Arkiv för kategorin ‘3’

Recensioner

Fantomen #23/2009

torsdag 29 oktober, kl 08:43 av 0 kommentarer

fantomen23Ett populärt tema i den svenska versionen av Fantomen har varit att placera Fantomen i verkliga händelser och legender långt innan den förste Fantomen svor eden. Fantomen har kämpat mot romarna i Masada, suttit med vid runda bordet och varit gladiator i Rom. Det har dels varit förfäder till Fantomen det handlat om men även att Fantomen förflyttats bakåt i tiden på olika sätt. I det här numrets äventyr Stigman Walker Del 1: Bågens makt förflyttas den femte Fantomen några hundra år bakåt när han är på resa i England 1646. Han blir nerslagen och kastas medvetslös i en flod. Han håller sig fast i sin båge och när han vaknar upp är han i Sherwoodskogen på Robin Hoods tid. Fast någon Robin Hood finns det inte men väl Lille John och Sheriffen av Nottingham som givetvis är en ond typ.

Fortsätt läsa Fantomen #23/2009

Manus: David Bishop
Illustration: Sal Velluto
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

X-men: Legacy #228

onsdag 28 oktober, kl 23:05 av 0 kommentarer

x-men_legacy_228_coverMike Careys X-men: Legacy är en av de få x-titlar som varit bra det senaste året. Tillsammans med X-force skriven av Craig Kyle och Christopher Yost, och Astonishing X-men av Warren Ellis har Carey gjort det författarna till många andra x-titlar misslyckats med — han har levererat bra historier. Tidigare har Legacy kretsat kring Professor Xaviers sökande efter sitt förflutna. Xavier drabbades av livshotande hjärnskador när han vådasköts i huvudet av Bishop i slutet av Messiah Complex för några år sedan. Det ledde till att han förlorade minnet, och under de senaste två åren har Xavier rest runt och sökt pusselbitarna för återskapa sitt trasade psyke.

Sedan nummer 226 har Xavier bytts ut och Legacy är istället en titel som fokuserar på karaktären Rouge och hennes on-off-pojkvän Gambit. Det känns som en fräsch förändring. För trots att run:en med Xavier har varit bra, så kändes det nödvändigt. Berättelsen om hans minnesförlust hade inte kunnat dragits ut mer än de 18 nummer den pågått i utan att den börjat bli tjatig. Bra av Carey att inse när förändring måste ske.

Det här är inte den enda förändringen som gjorts. Scott Eaton som tecknat merparten av serien har lämnat för att jobba med Wolverine: Origins. Istället har Daniel Acuña tagit över illustratörsjobbet. Jag har tidigare haft svårt för Acuñas målade och lite barnsliga stil. Men, i det här numret funkar han mycket bättre än i de saker jag sett av honom tidigare.

x-men_legacy_228_2x-men_legacy_228_3x-men_legacy_228_4

Storyn, Devil At The Crossroads Part 2, är en skräckbetonad historia och utspelar sig dels en bisarr mardrömsliknande dimension, och dels i vår egen värld. Det märks att Acuña tuffat till sin stil för att passa detta. Resultatet ser riktigt bra ut. Men han har även höjt sin kvalitet rent allmänt. Acuña kan säkert bli intressant att hålla ögonen på framöver. Det här numret är en fortsättning på den arc som startades i X-men: Legacy Annual #1, och handlar om Emplate, den vampyrliknande mutanten med gasmasken — känd från gamla Generation X. Jag får faktiskt lite vibbar av tidig Sandman när jag läser detta. Miljöer och tonalitet påminner en del om det första albumet Preludes & Nocturnes från 1989. Vilket så klart är ett bra betyg. Det är med förväntan som jag ser fram emot de två kommande delarna i Devil At The Crossroads.

Manus: Mike Carey
Illustration: Daniel Acuña
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1

onsdag 28 oktober, kl 13:45 av 3 kommentarer

docvoodoo1När Marvel för ett så där två månader sedan avslöjade att den som skulle ta
över manteln efter Stephen Strange som Marvels Sorcerer Supreme var… Brother Voodoo. Brother Voodoo? Om ni inte känner till karaktären så är ni förlåtna, jag gjorde det knappt själv. Uppenbarligen var han rätt poppis på 70-talet men det är nog ingen underdrift om man säger att Brother Voodoo inte direkt varit den mest synliga karaktären i Marvels universum, i alla fall inte de senaste tio åren.

Hur som helst, Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 tar i stort sett direkt vid efter att Brother Voodoo blev Sorcerer Supreme och bytte namn till Doctor Voodoo i New Avengers #53. Numret börjar lovande med en actionfylld inledning där Doctor Voodoo konfronterar Doctor Stranges ärkefiende Dormammu men tyvärr så tappar storyn en del efter denna maffiga inledning då det blir lite för mycket magiskt och metafysiskt mumbo-jumbo, även för min smak. Men den återhämtar sig en del på slutet när Doctor Doom vill ha vara med och leka och ger Voodoo rätt duktigt med stryk. Doom anser att det är han, inte Voodoo, som har rätt till titeln Sorcerer Supreme och de magiska Eye of Agamotto.

Illustratören Jefte Paolo är en ny bekantskap för mig och en trevlig sådan. Det ser riktigt bra ut och tillsammans med färgläggaren Jean-Francis Beaulieu får de fram en stil som i det närmaste känns klockren för Doctor Voodoo. Det enda man egentligen kan klaga lite på är att Paolo uppenbarligen inte är någon detaljmänniska och är något som jag ibland kan störa mig lite på.

Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 är ett klar godkänt första första nummer och det ska bli intressant att se var Remender kommer att ta Doctor Voodoo i kommande nummer.

Manus: Rick Remender
Illustration: Jefte Paolo
Tusch: Jefte Paolo
Färgläggning: Jean-Francis Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Avengers: Disassembled TPB

måndag 26 oktober, kl 23:36 av 2 kommentarer

avengers-disassembled-tpbAvengers: Disassembled är i all korthet och kanske inte helt överraskande början till slutet för den klassiska varianten av Avengers, det vill säga det superhjältegäng som skapades 1963 av Stan Lee och Jack Kirby. Författat av Brian Michael Bendis (som verkar kunna klara av nästan hur många järn i elden som helst) och illustrerat av David Finch så utgör Disassembled grogrunden för efterföljande storevent som House of M, Decimation, Civil War och Secret Invasion och blev även startskottet för två helt nya Avengers-titlar: New Avengers och Mighty Avengers, båda skrivna av Bendis själv. Själv har jag hittills bara läst de första 10 numren av New Avengers, och den nystarten av Avengers är riktigt riktigt bra. Kolla in första samlingen Breakout om du inte redan gjort det. Mighty Avengers tror jag fick ett något svalare mottagande, men även den ska vara helt klart läsvärd.

Disassembled är, utan att avslöja alltför mycket för de som inte läst den, fylld av dramatik och chockartade händelser som leder till drastiska förändringar för hela Avengers på både kort och lång sikt. Inte helt överraskande så slutar allt med att Avengers lägger ned, fullständigt nedtryckta i stövlarna och totalt utblottade. Ingen solskenshistoria här alltså. Dramatiken är som sagt skyhög med interna svek, plötsliga dödsfall och snabba tvister, men för min del så går allting tyvärr lite väl fort. Jag tycker det krävs en viss fingertoppskänsla i att få till en riktigt bra superhjältedöd, men här får jag lite känslan av att Bendis mest använder sig av det för att snabba på processen mot nedläggningen av Avengers. Dock: Händelserna är lika tragiska som plötsliga, och Bendis lyckas måla upp flera parallella katastrofscenarier som faktiskt känns ödesdigra på riktigt. Han lyckas även få till en riktigt maffig scen där She-Hulk fullständigt tappar kontrollen till den grad att hon till slut hulkar ut till nästan dubbel storlek och i blint raseri sliter sönder en av sina lagkamrater. Serievåld at its finest.

avengers_502Rent visuellt så gör David Finch ett helt ok jobb med tecknandet av Disassembled och det massiva utbud av superhjältar som figurerar i den här storyn (i princip alla medlemmar någonsin gästspelar här), men det är främst i de större actionscenerna som han verkligen glänser. Finch hängde för övrigt med Bendis över till New Avengers där han tecknat #1-6 och #10-14. Den här samlingen sista del, epilogen kallad Avengers Finale, är tecknad av Alex Maleev, Steve Epting, Lee Weeks, Michael Gaydos, Eric Powell, Darick Robertson, Mike Mayhew, David Mack, Gary Frank, Mike Oeming, Jim Cheung, Steve McNiven och George Pérez och blir därmed ett smått spretigt avskedsnummer när det kommer till det grafiska. Lite synd kan jag tycka, det hade känts tightare om Finch hade fått göra Disassembled hela vägen in i mål, men det är inget som egentligen sänker betyget på serien som helhet.

Överlag så bjuder Avengers: Disassembled på både spänning, dramatik och tragik i en fartfylld mix, och för den som är nyfiken på vad som egentligen hände under de där fatala dagarna som än idag påverkar Marvel-universat så kan jag rekommendera en genomläsning av den här samlingen. Efter det så hoppar du raskt över till New Avengers. Ok!?

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: David Finch
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Grandville

söndag 25 oktober, kl 11:53 av 3 kommentarer

grandvilleNär jag först läste om britten Bryan Talbots nya serie var seriepeppen i det närmaste total. Steampunk och fabeldjur är ingredienser som får det att vattnas i munnen. Jag återkommer nedan om det blev en välsmakande och trevligt upplagd rätt (jag ber om ursäkt för de lama skämten). Det enda jag kan dra mig till minnes att jag läst av Talbot tidigare är en kort serie i Fantomen om en drake för några år sedan men det minskade inte peppen för de sidor ur Grandville som fanns på nätet lockade rejält. Talbot har tidigare gjort The Adventures of Luther Arkwright, Alice in Sunderland och den av Epix utgivna Sagan om den stygga råttan. Han har även tecknat Batman, Sandman, Fables, Judge Dredd och Hellblazer m.m.

Fortsätt läsa Grandville

Manus: Bryan Talbot
Illustration: Bryan Talbot
Förlag: Jonathan Cape
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spider-Man: Crime and Punisher

lördag 24 oktober, kl 07:00 av 24 kommentarer

Jag ska säga det direkt: jag gillar Spindelmannen efter Brand New Day (BND)-retconnen – skarpt. Här är en summering för dig som inte hängt med i Spiddes värld senaste tiden: 2008 beslutade Marvelbossen Joe Quesada att det var dags att göra om Spindelmannen i grunden. Beslutet var både ekonomiskt och konstnärligt: 2007 tvingades Marvel lägga ned två av sina Spindel-titlar (Sensational Spider-Man Vol 2 och Friendly Neighbourhood Spider-Man) eftersom de inte sålde så bra man kunde förvänta sig av varumärket (trots filmerna), plus att serien hade så mycket kontinuitetsbagage att det var svårt både att fånga nya läsare och att engagera de gamla – svårt att berätta bra historier helt enkelt.

Crime and PunisherQuesadas lösning var radikal: ut med allt gammalt. En fet retcon (Moster May lever, Peter Parker har aldrig varit gift med Mary Jane, och inga jävla kloner) raderade det mesta av de senaste 10-15 årens Spindelmans-historia och man kunde börja om på ny kula. Alla kvarvarande Spindeltitlar utom flaggskeppet Amazing lades ned, men Amazing fick i gengäld högre utgivningstakt: tre gånger i månaden. För att klara det tempot skapade Quesada en produktions-process mer lik en TV-series: ett team av författare och illustratörer arbetar tillsammans med att komma på story arcs och karaktärer men turas om att (mer eller mindre) individuellt skriva numren. Både författare och illustratörer i teamet byts dessutom ut med jämna mellanrum för att få rotation (Dan Slott som var med och skrev i början är det t ex inte längre).

Fortsätt läsa Spider-Man: Crime and Punisher

Manus: Joe Kelly, Zeb Wells, Marc Guggenheim
Illustration: Barry Kitson, Paolo Rivera, Chris Bachalo
Tusch: Mark Farmer, Tim Townsend
Färgläggning: Antonio Fabela, Dean White, Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Astonishing X-Men: Ghost Box

onsdag 21 oktober, kl 18:17 av 13 kommentarer

Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. ghostbox_28Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:

Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.

Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.

Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.

Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.

AstonishingX-Men_25_Cover

Manus: Warren Ellis
Illustration: Simone Bianchi, Kaare Andrews, Clayton Crain, Alan Davis, Adi Granov
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1 enligt Jonas

måndag 19 oktober, kl 12:35 av 2 kommentarer

haunt1Du kanske minns att Ferdinand redan recenserat Haunt för rätt exakt en vecka sedan? Om inte så tycker jag att du kan börja med att läsa Ferdinands utlåtande här. I stort så håller jag med i mycket av det som skrivs i den recensionen, men jag har en del mer eller mindre avvikande åsikter som jag tänkte det kunde vara värt att lyfta fram här.

Rent visuellt så är det som sagt lite av ett dreamteam som presenteras här. Greg Capullo på layouts, Ryan Ottley på illustration och Todd McFarlane själv på bläck. För min del så tycker jag att combon med Capullos grunder, Ottleys illustrationer och McFarlanes detaljer funkar riktigt bra, och det känns verkligen som ett barn sprunget ur Capullos detaljaction från Spawn mixat med Ottleys mer cartoony stil från Invincible. Som ett (föredetta) fan av Spawn och (nuvarande) dito av Invincible så känns Haunt för min del lite som det bästa från två helt olika världar. Summan är nödvändigtvis inte bättre än någon av ursprungskällorna, men inte heller särskilt långt ifrån. Om jag skulle ge ett separat designbetyg så skulle jag säga 4 av 5.

haunt1Handlingsmässigt så tycker jag att det här funkar fint som ett introducerande startnummer. Broderskonflikten mellan den (relativt) moraliska elitsoldaten och den (relativt) omoraliska prästen tycker jag känns tillräckligt intressant för att vilja veta mer om varför det egentligen skars sig mellan de två, men jag kan definitivt förstå att det dras paralleller till Mcfarlanes Spawn där en elitsoldat bakom fiendelinjer förvandlas till någon sorts hämnande vålnad. Lite fantasilöst kanske, men bortser man från likheterna så tycker jag ändå att Haunt i grunden måler upp ett helt ok bakgrundsscenario för kommande nummer. Själva Haunt (om det nu kommer att bli karaktärens namn) är det lite svårt att uttala sig om än så länge, men jag tycker det är en rätt fräck idé att låta en präst kräkas upp och besättas (besittas?) av sin illa omtyckta och inte minst avlidne bror i form av en elak symbiot (tänk Venom korsat med Spawn). Själva dräkten kanske inte är direkt banbrytande i sin design, men även där så tror jag att framtiden får visa vad Robert Kirkman och grabbarna tar sig för med den.

För att summera så håller jag med om att Haunt är en bra bit ifrån en revolutionerande serie som tänder på alla cylindrar från start, men för min del så bjöd den ändå på tillräckligt mycket för att få en stabil 3:a i betyg. Ska bli intressant att få se vad ”drömlaget” kan få ut ur det här framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Uzumaki-Spiralerna, del 1

fredag 16 oktober, kl 12:36 av 8 kommentarer

uzumaki-spiralernaVuxenmanga är inget vi har blivit bortskämda med här i Sverige trots den mangavåg som varit. Nu har iaf Galago annonserat att de ska ge ut vuxenmanga vilket de ska ha en eloge för. Först ut är Junji Itos Uzumaki-Spiralerna, en skräckmanga i tre delar, det är alltså ingen evighetsmanga som en del andra. Första delen är på nästan 300 sidor och man läser i rätt riktning (för japanerna alltså). Bild & Bubbla skrev om just Uzumaki i nr 175. Uzumaki-Spiralerna handlar om den lilla staden Kurozu vid den japanska kusten. En stad som hemsöks av en form, spiraler. Människor blir besatta av spiraler och denna galenskap tar sig olika uttryck för olika personer. Den enda gemensamma nämnaren är spiralerna och ond bråd död. Huvudpersoner är det unga paret Kirie och Shuichi som båda på nära håll drabbas av spiralernas förbannelse och får bevittna hur spiralernas påverkar staden alltmer.

Junji Ito tecknar i en realistisk och detaljerad stil och lyckas skapa en suggestiv och otäck stämning som inramning. Idén med hur spiralerna långsamt tar över staden och dess invånare är också intressant och galenskap är det mest skrämmande av allt. Så till det verkligt väsentliga: Blev jag rädd? Svaret är delvis nej och då är jag ändå lättskrämd. Det hela börjar bra med besatthet och galenskap och ond bråd död. Inledningsvis är Uzumaki så skrämmande och gastkramande som utlovats men när följderna av spiralerna blir allt knäppare blir jag allt mindre rädd, tyvärr. Det innebär dock inte att Uzumaki inte är bra för det är den och obehaget sitter kvar, alla ingredienser för att skrämmas finns men det blir lite för konstigt för min smak (det galna håret som ses på omslaget är det värsta exemplet). Kommande delar tror och hoppas jag är lika spännande och gastkramande som Uzumaki var i början. För de är otäcka de där spiralerna.

Manus: Junji Ito
Illustration: Junji Ito
Förlag: Galago
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Resande med vinden 6:1

lördag 10 oktober, kl 09:07 av 2 kommentarer

reisendeimwind61Francois Bourgeons Resande med vinden brukar betecknas som en viktig del i den våg av historiska serier som kom under 80-talet. De tidigare fem delarna gavs ut i Sverige i början av 80-talet och går att hitta på serieantikvariat till okej priser om man inte måste ha toppskick. Att det skulle komma fler delar trodde jag inte men så kom nyheten förra året att så var fallet. Albumet kommer nog inte ut på svenska men gavs ut i Danmark och Tyskland i september. Jag har läst den tyska utgåvan: Reisende im Wind 6:1- Das Mädchen vom Bois-Caïman Buch 1.

Den första sviten handlade om den unga kvinnan Isas äventyr i Europa och Afrika under 1700-talet, i denna sjätte del får man återse en nu nästan hundraårig Isa som återberättar vad som hände efter att hon kommit till Karibien i slutet av femte delen. Inledningsvis fokuserar albumet på hennes barnbarnsbarn Zabo, inte helt olik Isa till sättet och hennes färd mot Isas plantage utmed Mississippi under amerikanska inbördeskriget 1862.

Bourgeon är en av mina absoluta favorittecknare, hans teckningar är oerhört vackra och detaljerade och för mig står han för en realistisk europeisk stil när den är som bäst. Inledningsvis kändes serien lite daterad, vindpustarna från 80-talet störde. Början av historien med Zabos och hennes resesällskap, en fransk fotograf, är trots en del action lite seg med väl mycket ointressant dialog. Mötet med Isa, en favoritkaraktär, lyfter serien och när Isa börjar berätta sin historia lyfter den på riktigt och når samma höjder som tidigare, vindpustarna från 80-talet blir istället en salt bris. På det hela taget ett kärt återseende. Ett utdrag finns att läsa på Splitters hemsida.

Manus: Francois Bourgeon
Illustration: Francois Bourgeon
Förlag: Splitter Verlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer