Gick man bara på bakgrundshistorien till Richard Starkings Elephantmen hade det varit svårt att gissa att detta skulle bli de senaste årens kanske bästa SF-serie. Starkings är en erfaren brittisk seriesnubbe som vid sidan av diverse redaktörsuppdrag är mest känd som grundaren av Comicraft (startat 1992), ett serietextningsföretag som tar fram och säljer mängder med olika fonter specialdesignade för att användas i serietextning (Starkings har också tillsammans med John Roshell skrivit en bok i ämnet serietextning). Som ett led i reklamen för Comicraft hittade Starkings på figuren Hip Flask, en hårdkokt deckare som också råkar vara en (antropomorfisk) flodhäst (enligt uppgift kom Hip Flask till för att Starkings inte fick tillåtelse att använda vare sig Marvels eller DC:s figurer i sin reklam).
Hip Flask dök först bara upp i diverse reklamteckningar men flera av Starkings illustratörsbekanta tyckte idén med en flodhästdeckare var så rolig att de erbjöd sig att rita mer teckningar och undrade om inte Starkings kunde tänka sig att skriva en serie med flodhästen i huvudrollen. Tillsammans med skribentkollegan Joe Casey och den mexikanske illustratören Ladrönn satte sig Starkings således ned och hittade på en sådan serie, där Flask placerades i en dystopisk framtid tungt influerad av filmen Bladerunner. Det blev ett antal korta one-shots som publicerades i tre nummer under det tidiga 2000-talet – numren kom ut oregelbundet och aldrig mer än en gång om året. De samlades till slut i Hip Flask Vol 1: Unnatural Selection och Hip Flask Vol 2: Concrete Jungle. Starkings fick blodad tand och ville ge sig bortom oneshots och skapa en längre fortsättningsserie i Hip Flasks värld. Resultatet blev Elephantmen.
Fortsätt läsa Elephantmen vol 1: Wounded Animals
Illustration: Ladrönn, Moritat, Rob Steen, Tom Scioli, Chris Bachalo, Henry Flint
Tusch: Nick Filardi, Aron Lusen
Förlag: Image
Betyg: 4+/5
Kurt Busieks Astro City (1995-2010?) är berömd för två saker: dels de många kritikerhyllningarna och priserna (Eisner 1996, 1997, 1998, 1999, Harvey 1996, 1997, 1998, flera kategorier varje år, bl a Best New Series, Best Continuing Series och Best Writer), och dels de ständiga och långa förseningarna där fansen fick vänta längre både mellan enstaka nummer och mellan olika arcs. Närmar man sig serien idag är förseningarna såklart inte ett problem – den finns samlad i åtta TPBs med en nionde på väg, och det går också rykten om någon sorts deluxe-HC-utgåva vad det lider. Alla arcs är moderna klassiker i sig – det är inte svårt att se varför både Eisner- och Harveyjurysarna under andra halvan av 90-talet föll för Astro Citys speciella blandning av nytänk och nostalgi. Men eftersom jag tycker det är fusk att under rubriken ”Moderna klassiker” välja en hel serieproduktion (även om det i många fall är frestande) så har jag valt att fokusera på andra arcen, Confession, som också var den första längre sammanhållna historien i Astro City-universat. Först måste jag dock säga några ord om serien som helhet och vad som gör den speciell.
Jaha, 
Imorgon smäller det – då har nya Avengers-trailern premiär. OK, OK, vi vet att det är helt bisarrt att vi sitter och väntar på en trailer-premiär i väntan på den riktiga filmen, men ändå: är inte det här vad varje sann Marvel-fanboy drömt om hela sitt liv? Bilden kommer från 
Holy three-year delay Batman! Minns ni J M Straczynskis miniserie The Twelve? Om ett gäng 40-talshjältar som gör en Captain America och vaknar upp i 21:a århundradet efter att ha blivit kryofrysta av nazister? Om ni inte minns den är jag inte förvånad – det skulle bli en miniserie om 12 nummer, 8 hann komma ut under 2008 men sen rök Straczynski ihop med Marvels chefredaktör Joe Quesada och vägrade göra färdigt serien. Förrän nu! Inte vet jag vem det är som bett om ursäkt, men häromveckan kom alltså The Twelve #9 ut – efter ett uppehåll på drygt tre år (sen i januari 2009)! Här har vi alltså något som kan klå både Alan Moore och Grant Morrison i fråga om förseningar. Är det då värt väntan?
Igår skrev jag om slutet på Punisher MAX och idag vill jag säga några ord om slutet på David Liss kritikerrosade avslutning på Black Panther – en smart omstöpning av hjälten från Wakanda i pulpform.
Jaha, så har då alltså Jason Aarons och Steve Dillons MAX-version av Punisher nått sitt slut i och med #22. Enligt Aarons efterord i tidningen var det heller aldrig fråga om någon för tidig nedläggning utan i själva verket en planerad begränsad historia. Och det har varit en underhållande historia som har svängt fram och tillbaka i fråga om stämning och tematik. Det började som en blinkning, för att inte säga ogenerad hyllning, till Garth Ennis och Steve Dillons legendariska Punisher-serier från 2000-02, där Aaron verkade göra sitt yttersta för att kanalisera Ennis speciella typ av äckel-splatter-humor. Kiss-och-bajshumorn fick fullt spelrum i andra arcen Bullseye och det var nånstans där, bland allt spekulativt underhållningsvåld, jag var millimeter ifrån att släppa serien från min pull list. Men något höll mig kvar och jag belönades med en abrupt svängning till nattsvart elände där Aaron på allvar började uppfylla löftet från de första numren: så här skulle det vara om Punisher fanns i verkligheten. Och nu har det hela nått sin kulmen med detta epilognummer som följer på sista arcen Homeless. Är det en värdig avslutning. Definitivt. Och MASSIVA SPOILERS följer efter hoppet. Allvarligt talat: läs inte min recension om ni inte redan läst Punisher MAX #22.
Som ni kanske märkt har vi här på Shazam, helt i enlighet med våra läsares önskningar, börjat skriva mindre om enskilda nummer och mer om samlingar. Dock dyker det då och då upp ett enskilt nummer av en tidning som är så extraordinärt att det kräver en separat recension. Scalped #55 (som presenterar upplösningen på senaste arcen Knuckle Up) är ett sådant nummer.
Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin 
När 
