Som en del kanske redan noterat har Kulturhusets bibliotek TioTretton efter initiativ från konstnärlige ledaren Behrang Miri rensat ut alla Tintinalbum eftersom de anses rasistiska.
Det är ett minst sagt innovativt sätt att inleda firandet av Banned Books Week, ett evenemang skapat av American Library Association, som i år börjar nu på söndag 30/9, och varar fram till lördag 6/10. Arrangemanget stöds också av en mängd andra (måhända också rasistiska?) organisationer, som bl a of National Coalition Against Censorship, PEN American Center, American Society of Journalists and Authors, och ur Shazams synvinkel glädjande, Comic Book Legal Defence Fund. ”Banned Books Week brings together the entire book community – librarians, booksellers, publishers, journalists, teachers, and readers of all types – in shared support of the freedom to seek and to express ideas, even those some consider unorthodox or unpopular”, som det heter i evenemangets egen programförklaring. Evenemanget är heller ingen dagslända: i år, 2012, firar man sitt 30-årsjubileum.
Banned Book Weeks lista över de mest förbjudna böckerna i USA är intressant och oroväckande läsning. J D Salingers Catcher in the Rye, Harper Lees To Kill a Mockingbird, Alice Walkers The Color Purple, Toni Morrisons Beloved, Of Mice and Men av John Steinbeck samt såklart Animal Farm av George Orwell… och från samtiden naturligtvis också Harry Potter och The Hunger Games.
Men i Sverige förbjuder vi som tur är inte snälla, klassiska böcker – bara dumma böcker, som Tintin. Och inte heller sker sådana förbud i Sverige efter påtryckningar från dumma, konservativa grupper utanför biblioteket utan istället av en snäll, serviceminded och upplyst bibliotekschef (fast slutresultatet är såklart detsamma – böcker tas bort från bibliotek).
Intervjun i DN som vi länkade till ovan antyder att utrensningsaktionerna av misshaglig barn- och ungdomslitteratur kan fortsätta. Märkligt i så fall att den konstnärlige ledaren också säger att man ska ha en Pippi-satsning nästa år. Pippis pappa är ju negerkung? Ture Sventon lär också sitta löst på TioTretton – hans medhjälpare Omar är väl sinnebilden för den servile orientalen, komplett med flygande matta och allt.
Banned Books Week är som sagt ett amerikanskt evenemang och mig veterligen har hittills inga svenska bibliotek uppmärksammat det (”För sånt händer ju inte i Sverige”). I väntan på att någon framsynt bibliotekschef tar upp den kastade handsken föreslår vi på Shazam att våra läsare firar med att läsa Tintin – utrensad från Kulturhusets bibliotek.
EDIT: Enligt tidningen Resumé har Behrang Miri och Kulturhuset nu (morgonen den 25/9) backat från sitt beslut – ”Jag ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, säger Miri i ett pressmeddelande. Glädjande!
EDIT igen: DN skriver nu också om Kulturhusets vändning inklusive intervju med Shazams egen Anders Lundgren; se också Serietekets mycket nyanserande blogginlägg om det hela.
MILD SPOILERVARNING utfärdas. Ett drygt år har gått sen sist och det är därmed dags för del tre av Darwyn Cookes serie adaptioner av Donald Westlakes/Richard Starks Parker-romaner. De två första delarna, 
En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i 
Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.
Efter 16 år av rättighetstvister har nyligen Grant Morrisons miniserie Flex Mentallo (1996) kommit ut i samlingsutgåva. Sällan har väl utropet ÄNTLIGEN! varit så välbefogat – det spelar i sammanhanget mindre roll att man kostat på en väldigt snygg hårdpärmsutgåva i storformat (med ny färgläggning av Peter Doherty), det stora är att man nu överhuvudtaget kan få tag på denna moderna klassiker utan att behöva jaga lösnummer i tvivelaktigt skick på eBay. Och nyutgåvan är också en fantastisk ursäkt för oss här på Shazam att presentera ett verk av giganten Grant Morrison i vår moderna klassiker-serie – man kunde valt bland många, från den uppmärksammade USA-debuten Batman: Arkham Asylum (står sig än idag) via Vertigo-klassikerna Doom Patrol, Animal Man och The Invisibles, till senare mästerverk som All-Star Superman och Batman: Incorporated. Men på många sätt står Flex Mentallo där som en muskulös Atlastyp (ha ha) i centrum av Morrisons seriegärning – i denna fyradelars miniserie hittar man många typiska Morrison-teman i frejdigt koncentrat, allt tecknat av Morrisons Glasgow-granne Frank Quitely på höjden av dennes förmåga. Jag läste nyligen om Morrison/Quitelys New X-Men och även om Quitelys illustrationer är geniala saknar de den närmast MAD-artade knasighet man ser hela tiden i Flex Mentallo.
En ny miniserie med SF-vibbar av allas vår Peter Bagge? Såld! Bagge är ju en av kolosserna på den amerikanska indiescenen och i mitt tycke har hans arbete bara blivit bättre med åren – de senare numren av Hate, sorgligen insomnade serietecknarsåpan Sweatshop från DC 2003 (sex ynka nummer!), hans Spider-Man– och Hulk-parodier, Apocalypse Nerd… alla stora seriekonstverk. Således är det med högt ställda förväntningar jag närmar mig Reset.
Bland de senaste nysläppen från Vertigo fastnade jag för Paul Cornell och Ryan Kellys Saucer Country (de andra nya titlarna är The New Deadwardians, Dominque Laveau: Voodoo Child och Fairest). Kombinationen av politiskt drama och UFO-mytologi kändes oemotståndlig (Har vi inte alla drömt om en kombination av West Wing och X-Files? Har vi inte? Va? Va?) och lägg därtill att mycket av serien utspelar sig i New Mexico så blir det för mig dessutom ett extra pålägg av ”Min by är på TV” på den mackan (familjen har tillbringat mycket tid i New Mexico eftersom min svärmor bor där). 
Ofta när jag inte varit i seriebutiken på länge kompenserar jag genom att impulsköpa en massa extra serier när jag väl kommer dit. Nu senast hade jag inte varit inne i butiken på sex veckor vilket med mina mått mätt är en evighet; jag hade nästan heroinistmässiga abstinensskakningar när jag klev in genom dörren (när jag kom ut hade jag spenderat £144 och kände mig mycket bättre). Ett av impulsköpen den här gången blev Robert Kirkmans, Nick Spencers och Shawn Martinbroughs nya Thief of Thieves från Image. Jag köpte den på namnen ”Kirkman” och ”Martinbrough” (Robert Kirkman behöver kanske ingen närmare presentation; Martinbroughs kantigt naturalistiska stil har jag gillat sen hans inhopp på The Losers och DMZ) – ”Spencer” måste jag medge att jag hade sämre koll på (vet att många gillar hans Morning Glories men den serien gjorde det inte riktigt för mig, som ni kan läsa 
DC har alltid tagit sig själva på lite större allvar än konkurrenten Marvel. Marvel har t ex under många år drivit med sig själva under rubriken What the…?! (en etikett som omfattat både en oregelbundet utgiven serie och en räcka kortare skämtserier och -teckningar som gått som utfyllnadsmaterial i andra Marveltidningar). What the…?!-tidningen samlade dessutom några av Marvels bästa kreatörer, som där kunde ta ut svängarna och parodiera sina egna skapelser – bland manusförfattarna genom åren märks t ex Stan Lee själv, John Byrne, Kurt Busiek, Peter David, Erik Larsen och Joe Quesada, för att bara nämna några. Något liknande har aldrig funnits hos DC (möjligen med undantag för Fred Hembecks små skämtstrippar som publicerades i diverse DC-tidningar i slutet av 70-talet – men så blev också Hembeck raskt överköpt till Marvel).
