Storyn är inte helt otippat väldigt bekant: Peter Parker etableras i skolmiljö, blir spindelbiten i ett labb, får superkrafter, stoppar inte en rånare, farbror Ben dör och Spider-Man måste ta sitt ansvar och använda sina superkrafter för att stoppa en superskurk. Slut. Känns det kanske som att du redan sett den här filmen? Det har du. Den heter Spider-Man och släpptes 2002.

lizardDock! Jag tycker inte att det är hela världen ändå. Det är trots allt en story som funkar, och det hade antagligen gjort mer skada än nytta att försöka göra något helt nytt av Spider-Mans ursprung i den här filmen. Det som däremot inte funkar lika bra med storyn är Curt Connors transformation till Lizard. Lizard är en av mina favoritfiender när det gäller Spider-Man, och jag hoppades alltid att han skulle vara nästa fiende när jag hörde att det skulle komma nya Spider-Man-filmer. Nu blev det ju tyvärr aldrig så att Sam Raimi fick använda sig av Lizard, men jag blev rätt peppad när jag hörde att han skulle dyka upp i reboot:en. Peppet sjönk dock markant när jag såg de första bilderna på den nya Lizard, främst för att de tagit bort mycket av hans distinkta ödleutseende. Istället för att se ut som en ödlebest så såg han nu mer ut som ödlorna i V. Det är hyggligt gjort, men jag hade som sagt hellre sett en mer bestialisk variant.

Utseendet på Lizard (eller Lizzzard som han själv skulle ha sagt) är dock inte det som drar ned betyget mest, utan det är även hur karaktären utvecklas från en briljant forskare till en muterad ödla som vill frälsa/dominera hela mänskligheten. Dels så är det en väldigt snabb vändning, men det är även från första början så uppenbart att det är det som kommer att hända. Liten spoilervarning i kommande stycke gällande det som är allra sämst:

Minns du första X-Men-filmen, där Magneto baxar upp en maskin i en hög byggnad i New York, och att maskinen när den går igång kommer att förvandla alla till mutanter? EXAKT den planen har Lizard. Maskin, hög byggnad, New York, alla ska bli mutanter. Är det ingen som varit inblandad i nya Spider-Man som sett X-Men? Det kanske är en sorts metagrej, där Lizard sett X-Men och blivit inspirerad? För min del så känns det mest fantasilöst, och faktiskt helt onödigt. Det hade varit fullt tillräckligt och antagligen mycket mer spännande om Spider-Man istället drabbat samman med Lizard i New Yorks mörka kloaker. Hoppas jag får skriva manus till nästa film helt enkelt.

Ok, slut på spoilers. I det stora hela så är jag, vissa besvikelser till trots, positivt överraskad av The Amazing Spider-Man. Det är en klart godkänd superhjälterulle. Actionscenerna är många och välgjorda, svingsekvenserna genom New York är spektakulära och det är bra fokus på karaktärerna. Gillar du Spider-Man som serie och/eller de första två filmerna så ska du definitivt se den här nya versionen. Den tredje filmen låtsas vi som alltid att den aldrig existerat.

Hej då!

Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: X-Men #1-12

fredag 29 juni, kl 13:26 av 0 kommentarer

UX_11Mutantpeppen håller i sig, så jag fortsätter på den banan och ger mig på Ultimate Comics: X-Men. Ultimate Comics: X-Men, eller Ultimate X-Men som jag kallar den från och med nu, är en av tre Ultimate-titlar som Marvel kickade igång igen från #1 under förra hösten. Tillsammans med Ultimates och Spider-Man så utgjorde X-Men alltså Ultimate-universats (välbehövliga) nystart, och ni med minne som en elefant kanske till och med minns att jag i september förra året recenserade Ultimate Fallout #1-6, vilket fungerade som både som ett avslut och en introduktion för de tre serierna. För den som vill ha mer bakgrund så finns det i recensionen av Ultimate Fallout.

Närmast ansvarig för den här helt nya x-titeln är Nick Spencer (som även gör Morning Glories) som med Ultimate X-Men har den utmanande uppgiften att lägga grunden och presentera ett gäng konstanter för inte bara X-Men, utan för alla mutanter i Ultimate-världen. När vi läser vanliga X-Men så har ju manusförfattarna över 40 år av mutanthistoria att bygga på, med välkända mutantteam som till exempel X-Men, New Mutants och X-Factor och med tydliga hotbilder från lirare som Magneto, Sentinels, Marauders, Apocalypse med flera. Med Ultimate X-Men så startar Spencer inte om allt från början, men han börjar med ett i stort sett blankt papper, och det finns såklart en hel del att göra för att få igång allt.

UX_2_2Till att börja med så finns det inget egentligt X-Men. Många av de x-män vi känner är döda, och de som överlevt är spridda för vinden. Storm och Colossus sitter i ett skyddsläger (eller koncentrationsläger om man så vill) för mutanter, Karen Page a.k.a. Jean Grey med rekryterna från Ultimate X jobbar för Nick Fury medan Kitty Pryde (The Shroud) gömmer sig i de övergivna morlocktunnlarna tillsammans med Iceman, Human Torch och Jimmy Hudson (Wolverines son).

Merparten av de forna x-männen är här fortfarande väldigt unga, och utan en naturlig eller stark ledare så gör de inledningsvis inte mycket mer än att försöka hålla en låg profil. Alla mutanter som inte blivit registrerade och placerade i skyddsläger jagas nämligen av statliga Nimrod Sentinels, och en redan väldigt volatil situation eskalerar till att bli ännu mer explosiv när media avslöjar att mutantgenen är ett resultat av experiment utförda av den amerikanska staten. För den mänskliga populationen innebär det att staten är roten till alla mutantproblem, och för mutanterna så är det ett bryskt uppvaknande när de inser att de inte är nästa steg i evolutionen, utan snarare ett experiment som spårat ur. Det är med andra ord en radikal skillnad mot Marvels vanliga mutantursprung, och jag tycker att det är en spännande vinkel som ger Ultimate X-Men en tvist utöver det vanliga. Som grädde på moset så lyckas även Quicksilver sjabbla bort alla koordinater från Cerebro till den mutanthatande pastorn William Stryker Jr, vilket efter några om och men leder till att alla Nimrod Sentinels ges ett nytt direktiv: Döda alla mutanter. I korthet kan man alltså säga att läget för mutanterna är rätt pissigt, och de får kämpa i både uppförsbacke och motvind redan från start.

UX_7Karaktärsmässigt så tycker jag att en del karaktärer fungerar riktigt bra, medan en del andra inte ges tillräckligt med utrymme. Iceman och Human Torch till exempel är bitvis rätt flamsiga, medan Kitty, Rogue, Jean Grey och Storm fungerar bättre. Det är mer fokus på det större perspektivet än på karaktärsutveckling och relationer genom de här 12 numren, vilket jag kan tycka är synd. Visst, det är viktigt att etablera en stabil plattform, särskilt vid en nystart som den här, men med tanke på att X-Men alltid haft ett starkt persongalleri så tycker jag att Spencer kunde ha lagt lite mer krut på karaktärerna, i alla fall efter några nummer. Alla som läst Morning Glories vet ju att Spencer kan hantera unga karaktärer, så det är lite retsamt att det inte riktigt når fram här. Det känns som att det finns väldigt mycket potential i karaktärerna, men att det inte riktigt hinns med på grund av det händer så mycket annat i världen. Förhoppningsvis så är det något som kommer att utvecklas mer framöver.

Själva grundstoryn tycker jag är stark. Det är rätt klassiskt from bad to worse-upplägg, men Spencer lyckas få till den där desperata känslan som gör att man undrar hur det egentligen ska gå med allt. Det är därför lite trist att det känns som att Spencer inte riktigt hinner få klart allt han planerat för de unga x-männen. Plötsligt är vi framme i det sista numret, och istället för att komma till ett konkret avslut så lämnas vi med ett knippe nya frågetecken. Intressanta sådana förvisso, men när nu Brian Wood tar över författandet av Ultimate X-Men från #13 så kan jag tänka mig att han väljer att gå sin egen väg, snarare än att direkt jobba vidare med de trådar som Spencer lämnat efter sig. Spännande är det hur som helst, men jag hade som sagt gärna sett att #12 bjöd på lite mer avslut.

UX_9Illustratör för samtliga nummer är Paco Medina, som förvånansvärt nog aldrig dykt upp här på Shazam förrän nu. Medina har en lätt mangainfluerad stil som jag tycker passar bra för den här serien, och överlag så gör han en stark insats. Stort plus även för fin färgpalett från Marte Gracia.

Ultimate X-Men har som sagt sina brister, men fan, bitvis är det ändå riktigt spännande, och det är synd att Spencer inte riktigt får ihop säcken innan han nu lämnar över rodret till Brian Wood. Bristerna till trots så tycker jag ändå att #1-12 är värt att plocka upp. Syftet med Marvels Ultimate-serier har för mig alltid varit att presentera något som inte vore möjligt inom standardutbudet, och där tycker jag att Ultimate X-Men levererar. Gillar du X-Men och är sugen på att läsa något som inte behöver ta hänsyn till över 40 år av backstory så tycker jag att du ska ge Ultimate Comics: X-Men en chans.

nimrod_sentinels
Nimrod sentinels in action.

Manus: Nick Spencer
Färgläggning: Marte Gracia
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Webbserie: Legenden om Morwhayle

tisdag 26 juni, kl 09:03 av 0 kommentarer

2012-06-04-morwhayleVi måste ju såklart pusha för Peter Bergtings webbserie Legenden om Morwhayle. För den som hänger med i fantasysvängarna så vet ni redan att Legenden om Morwhayle: Häxmästaren är Peters debutroman som kom för ganska exakt ett år sedan, och serien är en fristående del i samma värld. Med Peters egna ord:

Kortfattat så är serien en utveckling av karaktärer från Häxmästaren, utgiven av Semic förlag 2011. Det är en chans för mig att visualisera min värld och samtidigt utforska trådar som jag inte kan ha med i böckerna av en eller annan anledning.

Legenden om Morwhayle publiceras i magasinet Utopi samt på webben. Kolla in Legenden om Morwhayle här.

Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supernovas – X-Men #188-193

lördag 23 juni, kl 18:42 av 7 kommentarer

xmen_supernovas_3Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.

Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:

Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.

xmen_supernovas_2Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.

Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.

xmen_supernovasCarey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.

Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.

För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.

Manus: Mike Carey
Illustration: Chris Bachalo, Clayton Henry
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film

Trailer för Judge Dredd

torsdag 21 juni, kl 15:40 av 5 kommentarer

Vet inte vad ni tycker, men det här känns väl inget vidare?

Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #2-4

lördag 26 maj, kl 23:01 av 3 kommentarer

Minns någon att jag helt otippat recenserade första numret av Supergirl när DCnU drog igång? Antagligen inte, men här kommer i alla fall uppföljaren, en recension av #2-4 a.k.a. den första Supergirl-arc:en.

supergirl_4Jag gav det första numret av Supergirl en tvåa i betyg med motiveringen att det kändes berättarmässigt ljummet och att den lätt glömdes bort till förmån för andra serier. Till viss del så är det fortfarande så, men istället för ljummet så skulle jag säga att berättandet snarare är väldigt lättillgängligt. Michael Green och Mike Johnson presenterar en story utan några komplexa krusiduller där vi helt enkelt får följa Supergirl under hennes första dagar som nykomling på jorden. Det är rätt nice faktiskt, att läsa en serie som verkar vara helt utan några större pretentioner. Att läsa Supergirl är lite som att kolla på en ok TV-serie. Den är kanske inte lika engagerande som en riktigt vass film, men är ändå tillräckligt välgjord och lättillgänglig för att man ska komma tillbaka till den.

Som karaktär sett så tycker jag att rent spontant att Supergirl, eller Kara Zor-El som hon egentligen heter, känns intressantare än kusinen Superman. Genom de här numren hinner vi inte lära känna henne i någon egentlig detalj, men hon känns som en viljestark person som inte är beredd att ta särskilt mycket skit innan hon tänder till. Att hon inte heller har något hjältepatos som driver henne tycker jag också är en styrka.

supergirl_3Storymässigt så är allt som sagt rätt straight forward: Supergirl försöker förstå var hon hamnat, varför hon plötsligt verkar ha fått superkrafter, hur spädbarnet till kusin plötsligt är en fullvuxen beskyddare av en annan planet och varför en ung miljardär med högkvarter i omloppsbana verkar vara väldigt mån om att få tag i henne. Allt detta mixat med att Supergirl ännu inte alls är intresserad av att leka superhjälte och bara vill komma tillbaka till Krypton igen gör storyn både snabbfotad och underhållande. Som sagt, det kanske inte är något som grabbar tag i en och vägrar släppa taget, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Mahmud Asrars illustrationer fortsätter här att vara något av en höjdpunkt, och färgläggaren Dave McCaig ger allt ett extra lyft med sköna färger och mjuka skuggbingar. Supergirl är helt enkelt en visuellt välproducerad serie.

Sammanfattningsvis, är Supergirl en av årets höjdpunkter? Nej, så medryckande är det inte, men är man bara sugen på en helt ok och vältecknad superserie att slå ihjäl lite tid med så funkar Supergirl riktigt bra.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer