Dags då för det tredje och sista numret av Kieron Gillens och Manuel Garcias miniserie Dark Avengers: Ares. I förra numret så hamnade Ares och hans utvalda elitsoldater i Team Shade i kritiskt trubbel med Ares osympatiske och hämndlystne son Kyknos (på bilden till vänster), och snårigheterna fortsätter såklart att eskalera i det här avslutande numret. Relationen mellan Ares och hans väldrillade kvartett ställs på sin spets, och i slutänden så bjuder Dark Avengers: Ares på rediga doser av såväl action och oneliners som hjältemod och slutgiltig självuppoffring. Gillen sparar med andra ord inte på krutet i finalen och bjuder på ett riktigt starkt avslut för en från början till slut riktigt läsvärd miniserie. Visst, det känns lite snöpligt att Dark Avengers: Ares är slut redan efter tre nummer, men å andra sidan så innebär det här formatet att Gillen och Garcia har kunnat köra på i full fart och avsluta med flaggan i topp utan att behöva fundera alltför mycket på Marvels övriga kontinuitet och vad som ska hända med Ares och grabbarna i det långa loppet. Underbart är kort, men intensivt.
Illustration: Manuel Garcia
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Angolême är otvivelaktigt den mest prestigefyllda seriefestivalen i Europa och följaktligen är dess Fauvre d´Or det finaste priset. Allting är väldigt fint. Som guldpalmen för serier. Skillnaden mot spektaklet i Cannes är att festivalen knappt nämns utanför seriesvängen i Sverige. Nåja, jag ska inte fördjupa mig i det, Pinocchio vann iaf 2009. Tyska avant-verlag gav ut den på tyska (den är iofs till största delen ordlös) i december 2009. Den går att köpa via 
Detta är slipstream-SF i bästa 
Ed Brubakers och Sean Phillips Criminal har hyllats lite överallt och hårdkokta kriminalserier finns det inget överflöd av. Sedan ett tag finns de tre första tradesen samlade i en inbunden utgåva. De tre historierna som nu samlats är betitlade Coward, Lawless och The Dead and the Dying. Huvudpersonerna är olika men historierna hänger ihop, en biperson i en är huvudperson i nästa osv. Coward handlar om Leo som är ett skickligt krimmo men också en fegis. Han övertalas mot bättre vetande att organisera en stöt tillsammans med en korrupt snut och drar med sig lite bekanta. Det hela barkar givetvis åt h-e. Lawless handlar om en ärrad arméveteran, Tracy Lawless, som återvänder till hemstaden för att ta reda på varför och vem som dödade hans yngre bror och nästlar sig in i broderns gamla gäng. På vägen hem mördar han dock en snubbe vilket får konsekvenser längre fram. The Dead and the Dying utspelar sig ett trettiotal år innan de andra och berättar om den unga Dannica som utnyttjas och återvänder för att hämnas men allt går inte som hon tänkt sig och händelseförloppet som satts igång får stora konsekvenser inte bara för henne.
För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.
Siegfried, utgiven på tyska av Splitter, är första delen i fransmannen Alex Alice trilogi baserad på Richard Wagners opera Nibelungen och vikingamyter. Den andra delen, Die Walküre ges ut i januari 2010 på tyska. På franska finns redan andra delen utgiven med titeln La Valkyrie. Alex Alice har tecknat Det tredje testamentet som Albumförlaget hittills gett ut tre delar av, den fjärde kommer i början av nästa år. Handlingen är som följer: Siegfrieds mamma var en dotter till Oden som förälskade sig i en dödlig och i samma veva tillät varelsen Fafnir att lägga beslag på det guld som ger oändlig visdom och absolut makt men som också hindrar den som besitter det från att älska. Som hämnd dödade Oden den dödlige och lämnade dottern som förlorat sin odödlighet för att dö. Dvärgsmeden Mime som lämnat Nibelungens värld sedan Fafnir blivit galen lovar att gömma undan den nyfödde Siegfried för gudarna. Men ingen kan undfly sitt öde och Siegfried är förutbestämd att bli Drakdödaren.
Det finns så många sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet från fyra Amazo-robotar eller så. Men även om du blivit lite trött på hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) så rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen på sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet på Mitchell och han får kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet går det lite si och så med (till skillnad från andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket på hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in på hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.
Efter en massa närmast kosmiska och storskaliga förändringar under de senaste arcsen innan uppehållet ser Bendis klokt nog till att i och med omstarten ta Powers tillbaka till sitt grundkoncept, d v s mer en snutserie än en superhjälteserie. För den som inte vet så bygger alltså serien på att polisen Christian Walker och hans partners (tidigare Deena Pilgrim, nu ersatt av ex-Internal Affairs-bruden Enki Sunrise) utreder brott som har med superhjältar att göra – huvudsakligen mordfall. #1 börjar helt genremässigt med en vild jakt över hustak följd av lite schysst du-må-vara-min-nya-partner- men-jag-gillar-inte-dej-snack mellan Walker och Sunrise – allt enligt schemat men med gott humör och det öra för dialog som alltid varit Bendis kännemärke. Sen kommer deras första fall: ett mord på en pensionerad superhjälteikon från 40-50-talet. Detta leder vidare till en serie roliga återblickar där det visar sig att Walker har haft samröre med den mördare tidigare… något han håller hemligt för sin partner. Och pang där har vi ingredienserna till ett laddat och underhållande kriminaldrama av bästa Powers-snitt. Återstarten lovar gott för framtiden.
