I Tyskland avslutades i helgen landets viktigaste seriefestival, Comic-Salon Erlangen, som räknade in 25.000 besökare. Under festivalen delades det finaste tyska seriepriset, Max und Moritz-Preis, ut (pristagarna på bilden intill). Nicholas Mahler fick priset som bästa tyskspråkiga serieskapare, han finns utgiven på engelska. Hans senaste album på tyska är Engelmann och Pornographie & Selbstmord. Ralf König fick priset för bästa seriestrip med Prototyp/Archetyp. Epix har gett ut en rad av Königs album på svenska. Jens Harder fick priset för bästa tyskspråkiga serie med sin mastodontserie Alpha-Directions, ett nätt album om Jordens skapelse och utveckling för 50 euro. Priset för bästa utländska serie gick till fransmannen Winshluss och hans version av Pinocchio. Publikpriset gick till Ulli Lust för hennes självbiografi Heute ist der letzte Tag vom Rest deines Lebens. Mer om festivalen och länkar vidare finns på Graphic Novels.
Författar arkiv
Max und Moritz-Preis 2010
Förhandstitt: Eater 2
Ordbilder håller på att färdigställa andra delen av skräck/action mangan Eater av Masatoshi Usune och vi har fått lite bilder. Eater handlar om rymdvarelser som lever av att äta människor och de som bekämpar dem. Jonas recenserade första delen för ett tag sedan. I andra delen intensifieras Benimarus och den människoätande rymdvarelsen Kazumas blodiga kamp. Kazuma har en armé av hjärntvättade soldater till sitt förfogande och han tvekar inte att offra dem för att uppnå sitt mål: att döda både Benimaru och Aoko. Kazuma har i sin tur återhämtat sig tillräckligt för att kunna transformera till sin monsterskepnad och han har ett nytt mäktigt vapen att använda mot Benimaru.
Lanfeust från Troy 1: Magohammotens elfenben
Albumförlagets senaste utgåva, Lanfeust från Troy, är en fetingsuccé i Frankrike och är tydligt inspirerad av Regis Loisels och Serge Le Tendres Roxanna-album från 80-talet. De fyra första delarna av Roxanna gavs ut av Epix och tillhör rent visuellt mina absoluta favoriter. Berättelsen håller inte hela vägen men Loisels teckningar är fantastiska. Lanfeust från Troy har i sin tur gett upphov till en rad spin-off serier i Frankrike. Lanfeust från Troy: Magohammotens elfenben handlar om Troy där alla invånare besitter en magisk gåva. Troy ska inte förväxlas med det antika Troja för det är en fantasyvärld med svärdsvingande män, snygga kvinnor, troll och konstiga djur. Lanfeust är huvudperson och han kan smälta metall med blicken. När han av en slump kommer i kontakt med ett svärd, vars handtag är gjort av elfenben från en magohammot, visar det sig att han har flera gåvor. Tillsammans med byns vise man Nikoledes och hans två heta döttrar Cixi och Ci´an ger han sig iväg till de vise i Eckmül för att få sin gåva prövad. Det blir givetvis en hel del äventyr på vägen. Ett utdrag finns att läsa här.
Lanfeust från Troy är onekligen inspirerad av Roxanna och även om vare sig teckningar eller världen i sig är lika bra hittills så är det här högklassig fantasy utan större djup. Precis som jag vill ha det. Didier Tarquin gör ett stabilt jobb med teckningarna som är väldigt trevliga att titta på. Scotch Arleston (eller Christopher Arleston som han fortfarande kallade sig när första Troy-albumet kom) har skapat en kul värld och får ihop en bra blandning av äventyr och humor. Att det inte finns något större djup är enbart befriande, filosofisk fantasy känns inte så lockande, jag vill ha (relativt) hjärndöd action. Huvudkaraktärerna är något klyschiga, Lanfeust är lite trög men hjältemodig, Ci´an (blond) som är hans fästmö är präktig, Cixi (svarthårig) är en fresterska och Nikoledes en klok och stiff farbror. Dessutom tillkommer ett troll så totalt blir det en schysst grupp. Om du har läst så här långt förstår du att jag gillar det här och jag ser fram emot de kommande delarna.
Illustration: Didier Tarquin
Färgläggning: Luca Saponti
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4-/5
XIII- The Day of the Black Sun
XIII är en fransk klassiker vars första del utkom 1984 och den sista 2007, totalt 19 delar som har varit storsäljare i Frankrike och getts ut på flera språk. Serien har gått i Agent X9, om den är avslutad där vet jag inte eftersom jag inte läser Agent X9. Dabel Brothers gav 2007 ut en samling av de första tre albumen tillsammans med Marvel men sedan bidde det inte mer. Nu har engelska Cinebook startat sin utgivning. Första delen XIII- The Day of the Black Sun kom i juni. En ny del ska ges ut varannan månad framöver. XIII handlar om en man som hittas på en strand med ett skotthål i huvudet och siffran XIII tatuerad över nyckelbenet. Han tas om hand av ett äldre par och en alkad läkare. Han minns ingenting av sitt förflutna så de enda ledtrådar han har är tatureringen och en nyckel som var insydd i skjortkragen. Det dyker upp några mördare och XIII har ihjäl en av dem som visar sig ha ett kort av honom tillsammans med en snygg tjej. Spåren leder honom till Eastown där han jagas av flera olika konstellationer. Där får han också reda på varför han är eftersökt, en milt sagt chockerande sanning. XIII har mördat USA:s president!
Jag funderade innan jag läste första delen av XIII om den skulle kännas lite daterad men så är inte fallet. Visst är det 80-tal men det är inte detsamma som att det är daterad. En riktigt bra historia blir inte daterad. Å det är just vad XIII är, en riktigt bra historia. Dessutom får jag lite vibbar av riktigt bra 80-tals tv-serier vilket är ett plus. Ploten är klockren, en man utan minne måste bit för bit lägga ett pussel samtidigt som en massa andra försöker ha ihjäl honom. XIII- The Day of the Black Sun har hela tiden ett driv framåt eftersom jag som läsare är lika nyfiken som titelkaraktären att hitta fler bitar till pusslet. Att man inte känner till något mer om XIII:s bakgrund mer än att han är en vältränad dödsmaskin gör att det hela tiden är spännande eftersom vad som helst kan dyka upp. Rutinerade Jean Van Hamme som också gett oss fantastiska Thorgal gör ett suveränt jobb med manuset och William Vance som tecknat Bruce J Hawker, en personlig Fantomen-biseriefavorit, gör ett fint jobb med teckningarna. XIII- The Day of the Black Sun var en positiv överraskning och jag förstår att den blivit en sån succé om fortsättningen är lika bra.
Illustration: William Vance
Färgläggning: Petra
Förlag: Cinebook
Betyg: 4/5
Bouncer III: Ormarnas rättvisa
De två första delarna av Bouncer av Alejandro Jodorowsky och Francois Boucq avslutade den första cykeln om pojken Seth och hans jakt efter hämnd på de som dödade hans far och mor. Västern har sällan varit så skitig och brutal. Som läsare fick man dessutom bakgrundshistorien för titelkaraktären Bouncer, vars båda bröder numera är döda. Titeln Ormarnas rättvisa kommer av en indian som hämnas en gammal oförrätt genom att kasta in en giftig orm till de män som deltog i en massaker på hans stam å att visa människor är som ormar. Det första offret är bödeln i Barro City. Någon måste därför ta hans plats när barnamördaren/ kannibalen Jim ska möta sin välförtjänta död. Stadens viktigaste män drar sticka om vem som ska få bli bödel. Bouncer drar nitlotten och drar i spaken när barnamördaren hängs. Bouncer har dock inte bara otur utan får ta över salon Infierno där han är utkastare (bouncer). Han friar därför till sin trogna medarbetare Noemie. De har dock gjort sig ovän med den lokale rövarbaronen och ödet kommer återigen att vara grymt mot Bouncer. En utdrag finns här.
Första cykeln av Bouncer var en riktigt bra grisvästern. Boucqs teckningar är lika bra i denna del med all skitighet och brutalitet. I Ormarnas rättvisa finns dessutom några riktigt snygga drömsekvenser. Grannt att se på. Det är heller inget större fel på Jodorowskys manus, det är rätt segt i inledningen men tar fart när jävelskapet börjar på allvar i andra halvan. Det finns en hel del bra att bygga vidare på i nästa del, både indianens hämnd och Bouncers dito. Ormarnas rättvisa är just den enda ”rättvisan”, i övrigt är det allt annat än rättvist och det blir följaktligen inga Hollywood-slut. Jag blir själv hämndsugen. Tyvärr är dialogen lite flosklig stundtals och det är något jag är allergisk mot och det drar ner helhetsintrycket. Ormarnas rättvisa når inte riktigt den potential som finns vilket är synd men det är ändå en bra västernserie.
Illustration: Francois Boucq
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3/5
Förhandstitt: En kopp kaffe till 2
Ordbilder har hittills gett ut Drömmarnas djup, Eater, Ojingogo och En kopp kaffe till 1. I september är det dags för En kopp kaffe till 2. Andra boken handlar bland annat om två vänner som förbereder sig inför en tidsresa. En bekant från första delen är katten Mjaurits som nu blivit vuxen och är en framgångsrik affärsman. Å så lär det bli en del kaffe.
Nu är frågan mest när vi får Sveriges första matlagningsmanga. Kanske något för Allt om Mat att ta tag i 🙂
Tintin och kolonialismen
Tintin i Kongo har varit i ropet de senaste åren och även tidigare enligt Björn Wahlbergs förord till den senaste svenska utgåvan. I Sverige var debatten som intensivast 2007. Bubblan 174 hade en artikel om albumet och kontroversen. Den 31 maj i år kommer en belgisk domstol att avgöra om Tintin i Kongo ska förbjudas i landet eller inte sedan en man med ursprung i DR Kongo krävt det. Så är det då något att bråka om att en 80-årig serie som speglar hur afrikaner betraktades på den tiden och därmed inte är värre än den första Tarzan-rullen med Johnny Weissmüller eller för den delen andra serier från samma tid?
Mitt svar blir på frågan blir: Ja. Dels är det givetvis problematiskt eftersom Tintin fortfarande är en oerhört populär serie som läses av barn. Dels var den belgiska kolonialismen särdeles grisig. En yngre generation bör inte vara okunnig om historien. Albumet i sig är sannolikt det sämsta Tintin-albumet. Jag läste om det nu i veckan för första gången på 20 år och slogs av hur uselt det är. Obefintlig handling, ointressanta karaktärer och rejält daterat. I motsats till de flesta Tintin-album som är fantastiska.
Jag är ditt fan in i döden
Coco Moodysson hyllades närmast unisont för förra årets Aldrig godnatt. Eder undertecknade var en av få som inte hoppade jämfota. Jag är ditt fan in i döden handlar om Moodyssons livslånga passion för The Cure och dess sångare Robert Smith. Hon är på plats i London för att få se dem live för allra första gången. I London sammanstrålar hon med andra die hard-fans som delar med sig av sina konsertminnen, några har t.o.m. träffat Robert Smith! Parallellt berättar hon om sina favoritlåtar och saker som bara ett hängivet/galet fan känner till. På Spx satt hon och sydde Cure-dockor. Ett kul initiativ!
Moodyssons teckningsstil går inte hem hos mig, jag ser mig inte som en total tuschbög men det ska iaf vara personligt men Moodyssons stil är för mycket hellre än bra. Men teckningarna funkar trots det i Jag är ditt fan in i döden. Jag tycker att hennes skildring av fanskapet är bra. Jag kan inte relatera till hennes totala besatthet av ett band eftersom jag aldrig varit där själv. Jag kan inte ens nämna medlemmarna i mina favvo-band. Det gör å andra sidan att det är intressant att se hur die hard-fans resonerar, både Coco själv och de andra, en del dessutom utspökade till Robert Smith. Det är kul och tragiskt på samma gång, fascinerande och patetiskt. Några italienare slåss om vem som är mest lik Smith. Medelålders amerikanska kvinnor och män har rest ända till Europa för att få se The Cure. Det bästa är Cocos funderingar över om hon vill träffa Smith eller inte. Kommer bilden av The Cure att rasa, kommer hon att förstöra en livslång relation? Det sämsta är att jag som läsare aldrig blir mer än en oengagerad betraktare.
Förlag: Galago
Betyg: 3/5
The Stuff of Legend Book 1: The Dark
The Stuff of Legend var en av förra årets stora indiesuccér i USA och nu har de första två numren samlats i en trade på 128 sidor av Villard. The Stuff of Legend handlar om hur en pojke förs bort från sitt rum av The Boogeyman till The Dark, befolkat av ratade lekasaker, varpå en del av pojkens leksaker ger sig av dit för att föra tillbaka pojken under ledning av en leksakssoldat som kallas för The Colonel. De som ger sig av är björnen Maxwell, indianprinsessan, ballerinan Harmony, ankan Quackers, clownen Jester, spargrisen Percival och pojkens valp. När de anländer till The Dark är de förändrade, de har blivit verkliga. De möter många hinder på vägen i sitt sökande efter pojken och The Boogeyman försöker döda dem och så splittring bland dem. På Newsarama finns de första 22 sidorna av serien att läsa. I samlingsvolymen finns f.ö. en bonus i form av The Colonels War Journal.
The Stuff of Legend är en suverän serie och det hade varit orättvist om den inte blivit en succé. Det första jag tänkte på som jämförelse var filmen Toy Soldiers men en mer rättvis jämförelse är C.S Lewis böcker om Narnia. Japp, The Stuff of Legend är i nivå med barnboksklassikerna om landet Narnia. Det ska direkt sägas att The Stuff of Legend inte riktar sig till barn, därtill är den alldeles för grym och temana för tunga. Raicht och Smith behandlar seriens centrala teman mod, lojalitet och vänskap superbt. The Dark är dessutom en fascinerande värld som jag ser fram emot att utforska i kommande volymer. Sist men inte minst så är Wilsons teckningar magnifika i sepia och brunt, det är så så snyggt och lyfter serien och ger den en känsla av det 40-tal som den utspelar sig i (i den ”verkliga” världen). Halvdana eller standardartade teckningar hade antagligen skymt manusets kvalitéer. The Stuff of Legend är som sagt en suverän serie och en av de bästa jag läst i år. Jag tror att den kommer att stå sig bra i konkurrensen även vid årets slut. Förhoppningsvis delar jag ut högsta betyg till nästa volym. På Newsarama finns början av den andra volymen att läsa.
Illustration: Charles Paul Wilson III
Färgläggning: Jon Conkling & Michael De Vito
Förlag: Villard
Betyg: 4+/5
Afrodisiac
Blaxploitation. Smaka på ordet. Blaxpolitation. Shaft. Coffy. Superfly. Foxy Brown. Sweet Sweetback Baadaassss Song. Black Gestapo. Afro. 70-tal. Cadillac. Pimps. Under 70-talets första år kom ett gäng sköna filmer med svarta män och kvinnor som hjältar. De var snygga och coola. Å inte alltid på rätt sida om lagen. Mer om fenomenet finns på Magasin Defekt.
Med Afrodisiac har tecknaren Jim Rugg och Brian Maruca skapat en hyllning till genren. Huvudperson är städaren Alan Deasler som förvandlats till hjälten och hallicken Afrodisiac. Eller som han beskrivs: The Orginial Unbeatable, Irresistible, Smooth Dark Chocolate Brother. Förutom att vara hallick räddar Afrodisiac även världen undan en gigantisk kackerlacka, rymdinvasion och Dracula. Han omvänder en het FBI-agent och slåss mot en ond superdator. Han är så läcker att döden hellre vill ligga med honom än hämta honom. Afrodisiac agerar ofta barbröstad och är konstant omgiven av heta vita brudar. Givetvis har han en gigantisk afro. Vad som gjort Alan Diesler till Afrodisiac varierar albumet igenom. Men hans magnetiska dragningskraft på brudar är konstant.
Jag gillar blaxploitation och hade höga förväntningar på Afrodisiac och de infriades. Jim Rugg gör ett lysande jobb med teckningarna i Afrodisiac. Han tecknar i olika stilar som alla är hyllningar till de stilar som dominerade serierna under 70-talet. Förutom serierna på de knäppa teman jag nämnt ovan så finns det en mängd sköna omslag från olika Afrodisiac-tidningar. Delvis ser serien också ut som om någon kopierat in gamla gulnade serietidningar. Marucas dialog är kul och 70-tals vibben total. Afrodisiac är en snygg hyllning till blaxpolitationgenren. Den är konstant too much liksom blaxploitationfilmer ofta är och just därför så underbart kul. Just get it n´read it, Motherraper.
Illustration: Jim Rugg
Förlag: AdHouse Books
Betyg: 4/5
