Albumförlaget fortsätter att ge oss franska serier. Nu är det dags för fantasyserien Lanfeust från Troy 1: Magohammotens elfenben. Lanfeust har varit en stor succé nere på kontinenten ett tag och har gjort författaren Scott Arleston till en stjärna. Lanfeust från Troy ges ut om några veckor. Efter hoppet finns förutom ett antal sidor även handlingen beskriven.
Då var det dags för en andra genomgång av vad jag köpte på Spx10 i fanzinväg. Super Mario’s Housewives beskrivs som en fanbook och det är en passande beskrivning av denna hyllning till Super Mario-spelen. Super Mario borde vara det tv-spel som flest spelat. Jag har spelat en del själv även om jag mest spelade Sega och därmed Sonic. Personerna bakom serien använder sig av tv-spelsnamnen Aggi, Teatea, Monni och Aggi. Det är en rätt kul och en skön drift med/hyllning till klassiska tv-spel. Teckningarna är överlag inte så bra men det får man ta.
Ett fanzin som jag köpt innan är Ainur Elmgrens Goldenbird 1 & 2 så därför var det kul att se att 3 & 4 samlats i ett nytt fanzin. Liksom systern Tinet så berikar Ainur Elmgren serierna i Sverige genom att göra en äventyrsserie. Goldenbird utspelar sig i den självutnämnada republiken Ginestra på 1920-talet. Ginestra styrs av The Dux och hans garde kallat The Pinkshirts. Revolutionen är dock på gång i Ginestra. Mitt i allt detta befinner sig huvudpersonerna Mayann som är jazzsångerska, hennes showpartner Lou, finnen Andy och suffragetten Goldie. Dessutom är prästen Falco på skattjakt efter tempelriddarnas skatt. Serien är snygg både till stil och sidkompositioner. En underhållande äventyrshistoria som förtjänar en större spridning. Totalt ska det bli sex delar av Goldenbird.
Det var ett gäng britter på Spx10 som sålde skumma sf-serier. De kallade sig Decadence Comics. I Untranslated 1 jagar ett gäng håriga varelser med spetsiga näsor ett flygande gubbhuvud med hög panna. Gubbhuvudet skadas och då kommer en stor mussla fram. Sedan sänder musslan en signal till varelsernas förtjusning. Enkelt å snyggt tecknat men helflummigt. Last Drink handlar om en man som i ett postapokalyptiskt samhälle där det mesta är täckt av sand (vulkanaska?) letar efter vatten han gömt. Snygga sekvenser och en total ensamhet och ödslighet. Sånt gillar jag.
Seriefräjandet har tillsammans med kulturföreningen Wormgod startat en utgivning av korta serier åt det mer artsy hållet av framförallt utländska serieskapare. Det som skildras är just dystopier och i häftena finns också programförklaringar för både Wormgod och Seriefrämjandet. Jag ska recensera de tre första häftena.
01: Vanja & Vanja av Daniel Zezelj och Desert av Carol Swain.
02: Freak Dreaming av Artùras Rozkovas.
03. TK47 av Spyros Verykios och Nail Story- Ramon av Igor Hofbauer.
Marjane Satrapis Persepolis har blivit en succé världen över och nått de som vanligen inte läser serier. En suverän serie som innehåller det mesta. När jag ser omslaget till Svalornas lek av Zeina Abirached är det omöjligt att inte tänka på Satrapi då deras stilar påminner så mycket om varandra. Svalornas lek är en självbiografi och utspelar sig en natt i Beirut 1984 under ett av de återkommande bombardemangen i staden mellan olika sidor i det blodiga inbördeskrig som rådde då. En ung Zeina tillbringar natten i familjens hall tillsammans med sin lillebror och en allt större grupp grannar eftersom deras hall är hyreshusets säkraste plats. I hallen försöker de alla hålla upp ett sken av normalitet mitt i krigets vansinne med de minns hur det var innan kriget bröt ut.
Abirached är liksom Satrapi en skicklig tecknare och blandar skickligt konventionella sekvenser med mer experimentella sekvenser. Rent grafiskt är det en ren fröjd. Liksom hos Satrapi är dialogen riktigt bra och Joanna Hellgren (Frances) har gjort en bra översättning. Svalornas lek är en osedvanligt fascinerande självbiografi, kriget som bakgrund ökar givetvis dramatiken jämfört med en amerikansk förort. Svalornas lek är uppbyggd som en teaterpjäs, allt utspelas i samma rum och det är personernas samtal och göranden som för berättelsen framåt varvat med korta återblickar till en annan, bättre tid innan kriget bröt ut. Abirached lyckas för läsaren in i hallen i 80-talets Beirut och få en närhet till personerna och det som händer runt dem att man nästan kan höra granatnedslagen. Även den spänning som blir när Zeinas föräldrar dröjer på vägen från mormodern är väldigt skickligt skildrat, den gamla klyschan att man kan ta på tystnaden passar väldigt bra. Svalornas lek har både hjärna och hjärta och är en av årets bästa läsupplevelser hittills.
Förra numret (8-9) var det bästa jag läst på länge. Tyvärr hann jag inte skriva en recension och även detta nummer är jag sent ute med eftersom det nya numret kom igår. Nåja. Brännpunkt Baronkhan är uppföljaren till det rätt bra äventyret Brännpunkt Barbados och jag trodde nog att Bababus planer på att ta över Baronkhan och de andra bergsfurstendömena skulle bli en höjdare. Tyvärr är det ett riktigt trött äventyr. Felmang är inte en av de bättre tecknarna och när Reimerthis manus är kasst så blir slutresultatet en flopp och min förväntan byttes mot besvikelse, ingen spänning eller stämning alls. Bergsfurstendömena är ett skumt påhitt men rätt hanterade kan de funka utan att det blir konstigt. Tyvärr gör Felmangs insats att det mesta kring dem känns konstigt i äventyret. Invånarna i Baronkhan ser på s.9 mest ut att vara hämtade ur Walter Hills kultfilm The Warriors medan de på s. 18 ser ut som medeltida européer. Föräldrarna till den heta kapten Lara på s. 19 ser ut att vara komma från statistroller i en halvkass sf-rulle. Den heta furstinnan Alicia bor i mindre kopia av sagoslottet Neuschwanstein vilket inte är så lyckat, inte heller att hennes garde ser ut som kosacker. Inte bra alls.
Det som lyfter tidningen från total misär är Bernhard Prince-äventyret Med dödligt uppsåt. Även om storyn är lik de flesta andra BP-äventyr så är Hermanns teckningar alltid trevliga och 70-talsmiljöerna är onekligen snygga. Herman Hedning är i vanlig ordning inte så kul. I slutet av tidningen så presenteras vinnaren av Bästa äventyr 2009 och jag slås av hur mycket snyggare Fantomen är i svartvitt. Det var ett tag sedan jag läste ett svartvitt nummer men när jag tänker efter kan jag inte se klassiska äventyr som Livets eld, Eden och framförallt Ondskans borg i färg. Färg skadar mystiken. Tyvärr lär tidningen inte återgå till svartvitt. Å andra sidan gillar jag Thorgal och Bernhard Prince bättre i färg. Varför kan man inte båda få ha kakan och äta den?
Moonstone har länge haft licens för Fantomen i USA, men framöver är det Dynamite som har licens att ge ut Fantomen. Jag har inte läst något Moonstone-äventyr så jag vet inte hur de har hanterat Fantan. När det nu är Dynamites tur att ta sig an Den Vandrande Vålnaden så har de gett Alex Ross, omslagsfantomen, i uppdrag att leda teamet som även består av Scott Beatty, manus och Eduardo Ferigato, teckningar. I Alex Ross version har den 21:e Fantomen vägrat att svära eden och istället ägnar han sig åt sin växande familj och välgörenhetsorganisationen The Walkabout Foundation men kan han undvika sitt öde? Serien har fått titeln The Last Phantom. På CBR finns en längre artikel där Alex Ross liksom redaktören Nick Barucci utvecklar sina tankar kring karaktären och diskuterar vikten av att de redan inbitna fansen gillar det.
Det är onekligen en annan vinkling av legenden och Barucci utlovar dessutom teckningar i en stil liknande Mignolas vilket sammantaget gör att det här kan bli riktigt intressant eller en kalkon. En mer ”vuxen” version av Fantomen är kanske inte fel för igår ringde nämligen en säljare från Egmont hem till oss och frågade efter min målsman. Min sambo fick förklara att jag faktiskt var vuxen varpå försäljaren ursäktade sig med att de får inte fråga efter barnen 🙂
Jag gillade första delen av Lou! av Julien Neel skarpt. I andra delen, Sommarblues, är det sommar, Lou och hennes mamma lämnar stan för att åka till Lous mormor på landet. Ingen av dem ser fram emot det eftersom ingen kommer överens med mormor. Hon försöker dessutom få ihop det mellan Lous mamma och en smilig läkare som hon tycker är ett passande parti istället för Richard som Lous mamma kärat ner sig i. Lou blir kompis med en kille i sarong med en förkärlek för Hawaii. Vistelsen på landet blir följaktligen inte så trist som de trott. Å dessutom väntar trevliga överraskningar de båda i landet och i stan.
Sommarblues är ett trevligt återseende då det som var bra med den första i form av karaktärer och dialog är sig likt. Även här finns sekvenser ur mammans knäppa rymdsaga (hon är författare) liksom en bra blandning mellan humor och allvar. Lou! är fortfarande en suverän allåldersserie. Det som ändras här och som jag inte tänkte på i första delen är hur saker utvecklas för Lou och hennes mamma. Jag trodde att Lou skulle vara en serie där det är status quo hela tiden, att karaktärerna har samma ålder och utvecklas ytterst lite i de olika albumen. Sommarblues visar att så inte är fallet med Lou. Mammans förhållande med Richard utvecklas och framförallt förändras Lou. I första delen var hon störtkär i Tristan men när de nu återses har hon inte längre samma känslor och man anar att Lou, som är 12 år, är på väg mot en slags definitiv skiljelinje mellan barndomen och tonårstiden. Det blir intressant hur det utvecklas framöver. Lou! är den bästa serien med kids som huvudsaklig målgrupp just nu.
Jiro Taniguchi är en av de japanska serieskapare som hyllats mest i väst. Hans mer realistiska stil och lugna tempo har gått hem här. En av hans mest hyllade serier är Min fjerne barndomsby om en man som svimmar och vaknar upp i sin barndom. Epix släppte lagom till Spx10 Isvandraren, en serie noveller på temat människan och naturen, och det är första gången Taniguchi ges ut på svenska vilket Epix ska ha all cred för.
Albumet innehåller sex noveller och temat människan och naturen är centralt i fem av dem. Den första novellen, Isvandraren, handlar om författaren Jack Londons kamp för att överleva i ett isigt Alaska. Vilda vita västern handlar om två män som fraktar en likkista och förföljs av vargar. Bergens herre handlar om en björnjägare som jagar den björn som dödat hans son. Kaiyose-Jima, blåmusslornas ö handlar om vänskapen mellan en pojke och en flicka under en sommar i ett fiskeläge parat med lite dramatik på havet. Valarnas sång handlar om en valforskare som besatt följer efter en val som han följt i många år och som ger sig iväg för att dö i valarnas kyrkogård. Pinjeblommornas hus avviker från de andra genom att inte ha samma tema, den handlar om en mangatecknare som bor i ett lite märkligt hus med udda existenser och andar. Tre av novellerna utspelar sig i Nordamerika och tre i Japan.
Sofia Olsson gjorde en utmärkt debut för ett par år sedan med Ända hit på Komika. Nu har hennes stripserie Hetero i Hägersten samlats av Galago och utkom lagom till Spx. Serien handlar om ett par och deras vardagsbekymmer och glädjeämnen. Olsson tecknar i en väldigt enkel och spretig stil som får mig att tänka på Jeffrey Brown. Inte så snyggt men funktionellt. Humorn i Hetero i Hägersten är väldigt lågmäld och inbjuder mer till småleenden än gapskratt. Den börjar lite segt men tar sig efterhand och jag tycker andra halvan är bäst. Dialogen är väldigt bra eftersom Olsson får allt att låta naturligt och undviker det konstruerat smarta. Igenkänningsfaktorn är stor och ibland direkt plågsam. Tyvärr känner jag igen mig i vissa delar av den kultursnobben som utgör ena halvan av paret, igenkänningsfaktorn är för mig seriens verkliga styrka. En del av vardagsbetraktelserna är riktigt bra och en del är sega. Ojämnheten till trots så är Hetero i Hägersten överlag underhållande och paret är väldigt träffsäkert skildrat och serien är för mig en kärleksfull drift med ett medelklassigt pk-par i storstan.
