Posy Simmonds hyllade serieroman Tamara Drewe har filmats med snygga Gemma Aterton i huvudrollen. Premiär i Frankrike i juli, i USA och Storbritannien i september. Eventuell svensk premiär har jag inte kunnat hitta något om.
Författar arkiv
Nyheter och tips
Trailer: Tamara Drewe
lördag 26 juni, kl 22:57 av Rikard
0 kommentarer
Taggar: Posy Simmonds, Trailer
Skriv en kommentar
Recensioner
Skriv en kommentar
Fantomen #14/2010
fredag 25 juni, kl 07:38 av Rikard
1 kommentar
Det var ett tag sedan senaste Fantan-recensionen men nu är det dags igen med ett nummer jag hade stora förväntningar på. Ett äventyr om den första kvinnliga rekryten i Djungelpatrullen och Jerome K. Bloche lät som en bra mix. Claes Reimerthi har skrivit manus och Sal Velluto har tecknat Patrullman Auro som handlar om pojkflickan Auro som tvingas in i drottning Natala av Navarras hov. Hon är sugen på en riktig man och inte veka ädlingar. Vid en olycka räddas hon av Fantomen och blir givetvis förälskad. En manligare man finns ju inte. Fantomen är dock redan gift med Natala och är inte intresserad. Auro följer dock efter Fantomen till Bengali och tar värvning i Djungelpatrullen. Hon intrigerar med målet att Fantomen ska bli hennes. Jag har tidigare tyckt att Velluto gjort ett bra jobb som tecknare men i det här äventyret så så är teckningarna snäppet sämre än tidigare, de känns lite hafsiga. Det stora problemet är dock manus, möjligheterna fanns till flera intressanta vinklingar på temat stark kvinna i Djungelpatrullen men det blir platt fall. Auro är visserligen bättre än alla andra rekryter men som klassisk ond kvinna så förgås hon av sitt begär till Fantomen och det är inte första gången en sådan figurerar i Fantomen och det känns lite uttjatat. Här fanns ju möjligheter att fördjupa karaktären i flera äventyr. Synd på så rara ärtor.
Jermoe K. Bloche är i vanlig ordning underhållande och lite småputtrig trots en mängd mord i Den tysta döden. Som en fransk Morden i Midsomer fast i en storstad. Nyfikenheten väcks i denna pusseldeckare om jakten på en mördare som använder giftpil. Jeromes lärare i en distansdeckarkurs sätter Jerome, klassens ljus, på spåret. Teckningarna av Dodier är däremot klart sämre än tidigare, de är mycket spretigare än andra äventyr vilket beror på att det är det allra första äventyret. Vilket i sin tur förklarar den tillbakablick som ges i början om Jeromes uppväxt. Tack för infon, Seriewikin. Latigo och Herman Hedning är i vanlig ordning stentrista.
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Betyg: 2+/5
Recensioner
Skriv en kommentar
Det Tredje Testamentet IV: Johannes eller Korpens dag
onsdag 23 juni, kl 19:37 av Rikard
1 kommentar
Albumförlagets första utgåva var första delen av Det tredje testamentet, med manus av Xavier Dorison och teckningar av Alex Alice. Det var 2008 som det började och nu bara två år senare har Albumförlaget publicerat sju titlar och totalt 14! album. Uttrycket kulturgärning missbrukas lätt men här är det fråga om just det. Av de olika titlarna är Det tredje testamentet min favorit pga. blandningen av medeltid, religion, legender och äventyr. Nu har sista delen, Johannes eller Korpens dag, getts ut. Det är nu dags för förre inkvisitorn Conrad av Marbourg och Elisabeth av Elsenor att få svar på frågorna kring Det tredje testamentet som många är ute efter och vars existens kan rubba kristenheten i dess grundvalar. När albumet börjar vet ingen av dem om den andra är i livet men båda är på väg mot platsen där Det tredje testamentet finns. De är inte ensamma, tempelriddarna är ute efter det också och de mystiska krigare som figurerat sedan första delen finns kvar. Frågan om vem greven av Sayn, som ligger bakom mycket av den ondska som bevittnats, är väntar också på sitt svar. Svar som kommer uppe i det kalla nord.
Det har varit många lösa trådar under äventyrets gång och det har stundtals varit lite rörigt med alla inblandade och hur de hänger ihop. Dorison lyckas dock knyta ihop säcken på ett bra sätt. Det är en rätt mäktig avslutning och givetvis rätt högtravande men det ska den vara. Det som slår mig när jag läser om alla albumen är hur olika jag uppfattar Marbourg i de olika albumen, ibland ett riktigt svin och ibland en hjälte. Elisabeth genomgår också en enorm utveckling från envis jänta till modig kvinna. Jag ska inte spoila mer i detalj vad det handlar om. Det stora lyftet jämfört med tidigare volymer är Alice teckningar, jämfört med första albumet är det en smått fantastisk utveckling. Från snygga men lite standardartade teckningar till den nivå han visat med Siegfried och Die Walküre. Första halvan av Johannes eller Korpens dag är rätt snackig och det lyfter på allvar först i sista halvan med mer action och så avslutningen då förstås. Bilden av Elisabeth längst ner på sidan 73 är f.ö. bland de vackraste jag sett i kvinnoväg i en serie. Johannes eller Korpens dag är en vacker och episk avslutning på en underhållande äventyrsserie.
Manus: Xavier Dorison
Illustration: Alex Alice
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Illustration: Alex Alice
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Nyheter och tips
Trailer: Green Hornet
tisdag 22 juni, kl 18:23 av Rikard
5 kommentarer
Trailern till nya filmen om pulp-hjälten Green Hornet har släppts. Jag är riktigt sugen på åtminstone en av de Green Hornet-samlingar som Dynamite ger ut i höst, nämligen Matt Wagners Green Hornet Year One. Filmen blir jag å andra sidan inte sugen på alls. Inget pepp direkt efter att ha sett trailern. Men om jag känner för riktigt hjärndöd underhållning kanske den passar 🙂 Premiär blir det i januari 2011.
Taggar: Green Hornet, Trailer
Skriv en kommentar
Nyheter och tips
Skriv en kommentar
Shadowland
lördag 19 juni, kl 19:32 av Rikard
9 kommentarer
Det är sällan jag känner pepp inför ett Marvel-event. Om jag väl följer något så blir det i form av lån från min Marvel-supplier. Men Shadowland lockar. Samlingen av street-karaktärer lockar och efter att ha läst de två första delarna av Brubakers Daredevil har jag blivit något av ett DD-fan. Jag hoppas att Shadowland recenseras framöver av någon av mina Shazam-kollegor. Bilden ovan är dessutom både snygg och lockande och minskade inte peppet. Vad säger ni som har bättre koll på Marvel? Flipp eller flopp?
Recensioner
Skriv en kommentar
My mommy is in America and she met Buffalo Bill
lördag 19 juni, kl 07:56 av Rikard
3 kommentarer
Spanska Fanfare/ Ponent Mon ger ut en del intressanta serier på engelska, på senare år framförallt manga. De har gjort en kulturgärning och för första gången, mig veterligen, publicerat fenomenale Émile Bravo på engelska. Bravo har även gjort fantastiska Spirou-albumet Spirou, le journal d´un ingénu. Bravo har här samarbetat med Jean Regnaud som skrivit manus till My mommy is in America and she met Buffalo Bill utifrån sin egen barndom. Albumet handlar om femårige Jean som bor med sin yngre bror, pappa och nanny någonstans i Frankrike 1970. Allt skulle ha varit bra om det inte hade varit för att Jeans mamma var ute och reste. Genom den lite större granntjejen börjar Jean få vykort från sin mamma. Parallellt så får man följa Jean genom vardag och ledigheter. En del vuxna beter sig konstigt runt Jean och hans bror. Jean förstår inte att de beter sig så eftersom han mamma är död. Jeans pappa har inte berättat det utan har sagt att mamman är ute och reser. Ett utdrag finns att läsa hos förlaget å albumet är nominerat till en Eisner i år.
My mommy is in America and she met Buffalo Bill är helt fantastisk och alldeles underbar. Historien berättas konsekvent utifrån Jeans horisont och det sätter tonen för albumet. Regnaud lyckas så bra med Jeans berättarröst att jag inte någon gång tänker att så här resonerar inte en femåring. Bravos underbara teckningar i en lite murrig stil förhöjer upplevelsen ytterligare. Jag har väntat i ett antal månader på att komma från post-Essex County-känslan, dvs när får jag läsa något som är lika fantastiskt, och äntligen var det dags efter en lång vandring. Det finns flera underbara sekvenser i albumet, t.ex. när Jean ska få skjuts hem av sin kompis rullstolsbundne pappa och Jean ser framför sig hur han sitter i pappans knä i rullstolen i full fart nerför en backe. Eller när en psykolog kommer till skolan och alla eleverna är rädda att de ska placeras på en skola för mindre begåvade kallas, Sess. En av eleverna tror att det innebär att de skickas till tyskarna (SS), när Jean blir inkallad får han panik och börjar berätta att hans mamma är i Amerika och har träffat Buffalo Bill. Det finns många fantastiska sekvenser i albumet. Det blev mycket fantastiskt och underbart i recensionen men är något så fantastiskt och underbart får det bli så 🙂
Manus: Jean Regnaud
Illustration: Émile Bravo
Förlag: Fanfare/Ponent Mon
Betyg: 5/5
Illustration: Émile Bravo
Förlag: Fanfare/Ponent Mon
Betyg: 5/5
Recensioner
Skriv en kommentar
Kinderbook- serier för sorgsna barn
onsdag 16 juni, kl 20:31 av Rikard
0 kommentarer
Epix gav ut två japanska album lagom till Spx10. Isvandraren av Jiro Taniguchi har jag recenserat och nu är det dags för Kinderbook- serier för sorgsna barn av Kan Takahama. Kinderbook är en samling noveller med det gemensamma temat människor som inte mår så bra. Konsthandlare på väg mot pension, älskade i självmordspakt, otrohet vid havet, outsiders i skolan är vad några av novellerna handlar om.
Det är överlag tunga ämnen som hanteras, oftast fokuserat kring någon form av sorg och iaf kring ensamhet. Så ingredienserna för att beröra finns där. Tyvärr berör ingen av novellerna mig, de är genomgående trista. De flesta novellerna är oerhört texttunga, något jag avskyr om inte dialogen är suverän. Det är inte dialogen i Kinderbook men den är helt okej så det är inte där det största felet ligger. Problemet ligger i att ingen av novellerna, tio till antalet, har en handling eller personer som berör, novellerna känns som ytliga betraktelser trots att en del av dem har potential att bli mer än så. De murriga teckningarna i gråskalor är det inget större fel på även om det för japanska serier vanliga problemet att flera ser alltför lika ut finns även här. Men i grunden lider teckningarna av samma sak som manuset, de är rätt intetsägande. Jag skulle inte kalla Kinderbook för en besvikelse eftersom jag inte hade några förväntningar men den föll mig inte i smaken.
Illustration: Kan Takahama
Förlag: Epix
Betyg: 2/5
Förlag: Epix
Betyg: 2/5
Allmänt
Skriv en kommentar
Bildspel: Chris Ware-utställningen
söndag 13 juni, kl 18:47 av Rikard
2 kommentarer
Igår var det så vernissage för Chris Ware-utställningen på Gävle Konstcentrum. En hel del folk hade hittat dit, hörsalen för samtalet mellan Chris Ware och Fredrik Strömberg var fullsatt. Utställningen pågår mellan 12 juni och 15 augusti, öppet tisdag-söndag 12-16. Nedan finns bilder från gårdagens samtal samt lite bilder tagna idag (under tidspress) från själva utställningen.
Nyheter och tips
Skriv en kommentar
Påminnelse: Chris Ware i Gävle
torsdag 10 juni, kl 20:52 av Rikard
6 kommentarer
Som jag skrev om för ett tag sedan så är det en vernissage med Chris Ware på Gävle Konstcentrum nu på lördag. 15.00 är det ett samtal mellan Fredrik Strömberg och Chris Ware, utställningen öppnar 12.00 Idag var jag på det samtal som hölls mellan två från Gävle Konstcentrum, Serie- och bildberättarprogrammets ansvarige Johan Höijer och Chris Ware på högskolebiblioteket. Ett underhållande samtal tack vare Chris Ware och moderatorn så om du inte har alltför långt att ta dig så rekommenderar jag ett besök på vackert belägna Konstcentrum för att lyssna på Chris Ware och titta på utställningen.
Recensioner
Skriv en kommentar
Theos ockulta kuriositeter 2: De förlorade sidornas bok
onsdag 9 juni, kl 10:07 av Rikard
1 kommentar
Ola Skogäng är en frisk fläkt i Seriesverige och hans Mumiens blod som kom 2008 gjorde honom till en favorit för stora delar av Shazams redaktion. Lagom till Spx10 kom andra delen av Theos ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok. Hur han började teckna Theos ockulta kuriositeter och hur framtiden ser ut berättade Ola Skogäng om i en intervju med Shazam i april. För er som inte läst Mumiens blod kan det vara bra att känna till huvupersonerna: Theo är en stor björn som driver en ockult butik i Gamla Stan, han var en vanlig människa innan en egyptisk mumie ställde till det Max är Theos polare och tillika polis, han ber ofta Theo om hjälp. Felicias mamma är lite alkad och Felicia gillar inte henns nya karlar så hon hänger en hel del med Theo. Serien utspelar sig i Stockholm med lite mer övernaturliga inslag under ytan. De förlorade sidornas bok tar vid två år efter Mumiens blod. Theo och Max letar efter en bok från Atlantis som kan lösa Theo från hans förbannelse. De förunderligas brödraskap smider planer mot Theo och vill också ha tag i boken och Fiskmånglaren, som lever under vatten, blandar sig i brödraskapets affärer. Samtidigt släpps ett gäng döda frireligiösa lösa och de ger sig ut för att hämnas gångna oförrätter. Theo har alltså lite att stå i. Förutom sitt vanliga gäng har han även magikunniga Helga till sin hjälp.
Ola Skogäng är en av de skickligaste svenska teckningarna och hans klara linjen-stil håller hög internationell klass. Skogäng har dessutom förbättrat teckningarna sedan första albumet, det är alltid kul att se förbättringar. Rent teckningsmässigt är det en fröjd och färgläggningen är suverän. Manus är liksom första delen spretigt, det är olika skurkar som inte hänger ihop med varande (vissa gör det iofs) och mycket hopp mellan de händelserna som är kopplade till de olika skurkarna. Lite rörigt blir det ibland men det funkar. Skogängs fantasi är det inget fel på, jag gillar framförallt de religiösa Skeviksborna som ska hämnas en gammal oförrätt. Övriga karaktärer är också skruvade och miljöerna är sköna. Det är mycket som berättas och jag hade gärna sett att Skogäng lagt ner mer sidor på t.ex. bokletandet på Mount Everest. De förlorade sidornas bok är sällan rolig utan mest småputtrig och någon spänning infinner sig inte. Men det är ett schysst och underhållande äventyr tack vare miljöerna och karaktärerna. Jag gillar Theo och gänget.
Illustration: Ola Skogäng
Färgläggning: Anna Sällström & Ola Skogäng
Förlag: Ekholm & Tegebjer
Betyg: 3/5
Färgläggning: Anna Sällström & Ola Skogäng
Förlag: Ekholm & Tegebjer
Betyg: 3/5
