Författar arkiv

Recensioner

Fantomen #15/2010

lördag 17 juli, kl 08:19 av 1 kommentar

fantomen152010Fantomenäventyret Plutoniumvraket handlar om den skrupelfria piloten Salambo vars plan kraschlandar när hon fraktar radioaktivt material till Rhodia över Bengali. Hon försöker med hjälp av rhodiska soldater frakta lasten genom djungeln till Rhodia, vilket inte är en så bra idé efter som Fantomen fått upp spåret. Att återuppliva piraten Sala är ingen dum idé men det blir fel att placera Sala som är så förknippad med äventyret Luftpiraterna från 1936 i nutid. Dessutom är äventyret ett riktigt trist dussinäventyr utan spänning. Det är också trist att den uppenbarligen mycket kapabla och intelligenta Sala blir en bimbo så fort Fantomen kommer i närheten och lätt låter sig gripas.

Jerome K Bloche fortsätter att leta efter mördare bland sina kurskamrater på detektivkursen på sitt lagom förvirrade sätt. Det är som vanligt småputtrigt men någon spänning infinner sig inte heller här men det finns iaf några dramatiska sekvenser. Dock var åtminstone en av förövarna oväntad och att bli överraskad i en deckarhistoria är lite av en förutsättning för att det ska vara bra och Den tysta döden, som är det första albumet med Jerome K Bloche, är just en bra början på en trevlig albumserie. Lee Falk och Sy Barrys ”Söndagsklassiker” är den här gången Kit och småfolket som inledningvis mest är en informativ guide till Fantomen och hans entourage som varken är bu eller bä. Herman Hedning är i vanlig ordning trött humor. Bonus i tidningen är affischen med Bästa omslag 2009, snyggt av mästaren Hasse Lindahl samt en genomgång av Lee Falks historiska äventyr i Fantomen talar.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Piracy is Liberation 001-003

fredag 16 juli, kl 08:21 av 1 kommentar

piracyisliberation3Första delen i Mattias Elftorps Piracy is Liberation gavs ut 2006 och till dags dato har det blivit åtta delar, jag recenserar de tre första Information wants to be free, Infotrip och Wires. Serien gavs först ut av C´est Bon Kultur där Elftorp var en av de drivande men ges numera ut av Wormgod, samma kulturförening som Seriefrämjandet samarbetar med för Dystopi-serien, för vilken Mattias Elftorp är redaktör. Piracy is Liberation är en cyberpunkserie som handlar om ett samhälle där all information är så kontrollerad att det vare sig finns kunskap om historien eller om att det finns en framtid. Allt är bara nu. Ledord som Compete, Consume, Conform och All Glory to God/Market/Media syns överallt i staden som det är förbjudet att lämna. Den största synden av alla är att söka information. De styrande matar invånarna med information via kanaler som invånarna förväntas koppla in sig på. Allt för att invånarna ska förhålla sig passiva. Piracy följer dock inte detta utan letar efter information på nätet och därför är myndigheterna efter honom genom Infopolice. När han får kontakt med Information och hjälper henne att bli fri får han ett tydligare mål. Målet är frihet genom anarki och de är inte ensamma.

Fortsätt läsa Piracy is Liberation 001-003

Illustration: Mattias Elftorp
Förlag: C´est Bon Kultur
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Harvey Pekar har gått bort

måndag 12 juli, kl 19:21 av 3 kommentarer

harveypekarDen legendariske Harvey Pekar avled idag i sitt hem i Cleveland Heights. Pekar har sedan 70-talet jobbat med sin självbiografiska serie American Splendor tillsammans med olika tecknare. 2003 kom en film baserad på American Splendor med Paul Giamatti i huvudrollen och Pekar och hans serier uppmärksammades då i en bredare krets. Jag har själv bara sett just filmen men Pekars betydelse för den självbiografiska serien kan nog inte överskattas. Mer om Harvey Pekar finns på Robot 6, Comics Reporter (twittrat), Comic Book Resources och The Beat.

Skriv en kommentar
Recensioner

not simple

fredag 9 juli, kl 08:40 av 4 kommentarer

notsimpleHandling: Ian är en ung kille som drabbats av osedvanligt mycket otrevligheter i sitt liv. not simple börjar med att han av en slump dödas på grund av dottern till en kvinna han träffat för några år sedan och nu ska återse. Inte för att Ian som sagt haft det lätt tidigare. Hans föräldrar separerar och hans alkade ”mamma” tar med honom till London där hon misshandlar honom psykiskt och säljer honom för sprit. Hans pappa bryr sig inte om honom  eftersom han vill skaffa en ny familj. Den enda som bryr sig om honom är hans ”syster”. Berättelsen fortsätter sedan från Ians barndom och framåt till han ska träffa kvinnan igen, en av få som varit snäll mot honom.

Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.

Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.

Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.

Illustration: Natsume Ono
Förlag: Viz
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Länktips: Comic Twart

onsdag 7 juli, kl 17:02 av 0 kommentarer

tintin_low

Comic Twart är en blogg där ett gäng serietecknare gör sina egna versioner av kända seriefigurer. De har hittills avbildat bl.a. Tintin, Asterix, Tarzan och Magnus- Robot Fighter. Fransesco Francavillas hyllning till Tintin ovan är slående vacker och stämmer in på uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord”. Andra serietecknare som medverkar är Ron Salas och Andy Kuhn. Överlag är det riktigt hög kvalitet på hyllningarna och jag hade gärna sett flera av serietecknarna ge sig i kast med några av figurerna.

Skriv en kommentar
Recensioner

Hector Umbra

måndag 5 juli, kl 09:12 av 0 kommentarer

hectorumbraDet är inte bara i fotbollen det går bra för Tyskland. Till årets Angouleme-festival nominerades två tyska album, Alpha av Jens Harder och Hector Umbra av Uli Osterle. Uli Oesterle har tidigare gjort serieromanen Frass och bidragit till Elvis-antologin Elvis- Die Illustrierte Biographie. En eventuell utgivning på engelska känner jag inte till men på baksidan finns ett citat av Mike Mignola ”Uli Oesterle är ett geni och en källa till inspiration” så det är kanske inte helt kört. Ett utdrag finns på Carlsens hemsida. Hector Umbra har varit i vardande länge, den första delen gavs ut redan 2003 och sedan dröjde det till 2009 innan Carlsen gav ut allt i en samlad utgåva.

Fortsätt läsa Hector Umbra

Illustration: Uli Oesterle
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Wonder Womans nya outfit

fredag 2 juli, kl 16:08 av 1 kommentar

wonderwomanoutfit

Wonder Woman har fått en ny outfit som är… sådär. Jag har inte läst något med Wonder Woman vad jag kan minnas, mitt trikåintag är nästan uteslutande från Marvel. Jag tycker iaf att Wonder Womans klassiska outfit är snygg men ack så daterad. Den nya känns inte så… ny.  Jag tycker att stjärnorna fått en väl undanskymd plats och Witchblade-accessoaren känns inte så fantasifull. The Beat har generöst med Wonder Woman-omslag från olika perioder där man kan se tidigare outfits.

Skriv en kommentar
Recensioner

Tintins äventyr: Den svarta ön

torsdag 1 juli, kl 20:25 av 0 kommentarer

tintindensvartaonHandling m.m. Den version av Den svarta ön som tidigare getts ut är en omtecknad version från 60-talet. Den första versionen, som var svartvit, gick i La Petit Vingtième 1937-38. Den version som Carlsen Comics nu, 2010, ger ut är den färglagda och omredigerade versionen från 1943. I Den svarta ön blir Tintin blir beskjuten av några män i ett flygplan som nödlandar där Tintin och Milou befinner sig. Tintins efterforskningar för honom i Dupontarnas inkompetenta armar men också i de fula fiskar han söker efter. De försöker givetvis ha ihjäl Tintin men lyckas inte och Tintin kommer allt närmare deras tillhåll på Den svarta ön.

Vad är bra? Tintin i toppform vilket innebär i stort sett allt. Till skillnad från de flesta andra serier jag läst som har en 70 år på nacken så har Tintin åldrats med värdighet. Eller snarare inte åldrats alls. Tintin är onekligen tidlös. Hurra för det. Själva äventyret har inte den exotism som jag gillar med Tintin (inte alla äventyr dock) men klarar sig utan det. Äventyret är osedvanligt fartigt med Tintin på språng i stort sett hela tiden. Förutom gorillan på ön så dominerar Tintin och Milou serien totalt då bifigurerna inte är så intressanta. Speciellt Milou är riktigt kul och är en suverän comic relief-figur. Jag kan inte jämföra med den nyare versionen eftersom jag inte läst den på länge men jag har svårt att tänka mig att den är bättre för i 1943-års version är Den svarta ön fartfylld, rolig och fantasieggande. Översättningen är bra och utgåvan andas kvalitet både i papper och tryck.

Vad är mindre bra? Det får du fråga någon annan om. Jag vet faktiskt inte.

Slutsats: Ett suveränt Tintin-album kan inte bli annat än full pott. Sedan jag ”återupptäckt” Tintin det senaste dryga året har jag insett varför jag tyckte så mycket om Tintin som barn och förstår inte de som tycker att Tintin är överskattad.

Illustration: Hergé
Förlag: Carlsen Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Serieläsare eller seriesamlare?

tisdag 29 juni, kl 19:31 av 5 kommentarer

sirenenssangShazams redaktionsmedlemmar kommer framöver att skriva krönikor på temat seriesamlande. Seriesamlandet och förhållandet till det kommer att blötas från olika synvinklar. Jag är först ut och skriver dels om hur jag förhållit mig till seriesamlandet genom åren och om vilken av seriesamlaren och serieläsaren i mig som dominerat.

Den första serie jag läste och samlade på var Bamse. Jag kan inte minnas att jag var så konsekvent i mitt samlande och försökte inte få Bamse komplett men så var jag inte ens tio år fyllda. Att det inte var frågan om ett seriesamlande utan mer att jag ville läsa Bamse blev uppenbart när jag förra sommaren hittade en låda med Bamse på mina föräldrars vind, med skick från fair till good. Skicket minns jag hade ingen betydelse när jag köpte Bamse även om jag givetvis ville ha omslaget helt. Prenumerationen på Kalle Anka & Co, som iofs var syrrans, handlade också bara om att läsa. Varken skick eller ordning på tidningarna spelade någon roll. Detsamma för andra tidningar, nästan uteslutande begagnade, som jag köpte vid den tiden. Helgonet, James Bond, Silverpilen och Tarzan var enbart för läsning. Det var först när jag relativt sent (elva år) började läsa Fantomen som det ändrades. Inte ens Tintin-albumen hade jag komplett eller brydde mig så mycket om vad gällde skick.

Fortsätt läsa Serieläsare eller seriesamlare?

Skriv en kommentar
Recensioner

Lou! 3: Busskyrkogården

söndag 27 juni, kl 08:16 av 0 kommentarer

lou3busskyrkogardenHandling: I Julien Neels tredje album om Lou är sommaren slut och Lou är tillbaka i staden. Hon börjar på en ny skola men Lou och bästisen Mina hamnar inte i samma klass. Katastrof! Mina skaffar en ny kompis och då får Lou göra likadant. Lou själv mår mest kasst, för hennes mamma och Richard är allt guld och gröna skogar, och hamnar i en tonårsdepression. Nu behövs både kompisar och mamma för att få Lou tillbaka på banan. Titeln Busskyrkogården kommer av den busskyrkogård som kommunen öppnar där Lous fd. kille Tristans numera rivna hus låg.

Vad är bra? Eftersom det är ett Lou-album så är det mesta bra 😉 Bra är också att den som inte läst Lou tidigare får en bra återblick på vad som hänt i det roliga Spelet om mig som finns på pärmens insida. Tonen för själva albumet sätts när en grävskopa demolerar Tristans hus ackompanjerad av dystra färger med Lou som åskådare. Lou ska fylla tretton snart och att hon är på väg att lämna barndomen och tryggheten förstärks av att mamman och Richard, grannen mamman fått ihop det med, slår samman sina lägenheter och att Mina får en ny bästis. Det är ännu jobbigare att må dåligt när alla andra mår bra. De galna infallen och den varma humorn finns kvar men i övrigt avviker Busskyrkogården från de två tidigare Lou-albumen. Utanförskap och ensamhet är tunga teman som Neel hanterar ypperligt, det blir aldrig krystat i förhållande till de roliga infallen. En styrka med Lou jämfört med många andra serier med yngre som primär målgrupp är att Lou och övriga åldras och därmed utvecklas vilket gör både serien och karaktärerna betydligt intressantare. Det finns som sagt ett antal roliga scener men min favorit är när en sjuk Lou feberhallucinerar och tror att hennes katt kan prata och det hela blir lite Rabbinens katt light.

Vad är mindre bra? Jag vet inte. Kanske att Lous nya kompis är en lite klyschig karaktär. Att jag blir avis för att jag hade velat ha något som Busskyrkogården i närheten när jag själv var barn. Men i övrigt inget.

Slutsats: Ytterligare ett riktigt bra Lou-album och dessutom det bästa hittills. Ett tyngre tema som Neel skildrar på ett mycket bra sätt. Plus allt det jag gillat med Lou tidigare.

Illustration: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer