Arkiv för kategorin ‘4’

Recensioner

Zelda

lördag 20 februari, kl 16:35 av 1 kommentar

zeldaHumorserier är något jag sällan läser och recensioner av humorstrippar är öht sällsynta på shazam.se. Jag undrar om det finns någon? Ibland dyker det upp serier som inte går att motstå. Jag gillade Lina Neidestams serier i Hjälp! och blev därför nyfiken på Zelda som sedan slutet av förra året finns i samlad form. Zelda är Neidestams debutalbum och handlar om Zelda, en idealistisk bloggande åttiotalist som har kroniskt svårt att nå upp till sina ideal. Men det innebär inte att hon på något sätt är beredd att ge upp sin dagliga kamp mot patriarkatet och heteronormativiteten. Zelda hänger med kompisar, beklagar sin brist på pengar och umgås med sin pojkvän (hon är dock noga med att poängtera att de inte är ihop). Zelda gör också diverse utflykter för att berika sig.

Fortsätt läsa Zelda

Illustration: Lina Neidestam
Förlag: Kartago
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

DMZ: On the Ground

fredag 19 februari, kl 09:21 av 5 kommentarer

DMZ1Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.

DMZ handlar om fotojournalisten Matty Roth som blir strandsatt på Manhattan sedan helikoptern han kommit dit med beskjutits och kraschat. Manhattan är dock inte vad ön en gång var, numera kallas den DMZ, De-Militarized Zone, en sönderskjuten skugga av sitt forna jag. De kvarvarande invånarna är klämda mellan The Free States som består av ett antal miliser som överraskat USA:s armé, som försvagats av krig i andra delar av världen, och tagit över det som var USA fram till Jersey. På andra sidan Manhattan finns USA:s armé. Matty vill först ta sig från Manhattan till varje pris men ändrar sig efter att ha bevittnat militärens hänsynslöshet mot de boende på Manhattan. Han bestämmer sig istället för att dokumentera livet i DMZ och nyansera bilden av vad som finns där. Ett livsfarligt uppdrag då DMZ styrs av olika beväpnade grupper men om han lyckas är hans framtida karriär utstakad.

Fortsätt läsa DMZ: On the Ground

Manus: Brian Wood
Illustration: Riccardo Burchielli & Brian Wood
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Sweet Tooth #6

fredag 19 februari, kl 08:22 av 0 kommentarer

SweetTooth6Efter vår Jeff Lemire-intervju (läs här och här) är det hög tid att kolla in hans Sweet Tooth igen; serien är nu framme vid #6 och här börjar en ny arc, In Captivity. Fokuset skiftar här från Gus (vars perspektiv tidigare varit det styrande för läsaren) till hans reskamrat, den väldige våldsverkaren Jeppard. Utan att spoila alltför mycket (avslöjas redan på s 2 i tidningen) kan jag säga att han tydligen har ett förflutet som hockeyspelare…

Lemire fortsätter gå från klarhet till klarhet i Sweet Tooth. Utan att egentligen avslöja för mycket av bakgrundshistorien i serien utvecklar Lemire Jeppard som person i en serie fragmentariska, impressionistiska tillbakablickar. Visuellt använder Lemire seriemediet mycket medvetet för att understryka poängerna i historieberättandet: se bara på spegelvändningen av Jeppard i skiftet mellan då- och nutid i de fina helsidesillustrationerna på s 4-5, eller det identiska perspektivet men förändrade landskapet (återigen i ett skifte mellan då- och nutid) på s 29. Den starka integreringen av text och bild gör detta till ett mycket vackert och gripande nummer – allt flödar så naturligt från Lemires penna att man knappt märker att man läser en serie, man bara sjunker in i Gus och Jeppards postapokalyptiska värld.

Fortsätt läsa Sweet Tooth #6

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman & Robin #7-8

onsdag 17 februari, kl 07:47 av 2 kommentarer

BatmanRobin7Här kommer tredje arcen i Grant Morrisons actionpackade version av Batman: Blackest Knight. Namnet till trots har det inte särskilt mycket med megacrossovern Blackest Night att göra, utom möjligen vad gäller tematiken (återuppväckande av döda). Gamla Morrison-kumpanen Cameron Stewart (Sea Guy, Sea Guy: Slaves of Mickey Eye) illustrerar, vilket är välkommet eftersom jag inte var särskilt förtjust i hans föregångare Philip Tan. Stewart har en ren och klar stil som påminner om en del europeiska äventyrsserier: dynamiskt och lite åt karikatyrhållet då och då, vilket faktiskt är något som passar Batman-universat (med sina många redan karikatyraktiga skurkar) bra. Stewart klarar även action galant; den utdragna slagsmålssekvensen vid Lazarus Pit i #8 hade kunnat bli lite långtråkig i nån annans händer, men Stewart förvaltar Morrisons manus väl.

Morrison fortsätter nämligen att bevisa att ingen kan skriva action som han. I stort sett varenda ruta driver handlingen framåt, inga döda punkter, ingen onödig dialog. Vad det egentligen är som har hänt – för i #7 undrar man verkligen vad i helskotta det är som pågår – förklarar Morrison i korta, intensiva återblickar som på diverse finurliga sätt får paralleller i det ”nutida” händelseförloppet. Batman & Robin är en lektion i effektivt serieberättande och helt enligt schemat avslutas varje nummer med helsköna cliffhangers på flera olika nivåer. När det gäller berättandet får man dock hålla tungan rätt i mun och ha koll på sin continuity, då Morrison här knyter ihop diverse lösa trådar från tidigare saker han skrivit, inte minst Batman: R.I.P. och Final Crisis. Det hela blir mycket effektfullt om man följt Morrisons Batman tidigare.

Fortsätt läsa Batman & Robin #7-8

Manus: Grant Morrison
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Air #17

lördag 13 februari, kl 20:15 av 0 kommentarer

Air17Om ni alltså har missat det följde begåvade G Willow Wilson upp kritikersuccén Cairo med en ongoing på Vertigo med titeln Air (hon har även skrivit DC-miniserien Vixen: Return of the Lion och kommer enligt ryktet snart ut med en X-miniserie med Nightcrawler i huvudrollen). Huvudrollerna i Air innehas av Blythe Cameron, en flygvärdinna med höjdskräck, och Zayn, kanske terrorist, kanske dubbelagent, kanske… något annat. De hamnar båda två i en post-kolonial, post-9/11-soppa av aztekisk magi, konspirationer i flygbranschen, imaginära länder och annat som hör Vertigo-serier till. Genrer och referensbibliotek blandas här av Wilson utan att hon så mycket som tittar sig över axeln, vilket skänker Air en fräschör som många andra serier saknar – hela historien går på i ett uppkäftigt tempo som det bara är för läsaren att acceptera.

Air #17 fungerar som en coda efter den senaste arcen och är med Air-mått mätt tämligen tillbakahållen: numret innehåller bara ett möte med flygarässet Amelia Earhart (nej, hon är inte död), en mental tidsresa och ett möte med den aztekiske guden Quetzalcoatl. Lite välförtjänt lugn således efter Blythes tidigare möte med ett gäng heavy metal-jihadister (nej, det betyder inte vad ni tror, oavsett vad ni tror) och en överdos av psykofarmaka.

Fortsätt läsa Air #17

Manus: G Willow Wilson
Illustration: M K Perker
Färgläggning: Chris Chuckry
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Siege #2 (av 4)

fredag 12 februari, kl 22:07 av 13 kommentarer

siege2Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Pinocchio Vampire Slayer

torsdag 11 februari, kl 11:57 av 3 kommentarer

pinvampirekillerNätet är en ypperlig källa för att upptäcka serier som man annars garanterat missat. Förra månaden länkade Robot6 till olika årsbästalistor. En för mig helt okänd serie med en oemotståndlig titel, Pinocchio Vampire Slayer, förekom på en del av listorna. Ett köp var oundvikligt. Van Jensen och Dusty Higgins har gjort en fortsättning på Carlo Collodis klassiska bok. Pinocchio Vampire Slayer tar sin början där boken slutade. Allt är inte som det ska i den lilla staden Nasolungo. Gepetto har mördats av vampyrer och Pinocchio börjar därför tillsammans med snickaren Cherry och den åldrade blå fén Canpanella bekämpa vampyrerna. Byinvånarna tror dock inte Pinocchio trots att hans näsa inte växer. Den enda som tror på honom är Carlotta som Pinocchio är förälskad i. Pinocchio gör dock ett finfint jobb som vampyrslaktare, han har ju ett outömligt förråd av pålar att spetsa vampyrerna med. Det är bara att ljuga så växer näsan varpå Pinocchio bryter av den och spetsar vampyrerna som då brinner upp. En minst sagt annorlunda version om än inte lika vriden som Winshluss Angoulêmevinnande Pinocchio.

En kul detalj är att originalhistorien återges kraftigt nedkortad i en humoristisk version i början vilket är tacknämligt då jag glömt bort grundhistorien och den Pinocchio jag har vaga minnen av är Disneys version. Kortversionen är kul och det är resten av albumet också. Van Jensen lyckas bra med både berättelsen och dialogen och lyckas blanda humor och allvar på ett okonstlat sätt. Jensen lyckas framförallt skildra Pinocchios ensamhet och utanförskap på ett riktigt bra sätt mitt i allt köttande. Idén till serien är lika genialisk som den egentligen är självklar. Vem kan vara en bättre vampyrdödare än träpojken Pinocchio som alltid har tillgång till/kan omgående fixa en påle. Dusty Higgins teckningar gillar jag, de är enkla och snygga och i efterhand har jag svårt att se att albumet kunnat tecknas på ett bättre sätt. Jag stör mig lite på det fula raster han använt men det är en petitess. På SLG:s hemsida finns ett utdrag ur serien. Pinocchio Vampire Slayer är en riktigt underhållande pärla och årets första trevliga överraskning.

Manus: Van Jensen
Illustration: Dusty Higgins
Förlag: SLG Publishing
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate X #1

tisdag 9 februari, kl 12:33 av 5 kommentarer

ultimatex1När Marvel presenterade Ultimate X (som ska vara fortsättningen på Ultimate X-Men nu när Ultimatum är över) i november förra året och avslöjade samtidigt att den skom skulle skriva serien var… Jeph Loeb! WHY!!! Karln har visserligen skivit en hel del bra serier i sina dar (kanske främst Batman: The Long Halloween) men hans senaste alster har, minst sagt, lämnat en hel del att önska. Hans Ultimates 3 var en enda stor soppa och miniserien Ultimatum utnämnde flera av oss i redaktionen till 2009 års sämsta serie. Ni förstår nog säkert att jag gärna hade sett en annan författare än Loeb på Ultimate X. Men nu är det som det är och den här veckan kom första numret i serien. Den stora frågan… är Ultimate X ytterligare en stor flopp för Loeb eller har han för en gångs skull fått till något bra?

Mina förväntningar har inte direkt varit skyhöga på Ultimate X, men förvånande nog så är det senare av de två ovanstående alternativen som gäller här. Loeb, tillsammans med Arthur Adams, har för en gångs skull lyckats få till ett utmärkt bra första nummer. Ett nummer som kretsar kring Jimmy Hudson, Wolverines son. Jimmy är helt ovetandes om både vem hans far är och det faktum att han är en mutant. Ända tills den dag då Kitty Pryde dyker upp hemma oss honom med en låda som tillhört hans far.

Jag tänkter inte gå in mer på själva storyn än så här eftersom jag inte vill spoliera er egen läsning. Loebs nya version av Marvel Ultimates mutanter känns på samma gång fräsch och samtidigt välbekant. Dessutom lämnar han här tillräcklig många frågor obesvarade, eller hintar om kommande händelser för att varje fall jag redan nu längtar till nästa nummer.

Innan jag hade läst Ultimate X #1 så var egentligen det största skälet till att läsa numret Arthur Adams illustrationer. De små smakprov och covers som Marvel släppt angående serien lovade gott och Adams gör en verkligen inte besviken. Det är verkligen en väldigt vältecknad och snygg serie. Ett gott exempel är scenen där Jimmy får ett meddelande ifrån sin far i form av en holograminspelning. Ansiktsuttrycken på alla i den scenen är spot-on. Från Jimmys närmast chockade uttryck, Kitty Prydes längtan och saknad till Wolverines mer bistra ansiktsuttryck.

En amerikansk recensent av numret nämnde att han tyckte att Ultimate X ”…hearkens back to the early days of Marvel Comics when anything could -– and did –- happen.”. Jag håller till viss del med honom om det. Men jag tycker att serien har mer gemensamt med Chris Claremont och John Byrnes långa run på Uncanny X-Men, det vill säga den version av X-Men jag själv introducerades för och har kommit att älska. Det bara att hoppas att Jeph Loeb inte sjabblar bort detta nu utan fortsätter i samma stil. Gör han det så tror jag att det möjligt att det blir en fullpoängare åt nästa nummer…

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Arthur Adams
Tusch: Mark Roslan
Färgläggning: Peter Steigerwald
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Winter Men

tisdag 9 februari, kl 10:13 av 0 kommentarer

wintermenIt´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.

Fortsätt läsa The Winter Men

Manus: Brett Lewis
Illustration: John Paul Leon
Färgläggning: Dave Stewart & Melissa Edwards
Förlag: Wildstorm
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers #12 & 13

måndag 8 februari, kl 12:36 av 4 kommentarer

dark_avengers_12Jag vill gärna tro och hoppas att åtminstone någon av våra läsare märkt att det varit rätt låg aktivitet på superhjälterecensionerna här under de senaste två veckorna. Anledningen är i all korthet att den bistra verkligheten ibland tydligen hinner ikapp och biter en i arslet när man minst anar det. Hur som helst, det är väl dags att försöka krypa ur sitt eget huvud nu, och jag gör det med en dubbelrecension av Dark Avengers #12 och 13.

Nummer 12 är avslutningen på den story som Brian Michael Bendis och Mike Deodato Jr inledde i nummer 10, där Osborn och hans hjälteskurkar hamnat i svårt trubbel med den övermäktiga men mentalt instabila Molecule Man. Fokuset skiftar här dock snabbt ifrån Osborn och Molecule Man till Sentry. Sentry, eller Bob Reynolds som han egentligen heter, har varit inblandad i en hel del mystiska saker sedan den här serien startade. Det mest iögonfallande är att han dött flertalet gånger, men sedan plötsligt varit livs levande en kort tid därefter. Här får vi en stor pusselbit som dels förklarar hur han lyckats komma tillbaka från döden och som även etablerar Sentry som en av de allra kraftfullaste Marvel-karaktärerna, alla kategorier. Inte för att han var särskilt klen innan heller i och med att han varit något utav en Superman-analog för Marvel, men här fläskas det verkligen på ordentligt. Vissa kan kanske kalla det både överdrivet och onödigt, men jag har en känsla av att Bendis har en plan för hur han ska hantera sitt egenhändigt skapade kraftpaket framöver. Just den biten tycker jag är positiv, men det innebär även att nummer 10-12 känns lite som en slingrig transportsträcka mot ett slut som egentligen ”bara” rör Sentry. Jag tycker att nog att Molecule Man hade förtjänat lite mer uppmärksamhet än så. Det är dock en underhållande transportsträcka, så nummer 12 får en klar 3:a i betyg.

darkavengers13Över då till nummer 13, som är det första numret av Dark Avengers som går under Marvels nya huvudevent, Siege, även det författat av Bendis. Där nummer 10-12 var en resa för att vidareutveckla Sentry så presenterar nummer 13 hans ”riktiga” bakgrundshistoria. Jag skriver ”riktiga”, för det Bendis gör här är att skriva om och vidareutveckla hela ursprunget för Robert Reynolds (läs mer om det underbara fenomenet retcon på Wikipedia). Det är egentligen inte en radikal omskrivning, men han tvistar Sentrys ursprung så att han från och med nu framstår som en betydligt mindre sympatisk person är han tidigare gjort. Merparten av det här numret berättas av Bob Reynolds fru, och utöver att hon målar upp ett väldigt svart och obehagligt scenario så får vi här även lite förklaringar till Sentrys tidigare dödsfall och återuppståndelser. Addera till det ett gäng bibliska referenser, en redig dos personlighetsstörning och Mike Deodato Jr i högform så har vi inte bara ett av de obehagligaste numren av Dark Avengers hittills, utan även ett av de bättre. Bendis verkar som sagt ha stora planer för Sentry framöver, och redan i Siege #2 (som finns ute nu) så får vi en minst sagt grafisk försmak av vad framtiden kan komma att bjuda på för Sentry och de i hans närhet. Känns helt klart lovande, iallafall för mig som läsare.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer