Sextonde och sista numret av Dark Avengers, och jag tror banne mig att jag recenserat varje nummer sedan starten för cirka ett och halvt år sedan. Slutet gott, allting gott då eller? Båda ja och nej skulle jag nog vilja säga. Flaggning för ett par små spoilers i följande text.

Som helhet gillar jag verkligen vad Brian Michael Bendis och Mike Deodato lyckades få till med Dark Avengers genom de 16 numren. Dark Avengers har från starten varit en av de mer centrala titlarna i Marvel-event Dark Reign, och jag tycker att serien hållit en jämn nivå från början till slut. För den som inte hängt med riktigt från starten så fick ju Norman Osborn (aka Green Goblin) efter Secret Invasion kontrollen över både S.H.I.E.L.D och Avengers. Så, utan vidare knussel så skulpterade Osborn om S.H.I.E.L.D till H.A.M.M.E.R och startade om Avengers med en väldigt annorlunda uppsättning medlemmar beståendes av en udda samling superskurkar samt ett par äkta Avengers som stannade kvar av personliga skäl. Upplagt för katastrof från start med andra ord, och i och med Siege så var det slut på det roliga för både Osborn och hans Dark Avengers.

Fortsätt läsa Dark Avengers #16

På grund av tidsbrist så har jag halkat efter lite grann i recenserandet av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos Dark Avengers, så jag siktar på att bränna av den här seriens sista två nummer på kort tid nu.

Nummer 15 är alltså det näst sista numret av Dark Avengers, och Norman Osborn har vid det här laget gått så långt att han förklarat krig mot Asgård och gått till full attack med allt som står tills hans förfogande. Det här numret utspelar sig dock inte under själva Siege, utan låter oss istället följa två andra skeenden. I det första får vi reda på vad som egentligen hände i Siege: The Cabal (recenserad av Ferdinand, här) då The Cabals möte abrupt avslutas av en attack från Osborns hemliga vapen, då okänt men nu avslöjat som Bob Reynolds aka Sentry aka The Void. Ingen större överraskning för någon som läst Dark Avengers och Siege kanske, men det är ändå intressant att se konflikten mellan Bob Reynolds olika sidor samt hur Osborn använder det till sin fördel. I seriens andra del får vi bevittna hur Osborn gör sig av med det som han anser vara det största hindret mot total kontroll av Bob Reynolds: Hans fru. Jag tror att jag tidigare påpekat att Osborn och hans samling av superskurkar inte gjort sig skyldiga till särskilt mycket ondsintheter under den här seriens gång, men när vi här får följa hur Osborn via Hawkeye (det vill säga Bullseye) hanterar Lindy så är alla eventuella hjältecharader som bortblåsta. Scenerna med Lindy och den obehagligt avslappnade Bullseye är faktiskt riktigt obehagliga att följa, och jag önskar att Bendis under seriens gång kunde ha gett lite mer plats åt den här typen av beteende från medlemmarna i Dark Avengers. Överlag så är det här ett bra nummer, men just det faktum att det är näst sista numret av den här serien drar ned betyget något, för det känns inte riktigt som att vi borde vara framme vid ett avslut redan i nästa nummer.