Arkiv för kategorin ‘4’

Recensioner

Cairo

måndag 8 februari, kl 11:04 av 13 kommentarer

Cairo har några år på nacken nu (den kom ut 2007), men eftersom jag tror att många inte fått upp ögonen för G Willow Wilsons debutverk är den ändå värd en senkommen recension. Boken bygger delvis på Wilsons egna erfarenheter som amerikansk frilansjournalist i Kairo, men har också (som sig bör i en Vertigo-serie) ett starkt mytologiskt anslag i bästa Sandman-anda (fast förmodligen är egentligen Shade the Changing Man av Peter Milligan en bättre referenspunkt, åtminstone enligt Wilson själv).

CairoCairo är ett ensembledrama med flera huvudpersoner, alla skildrade med stor nyansrikedom. Vi möter haschsmugglaren Ashraf som mellan smuggelräderna samtalar med sin döda mor, den israeliska soldaten Tova som skickats på straffkommendering för ordervägran, libanes-amerikanen Shaheed som har drastiska planer för sitt Kairo-besök, den amerikanska turisten Kate som är både naiv och kunnig om regionen, regimkritiske journalisten Jibreel som vill gifta sig med Ashrafs syster, och, inte minst, djinnen Shams (just det, en äkta anden-i-flaskan, eller i det här fallet snarare anden-i-vattenpipan) som fungerar som en trickstergestalt som för alla dessa disparata existenser samman.

Fortsätt läsa Cairo

Manus: G Willow Wilson
Illustration: M K Perker
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Astro City: The Dark Age, Book Four #1

söndag 7 februari, kl 08:29 av 7 kommentarer

Lång titel, va? Såhär hänger det ihop för dej som inte vet: Astro City är det övergripande namnet på Kurt Busieks retro-men-ändå-moderna superhjälteserie som kommit ut oregelbundet sen 1995. The Dark Age är namnet på den senaste story arcen, som delats upp i fyra fyradelars miniserier (Book 1-4). Det här är följaktligen första numret i den sista miniserien – det rör sig mot en upplösning på historien om bröderna Charles och Royal Williams jakt på hämnd för sina föräldrars död. Och på typiskt Astro City-manér pågår i bakgrunden en grandios kosmisk-episk intrig, komplett med tidsresor och transdimensionella invasioner.

AstroCityDarkAgePrecis som Planetary handlar Astro City egentligen om serier: Busiek är ett fan-turned-writer och AC innehåller mängder med blinkningar, refererenser och mer djupgående intertextuella experiment i förhållande till den amerikanska superhjältegenren. För det mesta ligger serierefererandet i bakgrunden medan Busiek jobbar med sina skickliga personskildringar (se t ex den smarta och rörande omarbetningen av Batman-myten i Astro City: Confessions), men i The Dark Age-sviten har det seriehistoriska perspektivet fått ta större plats. Såhär i fjärde delens första nummer har vi kommit fram till den s k Iron Age, 1990-talets era av superhjältar med blaffiga bössor, hög lår-till-ankeltjocklekskvot och mord i sinnet (förtjänstfullt parodierad även av Grant Morrison i ett nummer av Doom Patrol). Huvudpersonerna Charles och Royal (som började i slutänden av nån slags Silver Age, klarade sig igenom det socialt medvetna sena 60- och 70-talet och nu alltså har nått 90-talet) har i seriens början förvandlats till bössbärande tekno-hämnare i bästa Iron Age-stil. Hämndbegäret har visserligen fört bröderna samman igen, men deras gemenskap är tämligen enkelspårig.

Som sagt ligger det självreferentiella närmare ytan i The Dark Ages, men trots detta lyckas Busiek ändå placera det mänskliga i centrum. Så här 13 nummer in i sviten känner läsaren Charles och Royal, och #1 i Book Four ger ledtrådar om att vi här kommer att få bevittna brödernas ”fall” – de har så gott som helt kompromissat bort alla hjälteanspråk de nån gång haft till förmån för hämnden (en tematik som såklart matchar Busieks syn på the Iron Age of Comics; han är mycket mer av en Golden och Silver Age-kille). Bröderna Williams personliga utveckligsresa skänker serien en välkommen angelägenhet, samtidigt som Busiek skickligt byggt upp den kosmiska bakgrundsintrigen till vad som säkerligen kommer att nå ett episkt crescendo i #4. Brent E Andersons illustrationer har även blivit lite mörkare, lite mer hänsynslösa – man kan verkligen se blodtörsten i Charles ögon på s 10 och s 15, till exempel.

I Astro City har Busiek skapat en milstolpe och given referenspunkt i den moderna superhjältegenren. Första numret av The Dark Ages Book Four ger vid handen att detta kommer bli hans mest mångfacetterade story arc hittills. Köp ikapp om du missat de tidigare delarna.

Manus: Kurt Busiek
Illustration: Brent E Anderson
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC/WildStorm
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Book of Genesis

söndag 31 januari, kl 08:37 av 102 kommentarer

För fem år sen meddelade undergroundnestorn Robert Crumb från hemmet i södra Frankrike att hans nästa projekt skulle bli en serieversion av Biblens skapelseberättelse, första moseboken. Ingen satir skulle det bli heller (oavsett hur Crumbs engelska förläggare valt att marknadsföra boken), utan bara originaltext rakt upp och ned. Men eftersom mannen gjort sig karriär på hårdslående och utstuderat vulgär samhällskritik och var politiskt inkorrekt (en term jag egentligen hatar men om den passar på nån så är det Crumb) långt innan begreppet uppfanns var det väl ingen som egentligen lyssnade. Det blir väl svällande kukar och bredarslade fruntimmer precis som vanligt, typ (att Crumb tidigare gjort en superstraight seriebiografi över Franz Kafka som inkluderar serieversioner av flera av dennes verk spelade tydligen ingen roll).
Genesis R CrumbI somras kunde man se en förhandstitt i New Yorker, i oktober kom boken ut i USA, i november här i England. Och Crumb lurades inte: hans version av första moseboken är extremt bokstavstrogen – han lutar sig mot flera källor, huvudsakligen The King James Bible (den ”klassiska” engelska bibelöversättningen från 1611), Robert Alters magistrala nyöversättning The Five Books of Moses från 2004 (Robert Alter är professor i hebreiska och jämförande litteraturvetenskap vid University of California, Berkeley, och en av världens främsta experter på Gamla Testamentet), samt Savina J Teubals feministiska Torah-läsning Sarah the Priestess från 1984. Till detta ansenliga teoretiska bakgrundsarbete (boken inkluderar sex sidor detaljerade kommentarer av Crumb på slutet) har Crumb också lagt tid på att hitta de rätta visuella referenserna – kläder, landskap och byggnader i boken är så långt det är möjligt överensstämmande med vad forskningen säger om hur det såg ut i det forna Mellanöstern.

Fortsätt läsa The Book of Genesis

Illustration: Robert Crumb
Förlag: Jonathan Cape
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Stumptown #2

fredag 29 januari, kl 08:00 av 1 kommentar

Så har jag den då äntligen i min hand: Greg Ruckas och Matthew Southworths hyllning till TV-deckare från 70-talet, Stumptown #2. #1 missade jag och den är nu stört omöjlig att få tag på, även i London med sin myriad av seriebutiker. Som tur är går det hyggligt att följa handlingen ändå, och som alltid är det en fröjd att stifta bekantskap med en ny välskriven kvinnlig karaktär från Greg Rucka.

Stumptown2Dex Parios är verkligen en klassisk privatsnoksgestalt: hon får stryk, blir skjuten, munhuggs med vittnen, har en kompis som är polis men kompisens chef hatar Dex, skuggar folk, bluffar sig förbi hotellreceptionister etc etc. Varenda grej man sett och läst 100 miljoner gånger gör hon – och ändå känns det fräscht. Varför? Först och främst Ruckas öra för dialog. Dex och alla de bifigurer hon träffar pratar med sina egna röster utan att konsultera klyschordböcker. Dex flört med doktorn i inledningen, grälet med polisbefälet… man kanske har sett scenerna men man hör sällan dialogen flyta på så här naturligt, rappt och karaktärstroget.

Sen har vi Matthew Southworths illustrationer. Murrigt men tydligt, jobbar mycket med ansiktsuttryck och kroppspråk, väldigt återhållen visuell stil – som när en bra författare gömmer sin egen berättarröst och försöker göra sig själv osynlig. Southworth strävar efter att vara fotograf – inte i den bemärkelsen att han tecknar fotorealistiskt, utan snarare att han så att säga låter bilderna stå för sig själva. Inga gimmickartade kompositionstricks, i princip alltid 5-6 rutor per sida. TV-känslan förstärks av att nästan allting är i halv- eller helbild, väldigt få wideshots, och i den eleganta skuggningssekvensen på slutet får bilderna tala helt och håller eftersom dialog saknas.

Till sist är den känsliga färgläggningen (av Lee Loughridge, som t o m får en cover credit, det brukar väl nästan bara Laura Depuy och José Villarruba få annars?) också något som bidrar till Stumptowns fräschör. De olika miljöerna Dex rör sig i har väldigt tydliga färgscheman, och allt är även här väldigt återhållsamt: mycket beige-grönt-brunt, inga uppseendeväckande färgklickar, vilket även det understödjer den pseudo-naturalistiska känslan som är så typisk för TV-berättande. Vi ”läser” inte Stumptown, vi bevittnar ett händelseförlopp. Den mycket genomtänkta integreringen av text-bild-färg i Stumptown gör serien lätt att gilla: man kan inte annat än kapitulera och flyta med på Dex äventyr i ett halvsunkigt Portland.

Får jag inte tag på #1 som baknummer köper jag hårdpärmssamlingen när den kommer i sommar (juni eller juli). Så är det bara. Stumptown FTW!

Manus: Greg Rucka
Illustration: Matthew Southworth
Färgläggning: Lee Loughridge
Förlag: Oni Press
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark X-Men #3

torsdag 21 januari, kl 07:41 av 1 kommentar

dark_xmen_3Dark X-Men kom från ingenstans, tog en placering högt upp på min bra-just-nu-lista, och där ligger serien kvar även efter det här tredje numret. Som du säkert redan förstått om du läst recensionen av #2 så har Nate Grey aka X-Man, en av Marvels allra mäktigaste mutanter, nu kommit tillbaka till vår del av verkligheten, och han är inte alls glad över att se vad Norman Osborn och hans mörka versioner av Avengers och X-Men ställt till med. Han är så pass irriterad att han direktkonfronterar Osborn och Dark Avengers på deras hemmaplan, vilket med andra ord innebär att det här numret kör på med gasen i botten från början till slut. Dark X-Men själva sitter lite i baksätet genom det här numret då de låter Dark Avengers försöka ta hand om X-Man, men till skillnad från exempelvis Utopia, där Dark Avengers inte alls fick det utrymme som jag tycker att de borde ha fått, så känns Dark X-Men:s mer passiva hållning här helt i linje med deras mentalitet. Dark X-Men har ingen lojalitet gentemot Osborn och verkar vilja göra minsta möjliga ansträngning samtidigt som de försöker undvika så mycket trubbel med X-Man som möjligt. Hjältefaktorn är alltså hittills väldigt låg hos dem, även om både Mimic och Omega verkar ha något högre ambitioner än Mystique och Dark Beast. Författaren Paul Cornell tycks alltså ha fått riktigt bra kläm på sina precis lagom vridna karaktärer, och Leonard Kirk gör ett klart godkänt jobb med illustrationerna. Överlag så är det här precis som tidigare ett bra nummer, men slutet är helt klart det allra bästa. Cliffhangers är väl ofta mer eller mindre standard i serietidningsvärlden, men det som Cornell bjuder på i det här numret är allt något i hästväg. Det är inte bara att de sista sidorna bjuder på en stor överraskning, utan här har man inte någon som helst aning om vad som kommer att hända i nästa nummer. Kan gå precis hur som helst.

Manus: Paul Cornell
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batgirl #6

tisdag 19 januari, kl 08:00 av 0 kommentarer

batgirl6Jag måste erkänna att Batgirlhar gått och blivit lite av en favoritkaraktär för mig i och med de senaste numren. Konstigt egentligen för jag aldrig egentligen fastnat för någon av de tidigare versionerna av Batgirl. Casandra Cain var bara måttligt intressant och Barbara Gordon funkar bra mycket bättre i sin nuvarande roll som Oracle än hon gjorde som Batgirl. Stephanie Brown däremot känns perfekt som Batgirl, i alla fall så som Bryan Miller skriver henne.

Som jag skrev när jag recenserade nummer 5 så haltade serien en del i början men har nu hittat sitt tempo, och precis som förra numret så är Batgirl #6 ett riktigt bra och underhållande nummer, och precis som jag hoppas på så fortsätter Miller här med relationerna/motsättningarna mellan Batgirl och Robin från föregående nummer. Det hela är riktigt underhållande, särskilt då Batgirl och Robin slåss med varandra för att sedan, högst motvilligt, teama upp för att utreda en kidnappning.

batgirl6bLee Garbett har precis som Bryan Miller lyft sig sen de första, lite trevande numren av Batgirl. Nu tycker jag han har hittat rätt stil och tempo i sina illustrationer. Jag gillar särskilt Garbetts sidlayouter och hans detaljerade men ändå ganska enkla illustrationer. Absolut inget ont sagt om grabbar som t.ex. Marko Djurdjevic som ofta har en sanslös detaljrikedom i sina illustrationer, men mest betyder som bekant inte automatiskt bäst. Garbett tycker jag är en sån illustratör som håller det enkelt men detaljerat vid behov, och i Batgirls fall så tycker jag en sådan approach funkar väldigt väl.

Det finns dock ett minus illustrationsmässigt med Batgirl #6 tycker jag och det är omslaget. Omslaget är gjort av Phil Noto, som visserligen har gjort omslagen till samtliga sex nummer hittills av Batgirl, de flesta av dem riktigt bra. Men den här gång så tycker jag inte de funkar alls. Damian ser konstig ut och Batgirl ser nästan skräckslagen ut, vilket inte stämmer överens med storyn i numret. Nej, bättring till nästa nummer Mr. Noto!

Annars så fortsätter Batgirl att övertyga och just nu hör den här serien till en av mina DC-favoriter, definitivt den bästa Batman-relaterade serien just nu i mitt tycke (Sorry Henrik men jag har inte hängt med i svängarna i Detective Comics så Batwoman kan ju vara strået vasare…). Serien känns i alla fall mycket mer intressantare än t.ex. Batman.

Manus: Bryan Miller
Illustration: Lee Garbett
Tusch: Trevor Scott
Färgläggning: Guy Major
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Inkalen

fredag 15 januari, kl 07:09 av 4 kommentarer

inkalenInkalen är en fransk science-fiction klassiker från 80-talet av Moebius och Alejandro Jodorowsky som nu getts ut på svenska av det danska förlaget Faraos Cigarer. Faraos Cigarer ger främst ut franska serier och en hel del av serierna är skapade av legender såsom Hugo Pratt, Jacques Tardi och Moebius. Faraos Cigarer satsar på påkostade inbundna utgåvor och Inkalen är inget undantag. Hårdinbundet i ett format som är större än det klassiska europeiska albumformatet, sidantal 352! Fläskigt värre. Om det blir fler utgåvor på svenska från Faraos Cigarer beror delvis på hur Inkalen säljer. Så bara det är en anledning att köpa 😉

Att beskriva Inkalens handling är ingen lätt uppgift men kortfattat handlar Inkalen om privatdetektiven John Difool som av en slump kommer över Inkalen, ett föremål med en oerhörd makt. Många vill ha tag i den och Difool hamnar därför i centrum på ett sätt han aldrig varit tidigare och hans liv tar en galen vändning. Det är dock väldigt många som är ute efter Inkalen och en vild jakt genom olika galaxer tar sin början. Till sin hjälp får Difool efter hand en brokig skara och deras mål är att rädda världen från det totala mörkret som hotar att ta över. Teman som revolution, religiös fanatism, fascism, kärlek och magi förekommer i en salig blandning.

Fortsätt läsa Inkalen

Manus: Alejandro Jodorowsky
Illustration: Moebius
Förlag: Faraos Cigarer
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Filthy Rich

onsdag 13 januari, kl 09:39 av 3 kommentarer

Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hårdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av både författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gången i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) på författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.

Filthy RichFilthy Rich tillfredsställer såväl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist således. När han får uppdraget att agera livvakt åt chefens dotter börjar hans liv falla samman…

Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-på-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen från noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen håller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och måndagsdesperation långt borta – den här gången anar man också influenser från Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).

Fortsätt läsa Filthy Rich

Manus: Brian Azzarello
Illustration: Victor Santos
Förlag: DC/Vertigo Crime
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Other Side

söndag 10 januari, kl 09:54 av 4 kommentarer

Vi har tidigare öst lovord över Jason Aaron och R M Guéras serie Scalped här på shazam.se, dock utan att knappt nämna Aarons genombrott The Other Side (en femdelars miniserie illustrerad av Cameron Stewart) – trots att serien kom ut redan 2006 och samlades i mjukpärmutgåva 2007. Det ska vi nu råda bot på!

the-other-sideSerien handlar om Vietnamkriget och är ett mycket personligt projekt för Aaron: hans kusin Gustaf Hasford var en berömd marinsoldat och krigskorrespondent i Vietnam, vars novell The Short-Timers bildade grunden för Stanley Kubricks film Full Metal Jacket (Hasfords alter ego Private Joker spelas av Matthew Modine). I den intervju som finns med i samlingen nämner Aaron kusinen Hasford som sin stora inspirationskälla; den som fick honom att vilja börja skriva.

The Other Side följer två vanliga soldater:  private Danny Everette, USMC, och Vo Binh Dai, vietnamesiska gerillaarmén. Hasford-rötterna är tydliga: de inledande scenerna när Danny Everette tränas som marinkårssoldat skulle utan problem ha platsat i Full Metal Jacket, komplett med extremt argsint instruktör. Danny har problem: han ser döda soldater och hans gevär pratar med honom, men han får ingen hjälp av armén eftersom de tror att han simulerar för att slippa åka till Vietnam. Vo Binh har problem av annan art: han rekryteras i Nordvietnam och marscheras söderut mot fronten, men marschen är allt annat än problemfri och under färden börjar den inledningsvis tvärsäkre soldaten tvivla på sitt uppdrag. De två berättelserna varvas mycket effektfullt på väg mot den oundvikliga konfrontationen mellan de två soldaterna.

Fortsätt läsa The Other Side

Manus: Jason Aaron
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Guardians of the Galaxy vol. 2: War of Kings, Book 1

fredag 8 januari, kl 15:29 av 2 kommentarer

guardians-of-the-galaxy-vol2I min årskrönika för ett par veckor sedan så var det ju rätt mycket prat och Dan Abnetts och Andy Lannings scifi-serie Guardians of The Galaxy, så det är väl hög tid att jag tar mig i kragen och recenserar de samlingar som hittills kommit ut. Recension av den första samlingen, Legacy, finner du här, och nedan följer mitt utlåtande av samling nummer två, Guardians of the Galaxy vol. 2: War of Kings, Book 1 (skön titel), som samlar #7-12.

Den här samlingen fortsätter där Legacy slutade: Medlemmarna i GoTG har fått nys om att Peter Quill aka Star-Lord använt sig av mentalt fuffens för att göra alla mer positivt inställda till att hänga med i hans galaxskyddande eskapader, och i ren protest så splittras gänget och alla sprids för vinden. Det som alla dock fortfarande har gemensamt är att de alla vet att de för universums fortsatta välmående måste försöka sätta P för en annalkande katastrof, en katastrof som kommer att bli verklighet om kriget mellan Kree-imperiet och Emperor Vulcans Shi’ar-imperium får fortgå. Det upplösta teamet drar alltså åt olika håll, och vi får följa dem i fyra parallella handlingar:

gotg_vol21. Rocket Raccoon, Groot, Mantis och Major Victory (riktigt bra namn!) rekryterar Bug (som hängde med GoTG under Annihilation: Conquest) kör vidare tillsammans som Guardians of The Galaxy och hamnar i trubbel med den expanderande ödlerasen Badoon.

2. Adam Warlock och Gamora infiltrerar den fanatiska rymdkulten The Universal Church of Truth i jakten på mer ledtrådar om den annalkande katastrofen.

3. Star-Lord drar till Kree-imperiet för att försöka förhandla med Ronan The Accuser, men blir istället förvisad till The Negative Zone där han hamnar mitt i en pågående konflikt där Blastaars arméer försöker inta 42, (det superhjältefängelse som byggdes under Marvel-eventet Civil War ). I 42 kämpar den numera rullstolsbundne Jack Flag mot de invaderande styrkorna, och för att undkomma den makthungrige Blastaar så ansluter sig Star-Lord till Jacks fängelsekämpar.

4. I samlingens sista två delar får vi följa Drax (som verkar ha lagt ned sitt tidigare epitet, The Destroyer) och Phyla-Vell (som fram tills nu agerat som den nya Quasar) när de mitt i jakten efter Drax polare Cammi får nys om att Moondragon – Phyla-Vells flickvän, Drax dotter, styvdotter till Thanos farsa Mentor – kanske går att rädda från Oblivion (där hon hamnade istället för att dö i slutet av Annihilation: Conquest). Under de här två numren så är vi i princip helt bortkopplade från de övriga medlemmarna i Guardians of The Galaxy och deras äventyr på annat håll, men i och med det smått rasande tempo som Abnett och Lanning haft i berättande så funkar det här sidospåret riktigt bra som en sorts andningspaus.

Precis som den första samlingen så är GoTG en fröjd för ögat, men jag måste säga att jag tycker att Paul Pelletier fortfarande är strået vassare än ersättarna Brad Walker och Wes Craig, även om de också är väldigt bra. Med Guardians of the Galaxy vol. 2: War of Kings, Book 1 så levererar team Abnett/Lanning ännu en en av 2009:s bästa och mest fantasifulla samlingar, men i och med att de här numren är lite utav en (väldigt underhållande och fartfylld) transportsträcka mot det som ska ske i War of Kings-eventet så nöjer vi oss med en 4 i betyg. Den som gillar karaktärsdriven, storslagen och uppfinningsrik scifi-action blir hur som helst inte besviken på den här samlingen.

Manus: Andy Lanning & Dan Abnett
Illustration: Paul Pelletier, Brad Walker, Wes Craig
Tusch: Array
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer