Mer impulsköp för min del! Den här gången blev det första numret av den fem nummer långa miniserien Dark X-Men, skriven av Paul Cornell och illustrerad av Leonard Kirk, båda okända namn för min del. Lite kort bakgrund: Dark X-Men är det mutantgäng som Norman Osborn startade upp i den enligt mig smått mediokra miniserien Utopia (här, här, här och här), och som helt enkelt består av de som hängde kvar efter det smärre fiaskot. Teamet, eller kvartetten som det faktiskt är, är en minst sagt rätt udda samling karaktärer:
Vi har kameleonten tillika forna terorristen Mystique, den depressiva mutantkopiatorn Mimic, superkraftknarkaren Omega (du kanske minns inlägget Vägen till Weapon Omega?) och det obehagliga psykopatgeniet Dark Beast. En rätt udda samling helt enkelt, alla med sin egen personliga anledning till varför de hänger kvar hos Osborn som ett andrahandsalternativ till hans primära ”hjältar” i Dark Avengers.
Handlingsmässigt så är Dark X-Men precis som Dark Avengers: Ares något av en positiv överraskning. Författaren Paul Cornell gör ett riktigt bra jobb med de udda och säkert inte helt kommersiellt gångbara karaktärerna, och ger dem här mer utrymme och personlighet än vad vi tidigare fått se av dem. Mystique är ju en klassisk karaktär som alltid legat någonstans i gränslandet mellan skurk och antihjälte, vilket hon gör även här, men i det här första numret så tycker jag att det är de tre andra medlemmarna som känns intressantast. Mimic är som sagt deprimerad och pågas av mörka framtidsvisioner, Omega blir helt knas av att använda sin mutantkraft och känns rätt labil, och Dark Beast, ja, han är helt enkelt en hyperintelligent sociopat. Man skulle lätt kunna dra paralleller till exempelvis Thunderbolts och Dark Avengers som även de är team bestående av rätt suspekta individer, men jag tycker att Dark X-Men lyckas stå bra på egna ben utan att försöka rida för mycket på vågen med superskurkar som agerar superhjältar. Mycket beror antagligen på att Cornell inte gör någon större grej av att vissa av medlemmarna har ett förflutet som superskurkar, utan fokuserar istället mer på att få in dem som ett team i en story som nog faktiskt kan visa sig bli riktigt intressant i kommande nummer. Rent visuellt så gör Leonard Kirk ett klart godkänt jobb med illustrerandet här, och tack vare det positiva helheltsintrycket så blir det för mig att lägga till även den här titeln till prenumerationslistan.
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension 
Jag hade inte sett eller hört något om Bryan J.L. Glass och Michael Avon Oemings serie Mice Templar 1: The Prophecy innan jag såg att Glass belönats med en 
Det är inte bara loggan som för tankarna till Star Wars, en utvald ung mus tränas upp av en mästare med målet att befria världen från en förtryckare. Vår unge hjälte drivs till det genom ett brutalt överfall på hans by. En orden som lösts upp genom inre och yttre ränker och inte längre kan försvara de oskyldiga. En mörk och en god kraft strider om inflytandet över världen. Nu ska det sägas att den skiljer sig på en hel del andra saker, magin är mer närvarande här, det är inte sci-fi utan fantasy. Det finns ingen Yoda.
Här är konceptet (och medge att det är coolt): För tio år sen invaderade rymdvarelserna. Vi hade ingen chans, planeten ödelades och plundrades, några få överlevande klarade sig genom att hålla sig undan i underjordiska bunkrar eller i vildmarken. Idag: alla rymdisarna lämnar planeten, samtidigt, utan förvarning. Kvar finns en pajad planet och en förvånad mänsklighet. Två stora frågor: Varför stack de? och Vad gör vi nu? Resurrection följer ett antal överlevande (en ensamstående morsa, USA:s nuvarande ”president”, en forskare specialiserad på aliens med en stor hemlighet, och några till) på deras väg mot ett stabilt samhälle och en lösning på alien-mysteriet.
Snabbspola igen fram till 2009. Brubaker och Lark lämnar serien i och med #500 (som egentligen är #120 av Daredevil vol 2 – den omstartade titeln som började 1998 efter att serien varit nedlagd i ett par år – men eftersom #500 är ett bra och runt nummer så återgick man till ursprungsnumreringen) och från och med #501 är det britten 
Barna Hedenhös är en barnboksklassiker som älskats av generationer. Barna Hedenhös som serie är okända. Lite förvånad blev jag när jag såg att Nisses böcker skulle börja ge ut serieversionen av Bertil Almqvists skapelse som jag inte visste fanns. Jag gillade Barna Hedenhös när jag var yngre, deras resor och fyndiga saker. Därför blir jag förvånad när barnböckerna inte verkar finnas i tryck längre, hos de större nätbokhandlarna finns ingen av titlarna. Tur då att Nisses böcker inlett en kulturgärning med att återpublicera serierna som senast publicerades på 50-talet i serietidningen Tuff & Tuss. Hittills har tre album utkommit och två nya ges ut i november.
Tinet Elmgren har tidigare gett ut Eva-serien i fanzineform och dessa har nu samlats i ett album i stort format från Epix och är en av de svenska serier jag sett fram emot mest i år. Serien handlar om den prostituerade och hennes vänner i en fiktiv stad någonstans i ett fiktivt land i Asien. Eva är det namn hon använder som prostituerad, hennes egentliga namn är Jevdokija Sanina och hon är ryska. Eva stöter på en hel del otrevliga män, både torskar och galningar i galna organisationer, och de får oftast betala med sina liv eftersom Eva är en dödsmaskin och tuff som fan. Mot sina vänner och sin älskade Ting Yay har hon dock en betydligt mjukare sida. Albumet är uppbyggt av flera kortare historier.
